Sida 264 av 649

Vägen mot 30

Håller jag på att bli sjuk? Nej, jag är förmodligen bara lite bakis efter den mjölksyrafest vi hade på Slottskogsvallen i onsdagskväll. 25 varv på 30:43, ett pb med över en minut som jag faktiskt är riktigt stolt över. Mycket bra jobb av Grabriel Steffensen som hjälpte till och harade i 8 kilometer, stabila varv mellan 73-74 sekunder och därefter ett försök till spurt. Första halvan på 15:28, kanske 10 gubbar framför mig som gjorde ett ärligt försök ner mot 30 blankt och sedan andra halvan på 15:15. En fin fjärdeplats i mål tillslut i det starka startfältet tyder på att jag gjorde ett perfekt upplagt lopp. Det kändes aldrig riktigt okontrollerat utan väldigt stabilt hela vägen. Nu har jag ett bra resultat så nästa försök på distansen är jag sugen på att chansa lite, kanske går det bra kanske går det dåligt. Den som läser Holaveden får se.

Jag tror pappa-öhrn står och funderar på när jag ska klippa mig och skaffa mig ett jobb…

Vidare mot närmaste hamburgerhak för traditionsenlig pers-färs. Hög på livet i goda vänner lag slog jag mig ner vid bordet bredvid tjejen jag har älskat i större delen av mitt liv. Nu delade hon pommes med en ny kille och det rostiga svärd som suttit djupt i bröstet under senaste året vred sig ett extra varv. En gammal kompis dessutom. Ja, det är en soppa som inte är värd att gräva djupare i.  Min hamburgare fick en bitter eftersmak och sen åkte jag hem och la mig. Vissa dagar saknar jag henne så pass mycket att jag ibland köper den mjölk vi en gång delade på, men det jag kände för stunden var nog inte attraktion utan snarare motsatsen.. Ringde min lilla sångfågel och pratade en timme i telefon, det säger en del för jag gillar inte ens att prata i telefon.

Nu ska jag ryta ifrån lite. Är så ofantligt trött på självutnämnda ¨löpcoacher¨ som berättar för nybörjare och glada motionärer vad som är rätt och fel löpteknik. Har träffat många kunder senaste tiden som berättar att deras coach sagt att dom borde springa högre upp på fotbladet och helst på tårna, men det funkar inte eftersom dom får ont i hälsenor och vader. Därför kommer dom till oss i butiken och behöver nya skor och undrar vad problemet kan vara. Visst finns det löpteknik som är bättre och sämre, på samma sätt som det finns bättre och sämre löparskor. Men allt handlar om att hitta något som funkar för en själv. Alla springer olika, alla behöver olika skor, det är inte så svårt att lista ut.
Musse var inne i butiken igår och vi hjälpte honom prova ut nya skor. Tror inte det finns någon elitlöpare som pronerar, landar mer på hälen och har ett längre löpsteg än Musse. 8:05 på 3000 meter hinder, 28:12 på 10km. Ska vi säga att det är slutdiskuterat. Bättre att löpcoacher fokuserar på att inspirera, sprida löpglädje och se till att sina adepter tränar mer löpning än att fokusera på teknik. Att springa behöver inte vara så komplicerat mina vänner.

Det finns mycket att säga om Caster Semenya, men det är ett känsligt ämne och man kanske inte ska uttala sig för mycket om man inte är så påläst. Lite som Palestina-konflikten. Det pratas mycket om beslutet om hennes avstängning i friidrottssverige. Vissa hyllar det, och andra tycker det är helt tokigt fel. Jag måste nog läsa på lite och bilda mig en egen uppfattning innan jag ger min syn på det hela, om jag ens komma göra det. Jag har för mycket annat att tänka på, tillexempel att komma ihåg bloggen var fjärde dag.

/örnen

Jag är 25 nu, och det känns som vägen mot 30 börjar närma sig ett slut;

36:17 i Strömstad. 

34:44 med Robban i Eksjö. 

32:52 i Eksjö. 

31:50 i Eksjö

30:43 i Göteborg. 

 

Run on for a long time.

Framgång byggs på lång sikt och väldigt få är framgångsrika. Man är liksom stöpt i kort sikt. Det krävs en del utveckling och träning för att sträcka på nacken och se längre fram än tårna. Men vad vi älskar dom som förmår. Och vi älskar dom som förmår om och om igen.Anders Aukland, Kjell-Erik Ståhl med flera flyttar våra perspektiv på vad som är möjligt. När vi ändå simmar i våran ankdam efter helgen så måste vi ta en titt på Den sanna LR legenden Niklas Wikner. 32 Landsjön Runt. I slagsmålsvärden hade man beskrivet honom som the motherfucker of motherfuckers. Breda perspektiv. Långa historier. Hungern mättas aldrig. Jakten fortgår. Alltid vara på väg.

Just saying LEGEND!

