Tillbaka i skolbänken, nära tio år sedan sist. Hur gör man? Det löser sig säkert bra. Jag ska bli idrottslärare tänkte jag. Gå i Rainers fotspår. Inspirera ungdomar till snorsport och kast med liten boll. Men det är många år kvar tills dess, en sak i taget.

Det som kablades ut på SVT under helgen var fästvallans sista dans. En renodlad backtävling, 10 kilometer rakt uppför. Världscupåkarna ställde upp och mötte stakspecialisterna på bästa sändningstid. Förhandssnacket var ändå att det skulle bli intressant att se duellen som skulle bli så otroligt jämn och spännande. Jag hade mina farhågor om att det skulle bli det motsatta och det visade sig stämma. Det är faktiskt helt oroligt att diagonalen inte ens kan matcha i en så perfekt upplagd tävling som bara består av en slakmota. Jag kan inte riktigt begripa det, men nu är det faktum och det är bara gilla läget. Den nya tiden är kommen på allvar, nu finns det väl ingen förutom FIS som vill åka och diagonala uppför. Varenda unge kommer vilja lära sig att staka fort uppför.
Fick även lära mig via vasapodden att en skida kan gå väldigt snabbt uppför, men inte vara klockren på platten eller nedför i fartställning. Det var något nytt fört mig måste jag erkänna.

Återigen fick vi se bloggkompisen Johannes Eklöf göra en fin prestation och bevisa att han verkligen tillhör de allra bästa skidåkarna i världen just nu. Det är riktigt mäktigt faktiskt. Vill även rikta ett stort grattis till mastodont-david som levererade bäst i våran fantasy-liga. Har du inte knåpat ihop ett lag ännu så gör det. Det är faktiskt riktigt kul att välja ut vilka åkare man vill ta med inför varje helg. Gör du ett jag nu så ligger du garanterat några tusen poäng efter, men man kan ju försöka vinna helgens omgång ändå!
Hörs hej
/ örn

Här blev jag sittandes länge. Dränerad.

Min kropp är en rivningskåk. Lätt att känna på det viset när man laddar på upp till elljusspåret för att damma av 4×4 min på motsolsintervallen. Ett avbrutet pass är också ett pass. Måste börja lära känna kroppen igen. 

2021 var katastrof ur träningssynpunkt. Alltså katastrof. Började hitta form strax efter sommaren men revbensbrott och sedan hjärnskakning satte mig helt ur spel. Vad jag kommer ihåg så saknades det träningspass i stort sett hela september och oktober. Kom igång hjälpligt i november men blev sjuk en vecka.(Ej covid). Hittade motivation på Gran Canaria och försökte hålla i in i december. Gick helt okej fram till fjällenresan i mellandagarna när nästa smäll kom. Denna veckan är det dock annat. Träning varje dag, det är ju så livet ska levas. Upplevde dock ett rent helvete på IKHP när mildvädret drog in i onsdags. Det måste varit skidorna också för annars är det fara och färde. Intervallerna igår fick sen alltså avbrytas och här står jag nu. Vid brytpunkten skulle jag tro. Även att jag är på den yngre halvan i bloggkollektivet så inser jag nu att inget kommer gratis när man inne på sitt 34:e år. Det är först nu jag inser att gamla meriter inte är några meriter för att hitta dagsform även om man har igen det jobb som lagts ner nånstans. 

Vägen tillbaka är ändå enkel. Det handlar om att göra saker ofta och om och om igen. Vill man bli snabb och stark så måste det göra ont. Både kroppsligt och själsligt. 

/RD

I måndags ryckte det till i baksidan på låret igen. Bara att gå hem från intervallerna. Har låren blivit gamla och stela?

Har ägnat veckan åt skidåkning istället. Spårstatus varierad. Ibland fotpackade elljusspår, ibland självspårat på småsjöarna i Nackareservatet och förvånande nog maskinspårat kring Hellasgården. Smidigt är det i varje fall att gå direkt ut på elljusspåret.

