Till slut vet man inte hur man har det, hur det ligger eller vart man är på väg.
Man glömmer och saker grånar.
Saker kan sätta sig på skallen och fusionerar ihop allt rörigt, stökigt.
En dag var allt blank skinande och sinnet ljust, klart.
Sedan solkas det, vrids och försvinner.
Mjölksyra kan sättas sig på sinnet, och för stunden skapa en suddig världsbild.
Man säger att man glömmer vad man vill glömma men man kan likväl inte komma ihåg det man ville minnas
och då är det borta utan vetskapen av dess egentliga betydelse.
Högst osäkert om det där sista stämmer.
Vad vet jag?
Lyckåsbacken är en svår stigning.
Betydligt längre än vad mitt sinne ville minnas.
Blev hela tiden överraskad över hur lång den verkligen var.
Otroligt lång faktiskt. För mej, inte för gossebarnet.
En lätt skur svepte över bygden runt lunchtid i söndags.
Jag hade en dejt med Arvid just när detta lätta regn sköljde in ifrån syd/väst.
Vi skött på det en kvart för vi är ju kända solskenslöpare båda två.
Det lätta regnet drog bort och jag satte av en anning försenad mot pickarpsvägen.
Precis innan jag var framme vid huset klev han ut på trappen, redo.
Timing kanske ni tänker men det är det undermedvetna, det som Cormac McCarty snackar om, det som är äldre än språket. Förutseendet.
Det började bra, 4,17 första kilometern i nyblivet duggregn.
Fortsatte med 4,16 i ett verkligt hällregn.
4,10 och den fjärde strax under.
Imponerande regnstyrka.
När vi springer åt detta håll har vi naturligtvis medvind.
Nu förstår alla att vi är på väg emot Lyckås.
Lyckåsbacken i fri fart.
Arvid krossade allt tidigare skådat med imponerande tid bra bit under tio.
Själv kom jag också upp, tillslut.
Vi räknade ut tiden tillsammans då jag inte nollat klockan utan låtit den löpa på.
När jag kommer hem och slår i gamla skrifter kommer jag enbart ihåg sekunderna inte hur många minuter.
Förvirrig, kaos.
Arvid kommer häller inte ihåg.
Antingen nytt pers eller nästan en minut ifrån.
Det undermedvetna säger nästan en minut ifrån.
Jag vet att det är rätt men om det ändå inte kunde stämma.
Arvid flög fram idag. Verkligen iform nu.
Jag avslutade sista två kilometrarna av mina femton i 3.50 tempo.
Det undermedvetna sa mig att han tyckte det var löjligt.
Det gick säkert fortare de sex kilometrarna han fortsatte efter jag klev av.
Göteborgsvarvet blir ett glädjevarv på sjuttiosju minuter för gossebarnet.
Tippa ni tid i fältet nedan.
Adjös.
Senaste kommentarer