Där borta på höjderna avgörs det.

Blogg- och poddomtalade Dolla Nilsson har redan siktet inställt på ÖIS-Loppet den andra lördagen i oktober. Det sjätte i ordningen. Det är långt kvar men för somliga är det nåt alldeles extra att lyckas i PeterNilssons spår.

Jag skriver dessa rader med tungt huvud och rosslig hals. I fredags vaknade jag upp, kallsvettig, snurrig och allmänt risig. Halsen var som en gjutjärnsbrunn full med grus. Inte ens mitt huvudbränsle kaffe smakade. Jag kände tidigt att det inte var läge att spela den planenliga matchen på kvällen. Jag avstod och tur var väl det. Sen dess har febern tagit ut sin rätt och det har runnit ur näsa och ögon och spottats och frästs. Men det var förhoppningsvis årets dos som kom nu.

Det fick mig att reflektera kring alla gånger jag spelat eller tränat med halsont eller förkylning. Så fullständigt idiotiskt egentligen. 16 år gammal skulle vi spela seriematch med juniorlaget. Stannade hemma från skolan för att kurera mig. Kände hur influensan hade greppet och tog till en sista utväg på eftermiddagen. Råkade hitta en överbliven slatt från ett midsommarfirande i barskåpet. Skåne Akvavit. Tog en rejäl sup och lät det döda alla ondsinta bakterier. Åkte och spelade matchen. Och jodå, vi vann. 3-1 mot Stensjön. Men sen mådde man ju som en rivningskåk.

Träningsmatch säsongen 2007. En obehaglig känsla infinner sig i bröstet. Otäckt nära hjärtat. Men jag spelar på. Det fortsätter trycka. Svårt att ta djupa andetag. Inte förrän tränaren och andra spelare uppmärksammar att jag masserar hjärttrakten kommer bytet som skulle kommit direkt. Det blev en natt på Ryhov med fullständig uppkoppling, blodprov och uppassning följt av 6 veckors total vila från all fysisk aktivitet. Det var nån förändring på EKG-testerna men inget fel i övrigt. Det kan ju berott på 100 olika orsaker men varför chansa för en simpel försäsongsmatch? Ungdomen lär oss förhoppningsvis.

Match i division 5 några år senare. Ett brutalt varmt bad, te med citron och ingefära. Kryddat med Ipren och Alvedon så var man redo. Matchen slutade 2-2 mot Hestra efter en sen kvittering av gästerna. Det började snöa i andra halvlek. Då bytte jag ut mig själv.

En annan variant var att smörja upp bröstbenet med thailändskt liniment för det skulle tydligen göra susen för luftvägarna. Varenda gång jag spelat sjuk har jag ångrat det bittert. Men det har hänt allt för många gånger sen dess. Kanske är det en känsla av att svika sitt lag. Ett tecken på att man är vek. I själva verket är man ju vek om man inte kan erkänna för sig själv att det är helt galet.

Kanske också därför det varit betydligt lättare att sätta stopp när det handlat om individuell idrott. Då drabbar det ju bara mig. Fast om det skulle ske något med en infektion i kroppen som gör att man plötsligt segnar ner så drabbar det ju per automatik betydligt fler än en själv.

Nå väl, slutsatsen är väl att inte utsätta sig för onödiga risker.

Vi har bara ett liv. Och det livet är värt att leva.

/RD