Författare: Adam (sida 96 av 194)

Nytt revir – nya jaktmarker

2015-05-10 / / Inga kommentarer

Som ni trogna bloggläsare vet så har jag blivit huskvarnabo. Det innebär att nu när snön smält och tjälen släppt (var det ens någon tjäle i år?) så gäller det att på hundspråk ”pinka-in” sitt revir. Tidigare hade jag full koll på vart i kaxholmen man kunde springa och inte. Palle bevakade sitt område kring vistakulle med hökögon. Han märkte direkt om minsta lilla blomma blivit nedtrampad av någon annan än honom själv. Oskar höll till på landsvägen på nedsidan av berget, botarp eller masten. Själv var jag kaxholmens egen Christoffer Colombus, en upptäcksman. Jag sprang och sprang tills det inte fanns en enda stig jag inte längre sprungit på. 

Nu när man flyttat till Huskvarna är det andra bullar. Här finns det OÄNDLIGT med osprungna stigar. Vilken dröm för en upptäckslöpare som mig. I fredags sprang jag en timme på berget på stigar jag aldrig tidigare satt min fot på. Kilometertiderna på berget är inget att skryta över, men det gör inget för pulsen är skyhög och det är huvudsaken. 
När man springer på nya stigar går tiden snabbare. Klockan tickar liksom på i snabbare takt än vanligt. Det är positivt. Det finns alltid något annat att lägga fokus på än att benen är trötta och klockan går långsamt när man upptäckslöper. Titta på träd tillexempel, det tycker jag är kul. Stora träd, med flera hundra års livserfarenhet. Nya stigar is the shit. En gång sprang jag vilse, man vad gör det när man kan logga närmare 20km i träningsdagboken. 
Dagarna innan Göteborgsvarvet tickar också på i lite för snabb takt. Man har alltid tänkt springa vissa pass innan en speciell tävling som aldrig blir av. Nästa år ska jag börja tidigare för att hinna med alla. Men jag känner mig ändå hyfsat förberedd och kommer förhoppningsvis åka hem från Göteborg med ett pers i ryggan. 
So long, flaggstång. Låt göteborgskämten hagla veckorna innan varvet. 

Bland körsbärsblom

2015-05-09 / / Inga kommentarer
Körsbärs träden i Gisebo står i full blom och ser nästan snötäckta ut. Vitsipporna kämpar en sista vecka medans jag tar sluttnigsstigen bort mot Vistakulle. Stigen är en av favoriterna nu på våren när kvällssolen och utsikten är bedårande. Sträckan är kupperad och knixig…så annorlunda mot asfaltsintervallerna som springs 150m nedanför. Det är detta som gör löpningen till den idrottens grundmur som den är, mångsidigheten, enkelheten, tillgängligheten. Vissa springer efter en boll, vissa vilse i skogen, vissa efter en klocka.
 
Igår kom nyheten, MTB EM kommer gå i Huskvarna i Maj 2016.Det kommer bli grymt att få se de absolut bästa cyklisterna kasta sig utför Huskvarnaberget och mjölksyreångorna kommer ligga täta i motluten. Jönköpingsklubbarna har hittat ett bra koncept med början kring MTB-SM förra året och surfar nu på den cykelvåg som rullar över Sverige. Det är grymt kul att MTB växer sig starkare i Jönköping med nya spår som byggs runt stan. Vistabanan genomgår lite uppfräschning också och kommer bli en permanent uppmärkt bana under sommaren.
 
Denna veckan klämde jag 1250 meter crawl på lunchen. Jag är lite rädd för att mitt  undermedvetna förbereder mig för en ironman även om mitt medvetna inte har några planer på det.

Fredagsfys – Och en övergripande idoldyrkan.

2015-05-08 / / Inga kommentarer
 
Äntligen kan man skriva om träning igen.
Det är ju det jag ska göra.
Lämna titor, trastar och pilfinkar utanför och bara hänge raderna åt svett.
Men om någon hört att göken anlänt så maila gärna mig tack.
Nu när jag ägnar eftermiddagarna åt fys så har jag lämnat solnedgången för sig själv.
Dock är soluppgången en ny favorit.
Står vid det norra fönstret med kaffekoppen om morgonen och ser den spegla sig i viken ifrån udden vid Gustavssons och rätt in i sommarstugsområdet, över vallen och rätt över mej.
Om man ska gå tillbaka till solnedgången så var den något utöver det vanligt magnifika i onsdags.
Kom åkandes i bil ifrån Lekeryd ner över ådalsvägen och längs hela Norrängen stod det folk och fotade med telefonerna. Det var samma sol som förra varvet och himlen var återingen nordanviks rosa över hela kammen, men det speciella var molnen, inbäddningen av molnen. Ett stort hål i ett ännu större moln som täckte övre delen av solen skapade en ljustgul ljuspelare rakt upp i himlen. Och molnen i bakgrunden såg ut som berg långt bort i horisonten. Otrolig upplevelse. Världsklassens top notch.
 
