Vi lever mest och det är vad Holaveden ska handla om. Bilden när Arvid klyver mållinjen i ett brysselsteg samtidigt som Oskar chippar efter andan. Det är Holaveden. Det är livet. Det är bilder som får mig att förstå.
När Johan pratar om solen och hur Twain upplevde densamma. När samma Johan kompromisslöst massakrerar konstsnön en för tidig vårdag i februari när samma sol kom för tidigt. Då bultar mitt hjärta hårdare. Än vadå? Än allt.
Vi lever alltid. Vi lever i dina andetag och i våra. Det gör alla. Det är en hyllning till livet. Ty alla har inte chansen.
Jag kom in i Holaveden och trodde det var en chans. Det var ett kall. Ett kall att göra oss alla bättre. Oss alla.
Jag har varit beredd att ge upp den här veckan. Dåliga resultat, magsjuka, utebliven träning. Men jag finner kraft. Genom att inspireras.
Bilden ovan är tagen från Kvigssåsen, grillplatsen med utsikt över både kaxholmen och Jönköping. Namnet på kullen kom till efter att en kviga gick ut över kanten och föll mot en säker död. Bonden lät nog kossorna gå nedanför berget efter det. Bilden visar omkring tusen löpstigar. (Källa; ingen) Jag har förmodligen inte sprungit alla, men en hel del har jag bockat av efter mina 21 år här i bygden. Igår kombinerade jag 3-4 favoritrundor och fick således ihop en så kallad långpanna. En halvmara i hembygden, i regn och motvind. Då fick man känna att man lever. Efter 11 kilometer ramlade jag och landade på ett träd som herr björnlinger ännu inte tagit bort från stigen. Trädstammen var vass, tillräckligt vass för att göra ett fint jack i handflatan. Jag stirrade ner på handen och inspekterade jacket. Fundera i en halv sekund om det skulle börja blöda, men fick svar omgående då det i samma ögonblick började pumpa ut blod. Mitt ute i skogen innebar att jag hade 4 kilometer till närmsta sjuksköterska, min svägerska. Blodet slutade rinna innan jag kom in i huset vilket var skönt så man inte skvätte ner deras nyrenoverade trappa. Man har väl lite känsla för vett och etikett. Efter en kopp kaffe och 2×100 meter på skiergen (18,1 på båda, måste väl vara godkänt eller??) fortsatte färden runt Edet. Jag älskar Edet och framförallt att springa rundan. Det bästa av formtest. Låga 17min då är man i fas. Hur som helst, nu var jag uppe i 17km och benen var stumma. Alltså ingen tempohjöning utan bara överlevnadsinstinkt hela vägen hem igen. Försökte hålla leendet uppe förbi Palles hus ifall han skulle få syn på mig, men jag tror inte jag lyckades.
Nu börjar halvmaratonmånaden. Det kommer förhoppningvis bli många historier liknande denna. Hela gänget har tänkt persa i Linköping på nationaldagen och då krävs lite träning. Hoppas det blir läsvärda historier om skogslöpning och tutteskav.
Sist men inte minst.
Från Edet kommer bygdens vassaste skidåkare som igår blev uttagen till juniorlandslaget. Stort grattis Karin Björnlinger, så häftigt! Jag har alltid velat känna någon som blir riktigt bra på något så att man en dag kan få sitta i TV-soffan och skryta över att man känt hen. Nu känner jag att det är ett sånt läge. Kaxholmens löparstigar har lagt grunden för en juniorlandslagskvinna, stort ju!
Förra året var ett trendbrott med hela 12 löpare under 45 minuter på Landsjön Runt. I år var det 8 st som kan stoltsera med den lilla drömgränsen. Åtta tänker ni, det är ju 7/21-delar färre än förra året. En tredjedels halvmara så att säga. Det kommer nog gå lite av en halvmarainflation här på bloggen närmsta veckorna, bara så att ni vet. Åter till ämnet. Det kan tyckas som en dramatisk minskning men när man ser tillbaka de senaste 10 åren så är årets resultat klar tvåa innan två år med 5 löpare. Så trenden håller i sig, det är säkert! Nästa år är vi över 10 igen.
