Här blev jag sittandes länge. Dränerad.

Min kropp är en rivningskåk. Lätt att känna på det viset när man laddar på upp till elljusspåret för att damma av 4×4 min på motsolsintervallen. Ett avbrutet pass är också ett pass. Måste börja lära känna kroppen igen. 

2021 var katastrof ur träningssynpunkt. Alltså katastrof. Började hitta form strax efter sommaren men revbensbrott och sedan hjärnskakning satte mig helt ur spel. Vad jag kommer ihåg så saknades det träningspass i stort sett hela september och oktober. Kom igång hjälpligt i november men blev sjuk en vecka.(Ej covid). Hittade motivation på Gran Canaria och försökte hålla i in i december. Gick helt okej fram till fjällenresan i mellandagarna när nästa smäll kom. Denna veckan är det dock annat. Träning varje dag, det är ju så livet ska levas. Upplevde dock ett rent helvete på IKHP när mildvädret drog in i onsdags. Det måste varit skidorna också för annars är det fara och färde. Intervallerna igår fick sen alltså avbrytas och här står jag nu. Vid brytpunkten skulle jag tro. Även att jag är på den yngre halvan i bloggkollektivet så inser jag nu att inget kommer gratis när man inne på sitt 34:e år. Det är först nu jag inser att gamla meriter inte är några meriter för att hitta dagsform även om man har igen det jobb som lagts ner nånstans. 

Vägen tillbaka är ändå enkel. Det handlar om att göra saker ofta och om och om igen. Vill man bli snabb och stark så måste det göra ont. Både kroppsligt och själsligt. 

/RD