Jag gästade lekeryds elljusspår den kvällen.
Fast blick och bestämda steg.
Allt öster om berget är i stort sett mossmark, därav anningen blött men som vanligt otroligt vacker monokulturell natur att springa i.
Körde tjugo minuter 30/30 ömsom rusade ömsom gåendes. 
Frustande andning och rusande bröstkorg till en början men sedan kom jag in i det och på slutet fick jag in lite ”O lund feeling”. Är imponerad av sättet han gjorde landsjön på med rappt steg och stelopererad blick. Tror inte han såg asfaltsvart under hela varvet. Jag försökte kolla av klockan under intervallerna med lika elegant lättsam svepande rörelse som ingenjören gjorde den söndagen. Under nästan samtliga kollade jag vid 23-24sek. Anmärkningsvärt. 
Gött pass, klart utanför bekvämlighetszonen.
 
På parkeringen utanför fotbollsplan stod en äldre man och rastade en pissande cocker spaniel.
Tränar du bara tjugominuter? sa han.
Paff svarade jag att jag värmt i tio.
Det räknas väl inte? röt gubben.
Spring själv då, gubbajävel!!!
Här tränas vad som orkas med.
Aggression är också en känsla att bejaka.
Som jesus, manglarna ska ut ur templet.
Det bor en Arthur Häggblad i oss alla.
Och alla Bernhard Eriksson figurer måste bemötas.
 
 
Trevlig helg, jag tar fritt och återkommer på Tisdag.
Kärlek.
 
 
 
 
 
 
 
 

Ta tag i det nu!

2015-05-07 / / 4 kommentarer

2015 var året då jag skulle ta löpningen till en ny nivå. Av olika anledningar så är allt dock ett enda stort fiasko så här långt. Men som vi sagt så många gånger förut: Löpningen är som livet. Ibland är det bra och ibland åt helvete. Ibland i gråzonen. Jag satsar mot Göteborg men förstår att sub 1.20 är omöjligt. Och eftersom jag är väldigt styrd av mina mål så var första tanken att jag skulle skita i alltihopa. Bara sälja biljetten och tröstäta i två månader och leva på att jag i alla fall var nöjd med mitt Vasalopp. (För övrigt ganska konstigt att man efter ett sådant stort delmål på säsongen bestämmer sig för att ta sig an nästa grej. Knappt njuta av vad man åstadkommit.)

I bättre form…
Men skam den som ger sig. Har lyckats dra på mig nån skit i höger smalben nu så den gamla skadan i ryggen känns knappt. Allt ont för nåt ondare med sig. Och den som väntar på att få ont väntat aldrig för länge. 
”Men sluta spring då Robert Davidsson din gnälliga jävel!!!”
Mot Göteborgsvarvet. Jag ska springa som en dåre efter Arvid och efter 5 km när han sprungit ifrån så ska jag göra mitt bästa för att inte förnedra min moderförening. Efter det ska jag ta det oerhört passivt i en månad. Klassiska Eksjö Stadslopp och Holavedens invasion av Linköping kommer nog få strykas ur tävlingskalendern för att mitt svulstiga stycke till kropp ska få komma ikapp nån gång. Sen ska jag köra så kroppen faller isär lagom till Lidingöloppet för att sedan krossa varenda löpare med härkomst norr om Vättersnäs i ÖIS-Loppet den 10 oktober. (Det är okej att hånskratta högt nu.) 
För övrigt ställde mig på vågen under ett studiebesök i mitt föräldrahem igår kväll. The botten(eller the top) is nådd även här kan jag konstatera. 
Mot bättre tider och tuffare intervaller. Och roligare inlägg från min sida. Det hänger ihop det där. 

I lusekoftans våld

2015-05-05 / / Inga kommentarer
Jag passade på att ta ett litet löpuppehåll i samband med att våren skulle sjungas in och en och annan igelkott som låg och vårslumrade fick det hett om öronen. Förra helgens två tävlingar gick bra men slet ganska hårt. Så vi drog till vårt kära grannland i väst där snön än täcker stora delar av landet och oljan borras upp ur ett hål för att försörja borrandet av tunnlar i ett annat hål. Det blev dock inte den slapparsemester som ni kanske tror. En topptur till Dronningkrona i Trollheimen i ganska fint väder, men inte riktigt som youtubeklippet jag hittade.
 
En till topp bestegs men denna gången till fots och med en via ferrata led. Så min höjdrädsla fick sig en omgång när 500 vertikala meter berg skulle klättras. Nu är det dock dags att återuppta löpträningen inför halvmaran och Eksjö stadslopp.
 
En annan som inte verkar lata är David Erixon, mastodontskidåkarn. 135 km skidor obanat på en dag är ett bra dagsverke. http://www.op.se/jamtland/are/sylarna-till-grovelsjon-pa-skidor-pa-en-dag
Äldre inlägg Nyare inlägg

Podcast

Arkiv

Kategorier

Meta

© 2026 Holaveden

Tema av Anders Noren — Upp ↑