Trött på corona? Jag började bläddra i arkivet och insåg att jag på dagen för två år sedan skrev det här inlägget om Göteborgsvarvet 2018. Kändes ändå som om det mesta kom tillbaka till mig. Och jag minns den där stunden efteråt i gräset för mig själv. Det är vackert, ibland.

Det är tillfredsställande att nå sina mål. Och ett mognadstecken när man lyckas sätta realistiska mål. Jag vet att det finns mer att hämta i framtiden, men då krävs det som med allt annat träning och åter träning. Inget gör sig självt. I lördags sprang jag min snabbaste halvmara nånsin, den åttonde i ordningen om jag inte räknar helt fel. Detta tack vare ett taktiskt upplägg som höll och en optimerad träningsperiod räknat från Vasaloppet. Just nu känns det som hela världen ligger öppen. Här är historien om Göteborgsvarvet 2018.

Förmiddag: 

Hämtade upp min följeslagare Jakob Holter (fd Svensson, römålarns son) på Ekhagen sen begav vi oss mot Sahlgrenska, odontologen. Inte för att vi skulle undersöka munnen, utan för att det är en klassisk parkeringsplats, dryga 10 minuters gång från Slottsskogsvallen och alltid fullt med parkering. Allt var som vanligt och vi begav oss upp mot Slottsskogen för att hämta ut våra nummerlappar. Efter en stunds irrande runt Frölundaborg gjorde någon oss uppmärksam på att nummerlapparna inte hämtas ut på plats längre utan nere vid Svenska Mässan, Gothia Towers. Okej. Klockan var nu 11.00. Två timmar till start och med dålig känsla för hur man åker spårvagn så var det faktiskt så mitt hjärta rusade en aning. Men med lite flyt lyckades vi åka snålskjuts med en vändande buss och var relativt snabbt tillbaka med nummerlapp en dryg timma senare.

Tillbaka med nummerlapp på.

Värmde upp lite lätt och kände kanske en gnutta stelhet sen torsdagen då Palle och Arvid drog med mig 18 km runt vid Landsjöns land. Men kändes ändå helt ok. Ner mot starten. En skön bris fläktade något men det skulle bli varmt det var helt säkert. 25-26-27 grader kanske. Dock ingen åskvärme.

Fem minuter innan start var jag fortfarande helt avslappnad. Stod och kom på mig själv med att gäspa. Men med 30 sekunder kvar till start kände jag hur adrenalinet började pumpas ut och strax därpå var vi iväg.

Loppet: Kilometer 1-9.

Kom iväg i lagom fart. Hela tiden medveten om att inte rusa. Bara gå med. Slottsskogen en solig lördageftermiddag borde man väl egentligen spendera med en Spendrups men det här kändes helt okej också. Säldammsbacken efter två kilometer kändes ganska tung och jag förstod att det skulle bli en kämpig eftermiddag. Det rullade på ner mot Majorna. Kontrollerat men ändå ganska ansträngt. Kanske skulle jag behövt en lite längre uppvärmning för att dra igång kroppen på allvar. Vi närmade oss bro nummer ett. Älvsborgsbron. Kikade mot de ikoniska kranarna samtidigt som vinden från väst drog över brofästet. Blickade mot horisonten i väst. Havet och evigheten. Över bron och lyckades hålla det ganska lagom i fart. På den sjunde kilometern delvis ner från bron går det fort och det får det gärna göra. Bara att gå med. Här nånstans började loppet. Jag kände mig förmögen att växla fart och springa avslappnat. Det kändes i ett par hundra meter oförskämt bra och det är helt otroligt hur ens mindset kan förändras från ena stunden till en annan. Det gäller att ta vara på ögonblicket så jag gick ut för att high-fivea med några kids från Hisingen. På Hisingen gäller det att ha tryck och mata på. Något jag tränat på hela våren. Ensam i läskig fart. Kände mig bekväm.

Kilometer 10-17

De första av många som förlorade mot värmen började skymtas här. Led med dom. För det är långt kvar. Men för egen del kände jag en annalkande styrka komma till mig. Ville inte sabba det här nu. Ville inte ge mig. På nervägen på bro nummer två över Göta Älv klippte jag en gel samtidigt som en glad busschaufför från Göteborg drog på högtalarsystemet och på en rungande Göteborgska påminde om att det med all säkerhet skulle bli personligt rekord.

Avenyn. Via Dolorosa eller Lyckliga gatan? Bara du bestämmer. Luften stod still. Solen rakt ner. Jag bestämmer.

Kilometer 17-21.

Runt Poseidon drack jag nog fyra muggar vätska. Slängde två över mig och kramade ur tre svampar med iskallt vatten i nacken och armarna. Nu var det krig på riktigt. Enligt klockan behövdes sista kilometerna gå i minst 4-fart och i detta läge var det maxfart. Hållningen var ohållbar. Blicken flackande. Benen pumpande. Började skymta Slottsskogen och kollade mycket på klockan. Såg hur kilometerna tickade in i rätt fart. Det kokade.

På väg in på vallen.

I mål.

Jag visste inte tiden. Klockan stannade inte efter målgång. Fokus låg på att hitta skugga och vatten. Blev hängande på staketen. Men det spelade ingen roll. Där och då infann sig en otrolig känsla. Allt var utplockat. De sista kilometerna var brutala men på nåt konstigt sätt så oerhört njutbara. Att köra sitt hjärta till gränsen. Att kunna göra det. Mäktigt.

Blev sittandes i gräset. Tittade på folk. Hörde sorlet. Lät solen bränna mig. Fick kaffe och choklad. Den där stunden. Alldeles ensam, alldeles mitt i centrum. Enorm.

1.22.36 stannade klockan på. En ny tid att slå.

Belöningen.

/RD