Det föddes ett blogginlägg igår morse. Vi pratade psykisk ohälsa – som det pratas om i dessa dagar. Det är bra. Det är aldrig bra att hålla sånt inom sig. Eller är det? Det applåderas och folk vill gärna vältra sig i sitt eget elände, ändå är vi så dumma att vi inte förstår att smärta inte syns.
Det gör ont fast ingenting blöder.
Jag väljer att inte skriva det inlägget men kom ihåg, och det trodde jag aldrig man skulle behöva säga igen: Döm inte efter utsidan. Ett välbalanserat ordnat yttre och beteende betyder inte per automatik att det inte stormar på insidan.
I torsdags stormade det också på insidan. Hamnade skrikandes på garagegolvet. En sådan djävulsk skärseld. Jorden skakade under fötterna. Att försöka nå de där sub 19 innan Orsa kan bli en utmaning värd namnet minst sagt. Väl där säger jag som Arvid: Det ska njutas.
Paradiset väntar. Man kanske skulle lägga ut någon annan orimlig målsättning här på bloggen så man har något att leva upp till.
Vi har 99 dagar kvar till konungafärden. För er som gjort jobbet på rullskidor säger jag grattis. För en annan gäller det bara att hetsträna i 98 dagar och lita på vinnarskallen.
¨Somliga dar Tar jag in vad jag hör Det går kvällar ibland när jag inte Ens undrar vad du gör Det är ibland som förut Ibland har jag känt att jag duger Jag har hämtat och samlat ihop Nog med kraft att gå ut¨
Det är viktigt att tänka igenom vad man lägger tid på. Har man fokus på att bli en bättre löpare tror jag det är viktigt att optimera från sina egna förutsättningar. Det gäller inte bara att få till rätt mängd, rätt pass och rätt återhämtning. Jag tror även det är viktigt att lägga ner rätt mängd energi på varje pass. Vilka ska gå fort, vilka ska gå långsamt, när ska man vila. Det är skönt att ha någon som säger åt en vad man ska göra men samtidigt tror jag det viktigaste är att man bestämmer själv. Igår kväll stannade jag hemma efter jobbet och åt en påse Polly, det var gott. Jag har tro på att jag blev en bättre löpare av det beslutet på nåt sätt.
Min kropp har sagt ifrån i veckan. Jag blev lite för sugen, lite för het. Det var läge att vila, och det är läge med ett avbrott i form av ett träningsläger i Orsa. Det ska bli himla roligt att få dela säng med Hubbe igen. Senaste veckan har jag haft en liten tanke på att inget ska vara slentrian, utan varje träningspass ska fylla ett syfte. Jag har dessutom fokuserat lite på tekniska detaljer, varesig det gäller lätta distanspass, intervaller eller armhävning. När man ändå gör något, varför göra det halvdant. Det blev 40st armhävningar totalt, inte i närheten av vad sub 30:01-olle gör dagligen enligt hörsägen. Men i Orsa blir det bara fokus på avkoppling och fylla på med många träningstimmar. För varje timme man petar in blir man mer genomtränad och det långsiktiga målet med den resan är att jag ska tåla mer löpträning i januari.
¨Jag ser dig fortsätta nu Med varsamma kliv Jag ser dina drömmar sakta lossna Från mitt liv Jag har saknat en vän Jag har varit på krogar och barer Det har hänt att jag ljugit och sagt Att jag måste gå hem¨
Flygresan är bokad. Jag firar min födelsedag på en annan kontinent för första gången i mitt liv om inget oväntat dyker upp. Det kommer bli väldigt roligt, hoppas jag. Men det gäller att vara förberedd, se till så att baksidorna håller och gör dom det tror jag det kan bli riktigt bra senare på vårkanten. Kanske en halvmara i Italien, vi får se vad vår reseledare lägger fram i förslagslådan. Om man blickar fram ännu mer ser jag fram emot att få se solen igen, springa i shorts, sommarregn och inte det genomdeprimerade göteborgsvädret som man fått uppleva senaste veckorna.
Gästade Equmeniakyrkans gudstjänst i Söndags. Olof Broström hade bjudit in kamrater till att spela och sjunga. Härligt att få närvaro då både kyrkor och musik ligger tätt intill hjärtat. Känner mig, när ja sitter här precis innan läggdags lite ansatt. En speciell känsla, ett stadie de flesta ofta befinner sig i. Lite som man är under prövning. Lång dag, borde sova. Det är mycket beslut som måste tas när man ska bygga ett hus. Många råd man vill ge en nioårig son som tragglar en skolgång med våra gemensamma genetiska förutsättningar. En flickvän som ligger en våning upp. Ett jobbmöte 07.15. Alla handlingar förberedda? En telefontid med Trafikverkets broexpert 07.45. Byggmaterial till helgen måste skaffas. Olja & filter byte på crossen. Ytterliggare en cross ska hämtas innan helgen. Vinterdäck! Bloggen. Intervallerna. Danslektionerna. Nattduksbordsromanerna. Och så vidare.
