En klubbspelning på Bongo Bar kan få blodet att rinna igen. Lika så ett besök i garaget.

Junior Brielle gick på scen strax innan midnatt. Basslingor, trummor och en skör stämma. Svengelska texter. Det var ös och det var bra. Frågan är om jag inte var mest nöjd att jag lyckas förnya mig. Det har varit nästan samma låtar och samma artister i över tio år. Men man måste ständigt framåt. Stå aldrig still – var alltid på väg.

Men lördagen var ju inget att skryta med. Frun hade bjudit på hotell och det blev en lång sovmorgon följt av hotellfrukost. Gick ner på stan en sväng. Klockan var 12. Jag vet inte om solen hade gått upp då, eller om den nånsin kom upp. En månad kvar av mörkret. En månad att hitta sitt eget ljus. Hintade ju om att att stakmaskinen skulle återfå sin rättmätiga roll i mitt liv. Igår kväll blev det en körning med huvudet rakt in i väggen. Lite olika tester för att se vart man är. Övermod är förnedrande när verkligheten kommer ikapp. Men nyttigt. Åkte hem på riktigt skakiga ben. Spyan låg i luften. Masade mig upp. Fick tag i salta nötter och vatten i mängder. Vilken räddning. Känner mig levande. Ser fram emot att korka upp champagnen i februari.

/RD