Månad: juni 2017 (sida 1 av 7)

Grevskapsloppet – the data

På söndag springer vi Grevskapsloppet på Visingsö.  En snabb blick bakåt i tiden ger oss lite data över tidigare år. Urvalet är litet men vi kan ju ändå fundera lite.  Första året jag hittar resultat över är 2013. Ett snabbt år med en segrartid på 30 blankt och 30 löpare under 40 minuter. Dock så förlängdes därefter banan med 400 meter till nästa år för att mer rättmätigt mäta 10 000 meter och resultaten föll som en sten. 2014 vann undertecknad på 33.58 och endast 10 st klarade 40 strecket i värmeböljan.  Under de senaste två åren har segrartiderna sjunkit ner mot låga 31 och antalet 40 löpare har legat på 15.  Med en enkel trendlinje kan vi nu då spå årets lopp. En segrartid på kring 32 minuter är säkert något som Öhrnen kan klämma på den platta milbanan. Men att endast 6 st skulle klara 40 får vi hoppas är en miss i statistiken.

Glöm inte att anmäla er till Lidingöloppet idag då första prishöjningen är på startavgiften!

Holaveden podcast avsnitt 9

Foto: www.areigar.se

Avsnitt nio av det sociala projektet Holaveden podcast finns nu ute för allmänheten.  Vi snackar i nästan 90 minuter med den hårdaste killen vi känner – Emil Dahlqvist. Oftast träffar vi honom i strutsabacken när vi kör intervaller, men då blir det inte särskilt långa diskussioner när pulsen är nära max. Denna gången satte vi oss ner över en kaffe med micken mitt i mellan oss och pratade om alltifrån stingrockor i Brasilien till hur många kajaker som egentligen gömmer sig i garaget. Har man tävlat nästan över hela världen så finns det rätt mycket att snacka om, och förmodligen skulle vi kunnat spela in 10 lika långa avsnitt med historier från alla multisporttävlingar Emil har kört. En väldigt trevlig och ödmjuk kille, men framförallt stenhård och lite galen. Nästa helg står han påa startlinjen inför Åre extreme challange igen och vi önskar dig stort lycka till. Troligvis kommer det gå att följa loppet via SVT, antingen via tv-apparaten eller på webben. Trevlig lyssning!

 

https://soundcloud.com/user-450397479/holaveden-podcast-9-emil

 

 

Sponsra ett PB

Efter göteborgsvarvet sa jag till mig själv att undvika halvmaror tills jag klarat att springa en mil under 32 minuter. Då tänkte jag att att det kanske blir senare i höst eller tidigt nästa år, kanske lite pessimistiskt tänkt men jag var trött på att springa två mil så snabbt jag kunde. Sen tog det 4 veckor innan jag sprang i stockholm på 31:56 och nu tycker Coach Palmér att vi ska sätta kurs mot kusten för att springa en vindkänslig halvmara i Kalmar nu på lördag. Jag är lite sugen, jag tror att det är dags att snygga till mitt personbästa medan man har ångan uppe. Tiderna på fem och tio kilometer indikerar ändå på att det borde gå att kapa en eller två minuter på två mil. Eller vad tror ni? Om inte annat så är det alltid trevligt att få sig en historielektion när man åker bil med Palmér. Man borde lotta ut en resa med Holaveden, det är något som alla borde få uppleva. Flertalet skivor brukar spelas igenom samt granskas, och samtalsämnen pendlar mellan högt och långt, brett och smalt.

Vill du sponsra mitt nya PB på halvmaran?
Swisha startavgiften till mitt mobilnummer 0702950813, du kommer vara huvudsponsor fram tills nästa gång jag springer halvmaraton och i nuläget ser det ut att bli på DM i Hultsfred som går i början av september. En bra investering, jag syns i alla sociala medier samt i gammelmedia då och då.

Nya podden kommer ut imon, håll ut! Den blev väldigt bra om än väldigt lång. Denna gången snackade vi med Jönköpings (kanske Sveriges) hårdaste konditionsidrottare. Kan ni gissa vem det är?

 

Havet

Det är något visst att leta sig ut mot havsbandet till fots. Salt och tång tar sig in i systemet och det är inte svårt att ta in oändligheten. Att blicka mot ett öppet hav får en att känna perspektiv. Likt att syna ett öppet himlavalv i decemberkyla. Du är liten på jorden.

Bäst är det när det blåser nere vid havet. Det piskar från alla håll, saltet klibbar fast, gränserna mellan hav, regn och svett suddas ut. Det uppstår en känsla av överlevnad, ett krig mot Moder Natur. Fiskmåsarnas stämningsfulla sång är försvunnen. Det är skummet mot sanden och stenen. Det lever.