Alltså ett helt vanligt liv. Ett fantastiskt liv. Dock en prövning. Det krävs lite arbete. Man är sysselsatt med att leva. Få saker är så tvistade som Fader vårs ”Utsätt oss inte för prövning utan rädda oss från det onda”. Det är en lång historia bakom att texten numer utfaller så men som vanligt inom kristendomen så är det en översättningsgrej. Prövning i sej är någonting bra. Det vet alla vi som uthållighetssportar. Påfrestar man kroppen så blir den tåligare så kan man påfresta den ytterligare och det hela utfaller i goda signalsubstanser. Livets goda är biokemiskt. Det lär man sig.
Det man menar med onda i tillvaron, kan vara just sånt som inte ger goda signalsubstanser. Dom där problemen som gnager, oroar. Sjukdomar eller andra typer av vanliga problem i ett liv. Förr sa man väl utsätt oss inte för frestelse, i den meningen att frestelse på gammal svenska kunde betyda en form av anfall. Man undanbeder sig anfall av det onda.
Livet är en prövning. Det är inga problem att handskas med många saker och problem så länge det är saker man vill och älskar. Man får pyssla och ta en sak i taget, ständigt uppdatera sin planering. Ta tjuren vid hornen och kämpa för det bästa. Har man tur och välgång så uppnår man dom där 80%. Man lär sig, man utvecklas, under press. Fader vår är inte dum, om man kan förstå dess betydelse.
Under gudstjänsten hade man den goda smaken att spela Bob Dylan. Bob Dylan är hård. Artister utsätter sig för hård press när dom turnerar med spelningar flera dagar i rad. Tusentals människor med förväntningar framför deras inövade fingermönster. På slutet av åttiotalet hade Bob Dylan varit på toppen i en av världens tuffaste branscher i över 25år. Om man får tro biografierna så var han lite sliten, lite ansatt, men han var musiker och det är ingenting man födds till utan det är någonting man blir. Han bestämmer sig för att löpa hela linan ut. Starta en turné som aldrig slutar. Det är ett drastiskt beslut efter man haft planer på att sluta.
Den årliga turnén började sommaren 1988. Första året blev 71 spelningar. Den 19 April i år gjorde turnén sin 3000e spelning. 70-110 spelningar om året. Över hela världen. Han gör det en musiker gör, spelar. Han gör det på sitt sätt. Han är under prövning, inte alltid så glad, inte alltid med den bästa rösten. Han spelar tio dagar i rad i New York. I somras i Österrike så talade han till publiken för första gången på över tre år när en i publiken tog fotografier. ”Ta bilder eller inte ta bilder. Vi kan antingen posera eller spela, okej?” Det är ingen lek, det är ett liv. Nästa år fyller han 79 och spelningar är bokade som vanligt, i Japan bland annat. Det är en prövning. Överlever Bob Dylan så överlever nog ja. Nu har man iallafall bloggat.
Fotleden som har besvärat mig sista månaden har fortfarande inte riktigt viljat läka ut. Jag får nöja mig med varannandagslöpning utan allt för mycket kraft i frånskjutet. Sakta men säkert blir det lite lite bättre varje dag. Men irritationen att det inte släpper är besvärlig. Jag vill bara kunna mata in pass på Strava nu i höstmörkret. Men, men. Det kunde varit värre. Att skynda långsamt är det svåraste.
Fick feeling igår och drog 2 x 500 m på Skiergen som uppvärming på klättringen….funderar på att dra av ett helt intervallpass!
En klubbspelning på Bongo Bar kan få blodet att rinna igen. Lika så ett besök i garaget.
Junior Brielle gick på scen strax innan midnatt. Basslingor, trummor och en skör stämma. Svengelska texter. Det var ös och det var bra. Frågan är om jag inte var mest nöjd att jag lyckas förnya mig. Det har varit nästan samma låtar och samma artister i över tio år. Men man måste ständigt framåt. Stå aldrig still – var alltid på väg.
Men lördagen var ju inget att skryta med. Frun hade bjudit på hotell och det blev en lång sovmorgon följt av hotellfrukost. Gick ner på stan en sväng. Klockan var 12. Jag vet inte om solen hade gått upp då, eller om den nånsin kom upp. En månad kvar av mörkret. En månad att hitta sitt eget ljus. Hintade ju om att att stakmaskinen skulle återfå sin rättmätiga roll i mitt liv. Igår kväll blev det en körning med huvudet rakt in i väggen. Lite olika tester för att se vart man är. Övermod är förnedrande när verkligheten kommer ikapp. Men nyttigt. Åkte hem på riktigt skakiga ben. Spyan låg i luften. Masade mig upp. Fick tag i salta nötter och vatten i mängder. Vilken räddning. Känner mig levande. Ser fram emot att korka upp champagnen i februari.
Avsnitt #6 med Andreas Rangert. Landslagsorienteraren som gick från elitidrotten till en topposition inom näringslivet, aldrig lämnade skogen och åker ett skidlopp ute i världen varje vinter.
Senaste kommentarer