Kategori: Allmänt (sida 1 av 479)

Har någon sett 1.42-mannen?

Patrik Sjöberg blev starkt förknippad med 2.42. Den som utseendemässigt är mest lik den gamle storhopparen i vårt bloggkollektiv kommer nu bli starkt förknippad med 1.42. Men min känsla är att det inte är för evigt. Många fler Lidingölopp väntar för Arvid Öhrn och nya epitet lär komma. Jag såg av förklarliga skäl honom aldrig under loppet, men jag har sett filmen från Grönstabacken. Dånet och de beslutsamma stegen. Handen som viftar avvärjande mot PeterNilsson utsträckta gel (som jag senare fick men slängde). Jublet. Triumfen. Gåshud. 

Innan vi stänger Lidingöloppet för den här gången ska ni få mitt perspektiv. 

Kom till ön med goda förhoppningar om att fixa medaljtiden på 2.15. Visste att det skulle bli krig men känslan var ändå att det skulle vara möjligt att gå segrande ur det. 

Flög upp på morgonen när klockan ringde. Rebecca häpnade över att jag för en gångs skull inte var död när klockan ringde. Men är det Lidingö så är det. Tidigare än vanligt på plats då både R och min mor skulle avverka 15-kilometersloppet vilket båda löste med bravur. Själv kändes det okej på morgonen. Lördagar brukar alltid innebära en lätt huvudvärk efter tidiga mornar på radion i slutet på veckan. Så också denna lördag. Men benen kändes okej. Slog följe med Oskar till start där vi mötte 1.42-mannen, Dolla, PeterNilsson och Viggo som även han skulle springa. En otrolig förväntan i luften. 1.42-mannen (som han ännu inte hette då) såg ut att ha stordåd i blicken. Före start kom folk fram och tog selfies. Det är en annan nivå nu. 

Oskar var existentiell. Det kan trots allt vara sista gången man får chansen att göra det riktigt bra. Sådana tankar får en att fatta fokus. 

Jag som någon form av teamchef, Rebecca och mor.

Iväg. Ingen rejäl rusning från min sida. Ändå landade första kilometern på 3.59. Sen rullade det på. Tog det avvaktande uppför i de få uppförsklättringarna som är fram till folkhavet i Kyrkviken. Kyrkviken alltså. Där man är så otroligt oantastlig. Kung. Glider fram. Njuter. Världsvant. Där och då kändes det som att sub 2 inte skulle vara några problem. Men ni som varit med vet att det är mil 2 där mycket avgörs och där allt framförallt kan förstöras. Följde mina noga kalkylerade passeringar efter Oskars magiska sida Racepace.net. Var till och med någon minut före efter 15 km. Det var väl någon gång runt 17-18 km det började kännas jobbigt. I Grönstabacken stod hela familjen i princip. Plus PeterNilsson. Jag hann endast uppfatta den sistnämnda och min mor. Men det var inte för att det gick i utomjordisk fart. Jag började bli jävligt sliten inför sista milen. Men det ska man vara där. Och faktum är när jag kom upp och kilometer 21 och 22 avlöpte hyfsat smidigt så började på riktigt känna att 2.15 skulle gå. Värst var utförslöporna. Det gjorde ont överallt. Varenda steg. Fram mot Aborrebacken började jag snegla mot klockan och insåg att det började gå lite för långsamt. Och jag kunde känna hur hjärtat bultade hårt hårt. Skarpt läge. 10 meter in i backen efter 25 km var jag tvungen att gå några steg. För nu slog allt tillbaka. Det var överväldigande. Och riktigt tydligt. 

Blicken i Grönsta

Sista fem kilometerna var inte det värsta jag varit med om. Jag har mött väggen ett antal gånger och det här handlade mer om ben som var slut än om ett hjärta som gav upp eller en hjärna som slutade vara rationell. Hjärnan förstod, hjärtat accepterade. Benen ville inte alls. Jag svor lite grann, för jag insåg att det var över. I mål på 2.18 men faktiskt inte någon större besvikelse. Jag tror ändå att det var det bästa jag kunde göra där jag är just nu. Och efter ett år som präglats av småskador är det så otroligt skönt att få vika ner sig för sina ibland högt ställda mål på grund av att jag gjort allt och inte orkar snarare än att behöva vika mig för smärta och en höst fylld av rehab. 

De senaste dagarna har inneburit en enorm träningsvärk och total trötthet. Det har varit helt underbart. 

#GLÄDJE

Ta hand om er! 

