Där borta på höjderna avgörs det.

Blogg- och poddomtalade Dolla Nilsson har redan siktet inställt på ÖIS-Loppet den andra lördagen i oktober. Det sjätte i ordningen. Det är långt kvar men för somliga är det nåt alldeles extra att lyckas i PeterNilssons spår.

Jag skriver dessa rader med tungt huvud och rosslig hals. I fredags vaknade jag upp, kallsvettig, snurrig och allmänt risig. Halsen var som en gjutjärnsbrunn full med grus. Inte ens mitt huvudbränsle kaffe smakade. Jag kände tidigt att det inte var läge att spela den planenliga matchen på kvällen. Jag avstod och tur var väl det. Sen dess har febern tagit ut sin rätt och det har runnit ur näsa och ögon och spottats och frästs. Men det var förhoppningsvis årets dos som kom nu.

Det fick mig att reflektera kring alla gånger jag spelat eller tränat med halsont eller förkylning. Så fullständigt idiotiskt egentligen. 16 år gammal skulle vi spela seriematch med juniorlaget. Stannade hemma från skolan för att kurera mig. Kände hur influensan hade greppet och tog till en sista utväg på eftermiddagen. Råkade hitta en överbliven slatt från ett midsommarfirande i barskåpet. Skåne Akvavit. Tog en rejäl sup och lät det döda alla ondsinta bakterier. Åkte och spelade matchen. Och jodå, vi vann. 3-1 mot Stensjön. Men sen mådde man ju som en rivningskåk.

Träningsmatch säsongen 2007. En obehaglig känsla infinner sig i bröstet. Otäckt nära hjärtat. Men jag spelar på. Det fortsätter trycka. Svårt att ta djupa andetag. Inte förrän tränaren och andra spelare uppmärksammar att jag masserar hjärttrakten kommer bytet som skulle kommit direkt. Det blev en natt på Ryhov med fullständig uppkoppling, blodprov och uppassning följt av 6 veckors total vila från all fysisk aktivitet. Det var nån förändring på EKG-testerna men inget fel i övrigt. Det kan ju berott på 100 olika orsaker men varför chansa för en simpel försäsongsmatch? Ungdomen lär oss förhoppningsvis.

Match i division 5 några år senare. Ett brutalt varmt bad, te med citron och ingefära. Kryddat med Ipren och Alvedon så var man redo. Matchen slutade 2-2 mot Hestra efter en sen kvittering av gästerna. Det började snöa i andra halvlek. Då bytte jag ut mig själv.

En annan variant var att smörja upp bröstbenet med thailändskt liniment för det skulle tydligen göra susen för luftvägarna. Varenda gång jag spelat sjuk har jag ångrat det bittert. Men det har hänt allt för många gånger sen dess. Kanske är det en känsla av att svika sitt lag. Ett tecken på att man är vek. I själva verket är man ju vek om man inte kan erkänna för sig själv att det är helt galet.

Kanske också därför det varit betydligt lättare att sätta stopp när det handlat om individuell idrott. Då drabbar det ju bara mig. Fast om det skulle ske något med en infektion i kroppen som gör att man plötsligt segnar ner så drabbar det ju per automatik betydligt fler än en själv.

Nå väl, slutsatsen är väl att inte utsätta sig för onödiga risker.

Vi har bara ett liv. Och det livet är värt att leva.

/RD

Världen är i ständig förändring. I helgen fick vi se Eliud Kipchoge springa 2,00,25. Det är 108 år efter att Johnny Hayes vann OS maran på 2,55,18 en tid som idag är alldaglig i löparsammanhang. Utvecklingens katalysator var finländaren Paavo Nurmi. Han var så gott som omöjlig på tjugo och i början av trettiotalet. 22 Världsrekord från 1500 – 20 000. Paavos vapen var ett stoppur som han använde för att lära sig att hålla ett så jämnt tempo som möjligt, snabbhet genom intervall träning och att han tränade under hela året. Löpningen klev in i en ny epok och det var Paavo som öppnade dörren.

Ingenting i världen är perfekt. Men när man såg Kipchoge springa där på motorbanan så fördes tanken till något uråldrigt musikstycke framförts av instrument som utvecklats genom århundranden. Så mycket av världen fanns där i steget.

I förra veckan upplöstes en annan stor löpare i universum. Kanadensaren Ed Whitlock som vi skrivit om förut här på Holaveden, dog i sviterna av cancer 86 år gammal. Ed var en framgångsrik löpare som junior för att sedan lämna det bakom sig tills han i fyrtioårs åldern fick lusten tillbaka för att sedan släppa den tills pensionen. Efter pensionen startade han sin tredje löparkarriär som resulterade i att han för tretton år sedan sprang 2,54 på maran som 73åring. Alltså en minut bättre än vad Johnny Hayes hade i London 1908.

Ed sprang alla sina träningspass på kyrkogården utanför sitt hem i Milton, Ontario. Allt på en runda som tog runt fem minuter att springa. Även när han tränade fyra timmars pass inför Toronto marathon förra året så sprang han alla minuterna på den korta rundan kring kyrkogården. På frågan så svarande han att inget här i världen är helt perfekt men om det blåser så behöver man inte ha motvind så länge innan det vänder om. Ed klarade sub fyra som åttiofemåring och fick ett nytt världsrekord. Hans liv är en berättelse om vad som är möjligt, precis som Kipchoge.

Det är möjligt men inte perfekt.

Idag springer jag John Bauerleden. Det är Husqvarna John Bauer Trail Run. Ett halvöppet event för Husqvarnas anställda och nära och kära. En blandning mellan tävling och söndagsfika. Ett trevligt arrangemang. Det blir också lite av en kick-off för löpsäsongen med 25 km i hyfsat tempo genom Holavedens skogar. Från och med nu ska jag springa minst långt ganska hårt pass i veckan. Förra året är jag övertygad om att det var framfångsreceptet för att sänka PB på Lidingö med 7 minuter. Det kommer bli svårt att kapa 7 minuter till…men några minuter finns nog att hämta även i höst.

Om ni någon gång ska springa John Bauer-leden är nu tiden. Att följa snirklande stigar bland vitsippor är bland det bästa som finns. Passa på!