Som Palle redan listat ut så är vi fast i namnträsket. Jag försöker med gamla klassiska storåkare, Frode, Odd-Björn, Oddvar, Bente, Assar, Sixten, men det nappar inte riktigt. Men det löser sig nog.

-OL

En väldig pojk det där. Mr Eklöf. Tror han tar det på lördag igen. Enmils backar är hans grej. Själv gjorde man sk säsongspremiär i helgen. Väldigt roligt. När man kommit iväg och det börjar mata på, skidorna glider och kroppen inte alls upplevs som ett dyblött tyngdtäcke. En minut från led1. Kan gå vid nästa tillfälle. Vilken bana Orsa bjöd på 👌. 2x21km är det ultimata upplägget. Man har bra koll. Riktigt go stigning. Vi får se var nästa lopp blir. Skidåkning är skoj.

Markus Qvarnström och Jacob Mörhed är riktigt trevligt sällskap. Man tackar.

Motsatsen till skoj är storstryk av Sambon i Uno. Vilken tur hon har. Om och om igen. När man för en gång skull har fina kort på hand så kan du räkna med att hon har ett byteskort bland sina. Ikväll var det droppen. Alla kort matchade i en följd. Hon la alla på samma gång. Vann. Det smällde i badrumsdörren. Sick alltså.

En bekant ska döpa sitt barn till Rune. Det tycker ja är mäktigt. Man funderar ju på vad Oskar funderar på? Ja röstar på Mats alt Inga-Lill. Det är ett gissel det där. Kommer ihåg när Pojken skulle få ett namn. Hopplös uppgift. Vi skrev var 10 namn av vardera sort (av den gamla könsuppdelningen på två kön). Av fyrtio möjliga namn lyckades vi inte hitta ett enda gemensamt. Fick ta till ett tjuvknep. En kvinna är lättövertalad efter en förlossning bara så ni framtida fädrar vet. Bra blev det till slut. Han åkte 12km skidor ikväll.

Möjligt det blir Hallby till kvällen. Chansen att bli trött finns. 😀

Vintern gjorde comeback i Göteborg. En sån där härligt variant med snöblandat regn som precis lägger sig på backen och formar ett slaskigt underlag. Underbart att springa i. Fryser det på kan man nog åka skidskor till jobbet istället, det återstår att se.
Palle gjorde säsongspremiär i Orsa. Stabilt och bra. Han verkar på vara påväg, sånt gillar vi!
I samma lopp vann en 15-åring, hur sjukt? Alvar Myhlback, tränar som eliten och det verkar vara en talang av rang. I somras kablades det ut bilder då han tränade med ryska landslaget. Aldrig bra att peaka i för tidig ålder, men håller detta så kan han nog bli bäst i världen.
Willian Poromaa åkte riktigt bra i helgen också, det i kombination med att Calle H vaknade till liv sista stund gör att det tänds ett litet hopp inför en OS-stafett. Jag har svårt att se en svensk individuell medalj på herrsidan, men visst finns det en liten chans i stafetten.
Johannes Eklöf fick äntligen bevisa vilken kapacitet han har. Bergsgeten slog till precis där han skulle, en perfekt genomförd attack som kommer skrivas in i historieböckerna. Och som han gjorde också, något av de värsta rycken jag sett. Så välförtjänt efter alla tusentals timmars slit. Detta är bara början i långloppscupen, nu blir han livsfarlig. Jag vill påstå att Eklöf är Sveriges formstarkaste herrskidåkare i sällskap av Max Novak, Oskar Kardin och Emil Persson?
Det hade varit intressant att se dom fyra köra en stafett och mäta Sveriges kommande stafettlag på OS, hur tight tror ni det hade blivit?
Skidor på tv handlar egentligen bara om underhållning, och det Johannes bjöd på var det bästa jag sett på TV på mycket länge. Tack för showen!

/ örnen