1983: 42.00(12)

1984: 42:59(15)

1986: 44.54(30)

1987: 42.54(12)

1988: 42.01(5)

1989: 41.49(2)

1990: 40.58(3)

1991: 41.29(1)

1992: 41.18(1)

1993: 39.53(1)

1994: 40.06(1)

1995: 41.46(2)

1996: 40.39(1)

1997: 39.52(1)

1998: 41.15(2)

1999: 41.12(1)

2000: 41.04(1)

2003: 44.04(3)

2004: 42.35(2)

2005: 42.36(1)

2006: 44.20(1)

2007: 43.24(1)

2008: 42.48(2)

2009: 44.10(1)

2010: 43,28(1)

2011: 43.17(1)

2014: 44.19(11)

2015: 44.53(7)

2016: 45.14(8)

2017: 45.30(10)

2018: 45.41(11)

2019: 46.49(9)

Något som kommer ändras radikalt på bara några år nu är vår förståelse för åldrande. Jeannie Rice sprang för ett litet tag sen 3.27 på Marathon. Hon är 70år. Sen har vi Ed Whitlock(r.i.p) som sprang sub fyra som 85åring och var först i världen att gå sub tre vid 70. Det nya världsrekordet för 70åringar är 2.54 Det är fantastiskt.

Mina vänner det tar aldrig slut. Härligheten fortsätter. Finns så många ton(?) endorfiner att förtjäna.

Mot vestlandet

När det är klämdagar på vårkanten åker man toppturer, det är sen gammalt! Jag, världsmästaren och Mastodontskidar-David tog bilen till Sognefjorden igår för att bestiga lite toppar i Hurrungane i västra Jotunheimen. Tälta i dalen, skida på topparna. En härlig tid, vårvintern. Så mycket möjligheter, löpning, cykel, skidåkning…pick your favorite! På söndag ställer jag skidorna i garderoben och satsar allt på löpningen!

Viktigt med kolhydrater!

tjugofemsvarvsfrossa

Det finns en anledning till varför jag skippade landsjön runt 2019, och 25 varv på Slottskogsvallen ikväll är just den anledning. Jag är i grym form, och att slösa bort den fina formen på att springa ett varv runt sjön i motvind och ändå få stryk av Claesson kändes onödigt. Det har jag gjort så många gånger tidigare ändå. Senaste veckorna har jag tränat ganska specifikt för att få till en fin tid på 10000 meter. Vi har bland annat sprungit 10x1000m, 5x2000m samt 20x400m tre veckor i följd på bana. Inga krångliga pass direkt, svårigheten ligger i att genomföra dom bra. Och det har jag verkligen gjort. Jag drömmer om en tid under 30 minuter, men jag vet mycket väl om att jag inte riktigt har den hårdheten än tyvärr. Kanske om nåt år, eller flera. Tjusningen ligger i resan på väg dit tycker jag, riva ner murarna som står i vägen. Förhoppningarna är att klara av 31-minutersmuren i eftermiddag för att sedan ta sikte mot nästa barriär. Den känns inte lika hög och svårforcerad som den gjorde för bara ett år sedan. Jag är redo!

Det är rätt fint att vara i bra form. Träningen rullar på riktigt bra, men då gäller det att ta det försiktigt. Vilodagar blir svårare och svårare, det känns många gånger som man tappar en träningsdag men jag tror snarare att man tar ett kliv framåt istället för bakåt om man tar det lugnt några extra timmar med jämna mellanrum. Jag läste ett riktigt bra reportage om Johan Larsson som vi skrivit om här tidigare på bloggen, när du läst klart mitt lilla inlägg kan du klicka dig vidare och läsa om Johans liv. Att hitta balansen är viktigt annars kan det gå helt åt skogen.

https://www.marathon.se/nyheter/sara-holmgren-moter/johan-larsson-om-att-hitta-balansen

Att få dela resan mot snabbare tider och bättre placeringar med detta gänget är guld värt. Ni förgyller verkligen mina dagar. Det är en ynnest att få ha en bra träningsgrupp. Många gånger känns det som jag är på nåt slags träningsläger här i Göteborg, men sen slår det mig att jag faktiskt flyttat hit till. Kanske inte helt officiellt på pappret, men ändå. Jag har ett jobb och tak över huvudet, det måste räknas typ. Här är en bild på mig och fem av de Goa gubbarna jag kör med, och jag är övertygad om att alla på bilden slår personbästa på dagens lopp. Det blir show!

Uppdaterar senare om loppet, eller följ oss på Facebook!

/örnen

Hårt och underbart

Att fajtas om en pallplats är nåt speciellt. Det blir en helt annan sak när man inser att man är med i matchen och att alla vet om det. Ett tjuv- och rackarspel som en annan inte är van att spela. Det gäller att ha kyla, tänka ett steg längre och samtidigt inte spränga allt man har. Men i slutändan handlar det om att springa så fort som möjligt. Det är kul att vara med. När startfältet är något sämre än högsta svenska klass får man helt enkelt passa på.

När starten gick och vi drog ut från Vistavallen utkristalliserades täten ganska snart. Oscar Claesson förstås, trots en vinter fylld av problem och knappt någon träning att tala om kan han ändå springa runt på sub 42. Säger en del om den mannens kapacitet. Erik Holmberg förstås. En maskin som bara maler. Dessa två herrar fick ge sig iväg på egen hand i varsin fart och fick springa var och en för sig i stort sett hela loppet. Men där bakom var vi ett gäng som snabbt förstod att vi skulle få göra upp om tredjeplatsen. Jimmy Iby, IKHP, Ola Grauers, Habo, Fredrik Seppas, Tenhult, Adam Sernheim, Vista och så undertecknad.