/RD 

Lidingöloppet 2022

Lidingöloppet blev inte riktigt vad jag hade hoppats på när jag planerade säsongen. Det blev både bättre och sämre. Dagen innan haltade jag betänkligt, hälsenan ömmade. Skulle jag kasta in handduken? Starta och testa? På lördagen kändes det lite bättre. Tänkte att jag startar och ser hur det går. Det gick ganska bra fram till 20 km. Sen tog det stopp, allt på samma gång. Hälsenorna, energin, benen. Det var tack och godnatt. Orkade inte pusha, vågade inte för hälsenorna. Lite besviken över att pannbenet inte fanns där, men det kanske var för det bästa när hälsenorna inte ville vara med i matchen.

Men Lidingöloppet är så mycket mer än ett resultat. Det är ett fint lopp, socialt, oftast fint väder. Att få spendera kvällen efteråt med större delen av Holaveden med respektive på Stockholms trevligaste restaurang och bar är en ynnest.

Jag kommer tillbaka till sub2. Dethär var bara ett hack i kurvan. Men först ska jag få bukt på hälsenorna innan skiten träffar fläkten.

-OL

4,2 centiliter bourbon & en öl

Tranan börjar bli klassiker för holavedens officiella after run efter lidingöloppet. Dolla var entledigad om än bara för en kväll, men lyckades ändå styra upp en toppenkväll hemifrån samtidigt som nattning pågick. 4,2 centiliter bourbon för att representera 42 minuter och en öl som skulle representera en timme dök upp på bordet från servitören. Vilken hyvens kille Dolla är. Att han senare dök upp efter att nattningen var avklarad höjde kvällen till ytterligare en nivå.

Robban valde glädjen första 8 kilometerna. Race pace hade lagt upp planeringen för 2:15 men efter abborrbacken så började tidsschemat fallera. Den valda glädjen var utbytt mot något annat. Misär var ett av kvällens återkommande substantiv som beskrev känslan sista fem kilometerna. Tid i mål – 2:18

foto; Johan Davidsson

Oskar började redan dagen innan klaga på sina hälsenor. Det är inte lätt att vara klok när det vankas lidingölopp. Med tanke på hur han haltade dagen efter kanske han borde avstått och laddat för nästa säsong. Men en after run blir som ni kanske vet lite roligare om man faktiskt sprungit innan. Säsongen hittills för Oskars del har varit exceptionellt bra så varför klaga på ett litet hack i kurvan uppåt. Tid i mål – 2:02.

Personligen kändes det faktiskt lite trögstartat första milen. Jag tänkte att det här kanske blir en seg historia. Efter första och andra vätskelangningen så började jag vakna till liv. Andra milen var jag riktigt stark. Gick ifrån den klungan jag hade slagit sällskap med under första delen av loppet och oväntat snabbt dök Grönsta gärde upp framför ögonen på mig. Jag gillar verkligen backen efter Grönsta. Där börjar loppet på något sätt. Där stod bröderna Nilsson, flickvännen Julia, mamma och pappa Örn, familjen Davidsson och till och med min höggravida storasyster hade orkat sig upp för backen. Jag tänkte; har dessa nära och kära tagit sig uppför backen ska väl inte jag vara sämre. Jag trummade på så gott det gick. Tack för allt stöd vänner.
Strax innan abborrbacken knep jag en placering till och den behåll jag in till mål. Fick syn på en trött Abraham i Karins backe men när jag försökte forcera som avslutning för att plocka in honom så höll jag på att göra en äkta Ekvall, jag fick helt enkelt fokusera på att försöka ta mig i mål hel och ren sista kilometern.
Tid i mål – 1:42.

Tack för i år Lidingö, jag hoppas inte det dröjer 4 år tills nästa batalj!
/ örnen

So it begins

Jag har blivit dräpt ute på den jävla ön flera gånger. Fjärde gången gillt blev sub 2.15. Idag går jag för att upprepa den saken. Det handlar om att bemästra mittenpartiet. Att vara lugn mellan 15-20 km. Där har jag bränt mig. Och det bränns på riktigt.
Inleder dagen med att heja fram R på 15 km. Laddar mentalt för en skärseld. Vet att på andra sidan väntar belöning och frälsning.

Nu kör vi!

/RD

Chris Andre Jespersen

Det är inte många gamla rävar kvar i skidsvängen nu. Chris, Gjerdalen och Northug förstås. Nu på kvällen var det bara tre grader på höglandet när bilen svepte hemåt i mörkret. Dags att packa om framdämparen på japanaren. Ytterligare nåt man måste lära sig. Till helgen blir det race i boxholm.

Kanske hög tid att börja gå lite i backe. Har inga höga ambitioner med vintern men vill ändå ha möjligheten om man känner för att växla upp några veckor. Eller så bara köper man ett årskort på Lassalyckan och ordnar långpass på långpass när det vita väl har kommit. Vi får se. Ska bli skoj med skidor ändå. Hoppas på Holaveden i en stuga runt Lucia.

Mina tips för Lindingö

Arvid 1.46

Oskar 1.52

Robban 2.09

Äldre inlägg

© 2022 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