Världen är i ständig förändring. I helgen fick vi se Eliud Kipchoge springa 2,00,25. Det är 108 år efter att Johnny Hayes vann OS maran på 2,55,18 en tid som idag är alldaglig i löparsammanhang. Utvecklingens katalysator var finländaren Paavo Nurmi. Han var så gott som omöjlig på tjugo och i början av trettiotalet. 22 Världsrekord från 1500 – 20 000. Paavos vapen var ett stoppur som han använde för att lära sig att hålla ett så jämnt tempo som möjligt, snabbhet genom intervall träning och att han tränade under hela året. Löpningen klev in i en ny epok och det var Paavo som öppnade dörren.

Ingenting i världen är perfekt. Men när man såg Kipchoge springa där på motorbanan så fördes tanken till något uråldrigt musikstycke framförts av instrument som utvecklats genom århundranden. Så mycket av världen fanns där i steget.

I förra veckan upplöstes en annan stor löpare i universum. Kanadensaren Ed Whitlock som vi skrivit om förut här på Holaveden, dog i sviterna av cancer 86 år gammal. Ed var en framgångsrik löpare som junior för att sedan lämna det bakom sig tills han i fyrtioårs åldern fick lusten tillbaka för att sedan släppa den tills pensionen. Efter pensionen startade han sin tredje löparkarriär som resulterade i att han för tretton år sedan sprang 2,54 på maran som 73åring. Alltså en minut bättre än vad Johnny Hayes hade i London 1908.

Ed sprang alla sina träningspass på kyrkogården utanför sitt hem i Milton, Ontario. Allt på en runda som tog runt fem minuter att springa. Även när han tränade fyra timmars pass inför Toronto marathon förra året så sprang han alla minuterna på den korta rundan kring kyrkogården. På frågan så svarande han att inget här i världen är helt perfekt men om det blåser så behöver man inte ha motvind så länge innan det vänder om. Ed klarade sub fyra som åttiofemåring och fick ett nytt världsrekord. Hans liv är en berättelse om vad som är möjligt, precis som Kipchoge.

Det är möjligt men inte perfekt.