Provocerande bild. Men det går faktiskt i 3.30-fart här. Seppas på insidan. 

Släppte Iby och Grauers en bit bort till Bosgård innan backpriset. Sernheim, Seppas och jag låg ihop upp för backen men där nånstans ville Sernheim upp och köra och ta ikapp de framförvarande. Jag släppte medvetet och det gjorde även Seppas fick jag veta efteråt. På västra sidan skulle det blåsa motvind och sidvind rätt rejält, det visste vi alla och gjorde oss redo för att ta oss an den. Följebilen med PeterNilsson och Oskar gav energi hela tiden. Vilken stöttning och peppning! Efter andra och sista backen på femte kilometern hade jag täppt till luckan och ut på västra sidan var vi nu fyra man. Sernheim anförde klungan och klöv mycket vind i en kilometer. Sen klev han ut och jag tog över stafettpinnen. Nu började det bli ett spel. Kände mig oförskämt pigg (skämdes nästan) och började köra ryckigt. Öste på i hundratalet meter för att sedan släppa något, gjorde likadant igen och slog av. Höll på så några gånger i hopp om att tappa någon på vägen. Sernheim fick släppa men Grauers och Iby hängde i. Mot Lyckås anförde jag klungan om tredjeplatsen och insåg här att jag skulle vara med när det avgjordes. En otrolig känsla egentligen, skitsamma att startfältet kanske var något sämre i år, en pallplats i Landsjön Runt skulle utan tvekan vara något att berätta för barnbarnen. Vi vände mot Vistavallen med tre kilometer kvar. Har så mycket minnen från det här partiet och i stort sett enbart traumatiska sådana. Minns 2014 när jag hade jagat ikapp Oskar och mötte väggen strax efteråt. Minns samma lopp när Arvid kom som skjuten ur en kanon och passerade med en kilometer kvar samtidigt som jag famlade efter luft.

Upp mot tio kilometer och klockade av på 36.30 ungefär. Insåg att ett pers skulle bli svårt men väl en tid en bra bit under 45. Farten skruvades upp. PeterNilsson och Oskar manade på i bilen bredvid. Magnus Eklund stod som vanligt vid Lilla Lyckås och skrek. Mor och far innan dess vid Lyckås och Marcus Sjöberg. Stöttningen var det inget fel på. På långa rakan förbi flygfältet med 1,5 km kvar började Iby öka. ”Är jag med in på Vistavallen kan det gå” tänkte jag, har ju trots allt gjort några djupledslöpningar i mitt liv. Men det började bli för JÄVLA jobbigt nu. Grauers började chippa efter luft men sänkte inte farten. Samtidigt började jag ana en orange tröja i periferin. Seppas var tillbaka. Iby älgade på med sitt karaktäristiska steg när vi såg Vistavallen och kunde ana Palles euforiska stämma i högtalarssystemet. Jag var förlorad. Seppas kom upp och förbi. Ösa, ösa, ösa. Stormade i motvinden över mållinjen, totalt förlorad i andnöden och mjölksyran. In som femma på 44.34, 19 sekunder från PB. 20 sekunder från pallen.

DEN SMÄRTAN. DEN KÄNSLAN.

Det är bara konstatera så här i efterhand att jag gjorde allt, la upp det helt rätt och tömde mig fullständigt.  Enormt nöjd över det som alltid. (Det sistnämnda är det minsta man kan göra.)Men visst sved det lite att vara så nära en pallplats. Den chansen kommer nog aldrig igen, inte på Landsjön Runt som har ett så gott rykte och förmodligen kommer locka starkare startfält för varje år. Man kan bara påverka det man själv gör och vad det gäller den saken så skulle jag behöva träna lite mer. Samtidigt så funderar jag mycket över vad som skulle hända då? Kanske skulle jag bli skadad? Kanske skulle jag försaka annat som trots allt är lite viktigare? Kanske skulle jag springa sub 44 en sån här dag? Det är ingen tvekan om att för att bli bättre är det inga genvägar som gäller. Det är bara springa mer. Men minst lika viktig är balansen i det övriga livet. När det kommer till löpträning vill jag köra hårt alltid. Skulle jag träna mer skulle jag behöva springa sakta ibland också och då är frågan om det skulle gå ut över glädjen. Vilka frågor egentligen…

Nästa mål är att springa en snabb mil under våren. 34.51 från 2014 ska bara raderas ut nu. Det här var ett kvitto, är tillbaka i 2014 års nivå. Nu gäller det bara att hänga i.

Tack till Landsjön Runt! Älskar detta loppet och arrangemanget. Barnen sprang också 1-kilometersloppet och deras lycka över att få medaljen i mål är underbar att se.

Löpning är hårt och underbart. Det är bara så det är. Och att tävla är nog det bästa av allt.

/RD

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2026 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