På midsommaraftons morgon var det dock fiskmåsarna som briljerade, tillsammans med stenkastande barn. När man kommer ner till Kvickbadet i Höganäs går det vika norrut mot Strandbaden och blicka mot Mölle och Kullaberg. Det går också springa mot ett annat välbärgat ställe. Lerberget och Viken söderut. Den här morgonen stod allt stilla. Det var som om saltkristallerna hade fastnat i luften. Havet var så stilla att det nästan såg isbelagt ut. Min strupe blev torr väldigt tidigt och jag frestades att dricka det salta vattnet likt sjömän i nöd, men jag gjorde en u-sväng istället och la till en spurt på den spikraka Långarödsvägen. Vetskapen om att sill och potatis väntade gjorde att det kändes som att det gick fort.

Samtidigt visste jag att Sillarännet gick av stapeln på hemmaplan. Men jag tog mig ut i alla fall. Rörelsen är väl det viktigaste antar jag.

 

/RD

Ingen är fången som förstår att njuta av den sången.

 

”Jag måste ta reda på mer om dom sånger mitt huvud sjunger”

 

Jag stod fyra meter över det klaraste vatten jag någonsin tittat in i. Jag upplevde ett påtvingat beslut att kasta mig själv över kanten, låta kroppen landa i det kalla vattnet. Vattenbrynet dragningskraft vibrerande inom mig, så kallt, så klart, så lockande.

Hon sa att det var för grunt, för stenigt rent av onödigt och en upplevt struntsak. Har man aldrig hört en vattenspegel tala till en så kan man aldrig förstå. Vi kastade stenar för att försöka förstå vart kroppen skulle landa, se om vi kunde se när dom slog i botten, försökte räkna på hastigheten genom vattnet för att få ett hum om djupets vattenmassa.

Plötsligt ser vi en pinne röra sig på botten och försvinna in i ett beväxt område och försvinna. Vi släppte det aldrig med blicken och plötsligt simmade ålen ut igen och vidare ut i kalkbrottets väldiga blå. Min barndom kom över mig som en hök från himlen, såg farsan slänga ålarna ur båten ner på sandstranden där vi barn halvt livrädda fick försöka greppa dessa nu sandpanerade muskler och tvinga ner dom i svarta sopsäckar för att frysas ihjäl i en frysbox. Jag tittade ner på mina ärriga ben och gick sedan tillbaka samma väg som ja kom,över knastrande vitmossa och väderbitna tallar. Någon gång märker man att man bär på alldeles för många sidor och inser att man måste börja skriva på en ny bok.

Vi gick på klarvita steniga stränder, troligtvis ensamma men tillsammans, vid strandkanten tog hon näven full av musselskal och släppte dom mot marken och ljudet av ett vindspel omslöt omgivningen. Jag hörde kärlekens toner.

Dom vita grusvägarna dammade över oss när vi drog fram genom detta herravälde, solen härskade och blåeld lyste i vägkanten till en av koltrastens föreställningar. Vi tog av ut till Furillen, den lilla ön bebyggd för konstnärer, arkitekter, artister, fotografer och författare. Johan Hellströms hotell stod som en dystopi i det karga landskapet. Vi vandrade drömmande runt kulturkubberna som på utsidan är rostfärgad plåt men på insidan är bläck, akryl och förverkligade drömmar.

Här skulle Björn Ulveus studio uppta några kvadratmeter om inte de självutplånande miljöpartisterna inte skulle haft en sådan oerhörd kämparglöd till förstörelse. Vandrar man här kan man verkligen höra musiken. Det är som att vandra i ett av Björn Yttlings stråkarrangemang. Insåg att ja vet för lite om musiken i mitt liv, såg lastbilen komma åkandes i ett kalkdammsmoln och ur hoppar bakgrundsljudens spöken och lastar av Rickenbacker, slide, e bow, bouzouki, pedal steel, mellotron, celeste, timpani, marimba, vibra, slagburdun. Vi kunde bara titta men förstod ingenting.

En saga som fortsätter.

Fårösundsfästning är ett bra exempel på hur en kombo mellan en stor stabil fastighetsägare och två konstnärssjälar kan skapa perfekt sovtemperatur. Den som nu kan sova i dessa nätter.

Kargt. Vem sa att det var mycket sten i Småland.

Hantverk, storlek, tålamod.

Som en hägring i öknen.

Uppbrottet.

Hotellägare Peter Alverus fattade hammaren vid femtonårs ålder och aldrig  släppt den sedan dess men seglar snart sin katamaran utanför Medelhavets stränder och vallar barnbarnen vidare i livet. Tack för allt.

Tid, kärlek och bärbart internet.

 

Äldre inlägg

© 2024 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