Fotleden som har besvärat mig sista månaden har fortfarande inte riktigt viljat läka ut. Jag får nöja mig med varannandagslöpning utan allt för mycket kraft i frånskjutet. Sakta men säkert blir det lite lite bättre varje dag. Men irritationen att det inte släpper är besvärlig. Jag vill bara kunna mata in pass på Strava nu i höstmörkret. Men, men. Det kunde varit värre. Att skynda långsamt är det svåraste.
Fick feeling igår och drog 2 x 500 m på Skiergen som uppvärming på klättringen….funderar på att dra av ett helt intervallpass!
En klubbspelning på Bongo Bar kan få blodet att rinna igen. Lika så ett besök i garaget.
Junior Brielle gick på scen strax innan midnatt. Basslingor, trummor och en skör stämma. Svengelska texter. Det var ös och det var bra. Frågan är om jag inte var mest nöjd att jag lyckas förnya mig. Det har varit nästan samma låtar och samma artister i över tio år. Men man måste ständigt framåt. Stå aldrig still – var alltid på väg.
Men lördagen var ju inget att skryta med. Frun hade bjudit på hotell och det blev en lång sovmorgon följt av hotellfrukost. Gick ner på stan en sväng. Klockan var 12. Jag vet inte om solen hade gått upp då, eller om den nånsin kom upp. En månad kvar av mörkret. En månad att hitta sitt eget ljus. Hintade ju om att att stakmaskinen skulle återfå sin rättmätiga roll i mitt liv. Igår kväll blev det en körning med huvudet rakt in i väggen. Lite olika tester för att se vart man är. Övermod är förnedrande när verkligheten kommer ikapp. Men nyttigt. Åkte hem på riktigt skakiga ben. Spyan låg i luften. Masade mig upp. Fick tag i salta nötter och vatten i mängder. Vilken räddning. Känner mig levande. Ser fram emot att korka upp champagnen i februari.
¨tid har förlöpt dagar har gått månen har vandrat sin väg genom vitt och svart och grått¨
Sjukt vad tiden går fort ibland. Denna veckan var nåt slags rekord tror jag. Det kanske blir så när man fyller ut dagarna med 40 timmar jobb, 130 kilometer löpning, en 26årsfest, lite fix och trix med mamma och pappa i lägenheten och två konserter. Plötsligt var det söndag igen och jag sitter bakom tangenterna. Tror Holaveden är viktigare än någonsin när dagarna går så fort, att få sätta sig ner ett par gånger i veckan och bara samla ihop sina tankar. Det blir som en dagbok, ett värv att läsa senare i livet när man vill blicka tillbaka. Vi går snart in i Holavedens sjätte år, det blir häftigt. Det vore jätteroligt om ni ville följa med oss även då.
¨jag har saknat ditt skratt jag har saknat ditt hår jag har saknat att ringa ibland och berätta om hur det går¨
David Nilsson springer bättre än någonsin, 43 minuter på 15 kilometer i holland igår. Tydligen en backig historia också vilket är ovanligt i ett så platt land. Om några veckor springer den småländska stoltheten Valencia maraton. Pers med 50 sekunder och han är klar för OS.. hoppas hoppas. Min klubbkompis och en annan småländsk stolthet springer också i Valencia nämligen Oscar Carlsson. Född och uppväxt i Värnamo. Vi har mötts flertalet gånger genom åren innan vi lärde känna varandra, bland annat Eksjö stadslopp. Jag har alltid fått stryk av Oscar på sträckor över 3 kilometer. Nu ska han gå in och bevisa att det är maraton som gäller för hans del. Senast vi tränade ihop körde vi 41 kilometer, han löpandes och jag på cykel. Utan att gå in för mycket på detaljer var det ett himla pass där nästan hälften gick väldigt fort. Kan Sverige få en ny 2:19 man kanske? Jag tror det.
Ta vara på tiden, gör något vettigt idag. Innan man hinner blinka är vi inne i december och då är det skönt att vara förberedd.
¨det har tidvis gått bra tidvis har skakandet lagt sig ibland har jag vaknat på morgon och gjort det jag ska
men jag har saknat din hand har saknat din röst ensamma dar har jag saknat ditt huvud mot mitt bröst¨
/ Örnen
Gammal bild på mig och Oscar, trea och tvåa på Eksjö stadslopp 2017. Det har hänt lite sedan dess.
Det är åtta och en halv grader ute. Det doftar nybakat i huset. Man är lycklig. Inser man inte det nu så kommer livsprojektet aldrig att gå i extas. Det är väl där man vill hamna, när det tar fart och lyfter. Nästintill okontrollerbart. Som när saxen kommer in i en rocklåt. Den totala känslan. Endorfinerna nästan sprutar ur öronen. En skalle som fontän av lyckorus.
Den gode Bengt Brülde beskriv lyckligheten(?)i tre formen.
Tillbakablicken – Minnet, då var man lycklig, ett konstaterande.
Euforin – Pang, mitt i prick, du är världsmästare, köpet gick igenom. Släng dig på marken och invänta tyngden av alla dina lagkamrater.
Uppenbarelsen – Jag är lycklig nu, jag är lycklig nu. Det är lite märkligt.
Rullskidor är inga större problem idag. Borde montera upp min stakmaskin någonstans. Har en idé. Vi får se. Hoppas kunna få hänga på Robban nåt pass.
Äntligen gör Sveriges styre nåt lite upproriskt och bra. Man står på sig. Kina kan dra åt helvete. Kommunistpartiet har inte bidragit med nåt till mänskligheten.
Lycka kan också vara kroppsarbete och stekt salt sill. Receptet för utebliven hungersnöd.
Ett drev kom genom skogen på morgonen. Ett vildsvin ut på åkern, sen direkt tillbaka in i såten. Vilken storlek!
Har sprängt berg, så det skälvde i marken. En skidåkare hjälpte mig. Vi är ändå ett slags folk, samhörighet. Lastade ut berg och fyllde bakom ladugården. På åkern fick ja se en fet gräsand komma vakande mot diket. En sån stund. Bara upplevde det. Helt paralyserad. Båda kanske funderade var den andra gör där. Inte vet ja. Tänkte att det är en bra granne, hoppas han tänker likadant.
Ska avsluta det här och börja se en film. Vet inte än vad det blir. Vi får se. Kan dock rekommendera den här rullen av Agnieszka Holland. Mycket bra.
Avsnitt #6 med Andreas Rangert. Landslagsorienteraren som gick från elitidrotten till en topposition inom näringslivet, aldrig lämnade skogen och åker ett skidlopp ute i världen varje vinter.
Senaste kommentarer