Nu över till livets mysterium. Var kommer motvinden ifrån mellan Lyckås och Vistavallen? Min högst ogenomtänkta men ändå lite faktabaserade teori är följande:
Landsjön Runt avgörs alltid i sol. Sol värmer upp den kalla men bördiga sjöbottensmarken efter en aprilnatt. Vättern ligger fortfarande isande kall trots att vintern var medioker. Den uppvärmda luften stiger som Andrée sa. För att fylla på med ny luft tar den sig den lättaste vägen upp i Skärstaddalen, dvs genom Bosgård och strömmar bort mot Skärstad. Av detta lär vi oss tre saker om Landsjön Runt.
Ju bättre skidsäsong, desto mer mjölksyra.
Ju finare väder, desto mer mjölksyra.
Är det inte fint väder så är det säkert stormigt och då blir det jobbigt ändå.
Men idag springar jag troligtvis igen, i maklig takt kort men springer.
Krasligheten bröt sönder och påverkade det mesta.
Landsjön, arbetet, rutinerna, tålamodet, viljan.
Värst av allt resignationen.
Att välja att leva eftermiddagarna efter denna bistra verklighet istället för önskedrömmar.
Sjukdom gör en instängd, inåtvänd.
Bruce Springsteen sjunger att frihet är en skitig skjorta.
Det kan också vara ett svettigt underställ.
Är man sjuk vill man inget annat än att bli frisk.
Har försökt ”passa på” att läsa det där och lyssna igenom den där plattan, städa där det borde städats tidigare.
Men tvi, elände!
(Foto Arvid Öhrn.)
Räddningen har varit dessa magnifika solnedgångar.
Jag har sett varenda en den senaste tiden.
Inte i förbifart utan hela skådespelet.
Det är allmänt känt att vi har världens vackraste solnedgång här över vättern.
Mark Twain bodde 60 dagar på Hendrik Kellgrens Stora Sanna(vättersnäs) i slutet av 1800talet för att genom massage få behandling av sin reumatism.
En man redan då världsberömd för sina resereportage och böcker kunde aldrig för sitt liv föreställa sig så enastående skönhet som den en solnedgång över vättern uppvisar.
Av 60 solnedgångar var fyrtio vackrare än vad han tidigare sett i Amerika, Italien, Tropikerna.
Det blanka vattnet och den explosivt rosa himlen har inget motstycke på denna sidan himlen.
Det är bättre en all världens tv program.
Nu har dom första badjävlarna anlänt till Edeskvarna ifrån stan.
Snabbt var jag där, hälsade välkomna med en kastrull soppa och en flaska av det goda svenska vinet Balders blod. Röttvin på druvan Rondo vilket är en sort som odlas under bar himmel här på vistakulle. Ni som sprang landsjön passerade några av stockarna som finns vid Vistakulle fruktodling. Fruktigt tungt men inte beskt. Rekommenderas. Kan beställas på monopolet.
Idag är det valborgsmässoafton.
Badjävlarna och jag ska ha fest.
Gamla kaxholmsbor ska komma med klirande kassar emot harnefors brygga.
Jag ska grilla karré kotletter rubade efter Pluras recept och vi ska spela Springsteen, högt.
Och strax efter solnedgången ska vi avnjuta årets första rabarber paj till ljudet av en sprakande kakelugn.
Det är som bäst nu livet, rabarberna, våren och framförallt är jag äntligen frisk.
Skickar med lite aftonstämning, det är ju valborg som sagt.
Avsnitt #6 med Andreas Rangert. Landslagsorienteraren som gick från elitidrotten till en topposition inom näringslivet, aldrig lämnade skogen och åker ett skidlopp ute i världen varje vinter.
Senaste kommentarer