Som ni trogna bloggläsare vet så har jag blivit huskvarnabo. Det innebär att nu när snön smält och tjälen släppt (var det ens någon tjäle i år?) så gäller det att på hundspråk ”pinka-in” sitt revir. Tidigare hade jag full koll på vart i kaxholmen man kunde springa och inte. Palle bevakade sitt område kring vistakulle med hökögon. Han märkte direkt om minsta lilla blomma blivit nedtrampad av någon annan än honom själv. Oskar höll till på landsvägen på nedsidan av berget, botarp eller masten. Själv var jag kaxholmens egen Christoffer Colombus, en upptäcksman. Jag sprang och sprang tills det inte fanns en enda stig jag inte längre sprungit på. 

Nu när man flyttat till Huskvarna är det andra bullar. Här finns det OÄNDLIGT med osprungna stigar. Vilken dröm för en upptäckslöpare som mig. I fredags sprang jag en timme på berget på stigar jag aldrig tidigare satt min fot på. Kilometertiderna på berget är inget att skryta över, men det gör inget för pulsen är skyhög och det är huvudsaken. 
När man springer på nya stigar går tiden snabbare. Klockan tickar liksom på i snabbare takt än vanligt. Det är positivt. Det finns alltid något annat att lägga fokus på än att benen är trötta och klockan går långsamt när man upptäckslöper. Titta på träd tillexempel, det tycker jag är kul. Stora träd, med flera hundra års livserfarenhet. Nya stigar is the shit. En gång sprang jag vilse, man vad gör det när man kan logga närmare 20km i träningsdagboken. 
Dagarna innan Göteborgsvarvet tickar också på i lite för snabb takt. Man har alltid tänkt springa vissa pass innan en speciell tävling som aldrig blir av. Nästa år ska jag börja tidigare för att hinna med alla. Men jag känner mig ändå hyfsat förberedd och kommer förhoppningsvis åka hem från Göteborg med ett pers i ryggan. 
So long, flaggstång. Låt göteborgskämten hagla veckorna innan varvet.