”Alla människor sätter i sig mat, men få kan konsten att äta”
Att hitta på en inledning är knivigt, det är därför man börjar med ett citat. Sedan är det dags att tänka efter. Jävligt noga dessutom om man inte vill haspla ur sig en massa dynga. Eller så kör man bara på, lättar sitt hjärta och låter orden flöda ut och agera i verkligheten helt ocensurerat. Censur är det absolut värsta som finns(amen),en närd besatthet åt sanningen, det är grejer det, den där obekväma stämningen, chocken av uppriktighet, svart mot vitt, genomtänkt, dräpande. Boom, så står man där några år eller dagar bort och inser hur fel man hade, när man vevade med släggan och där uppstår hela härligheten. Nu fattar ja, okej, jaha. Halleluja moment! Snabbaste vägen dit, attack. Fram med det.
Fantastiskt effektivt vapen det där, att skriva texter och skicka till ett bollplank. En bredsida tillbaka, om man säger så här, tänk ett varv till. Arbeta arbeta så du kommer hela vägen runt. Att tänka är som att springa, vill man vara snabb och bra så måste man springa mycket, man måste ta på sig skorna och ge sig ut och ska man bli klok och smart så måste man sätta sig och tänka, och det mina damer och herrar är sjukt svårt, prova själva, 45min tänkande på schemat. Hela varvet runt. Bollplank, bästa träningen.
Just nu är det högaktuellt med periodisk fasta för mig. Tänker på det, varje dag. Speciellt efter den här post-Vasaloppsveckan. Nu är det dags att trigga systemet, att få vara jävligt hungrig. Det här blir spännande. Ingen mat före 13.00 ingen mat efter 21.00. Med början på måndag. Måste bryta mönster, trött på att slänga in allt möjligt i käften hela tiden. Det kommer bli väldigt bra. En upplevelse.
En vecka i alperna avslutades precis på det sättet man kunde förvänta sig nämligen med en lättare förkylning och några dagars sängliggande. Det är röva. Den preliminärt planerade premiären på lördag är alltså inställd, jag springer något annat när hälsan är med mig. Ingen ide att stressa upp sig, istället tar jag mig lite tid för reflektion och ett gediget blogginlägg. Det var längesen. Till och börja med, alperna va kanon. Dolomiterna i Italien alltså, där måste Gud lagt lite extra tid. Obeskrivligt vackert och vilka dagar vi hade. Finns inget att klaga på och jag vill tacka samtliga inblandade för att det blev så bra som det blev. En sådan vecka gör vi säkert om vid något tillfälle i livet, något annat vore otänkbart.
Mitt ständigt omättade begär blir jag inte tillfreds med och jag vet inte hur jag ska gå tillväga för att få ordning på det. När jag åkte längdskidor i Orsa längtade jag till veckan i alperna med oändliga pister och förhoppningar om puder. När jag väl var där ville jag bara ut och springa och när jag väl sprang höll jag mig bredvid spåret där Marcialonga snirklar sig fram. Väl då kunde jag bara tänka på att jag ville åka längdskidor, och när man samtidigt ser serpentinerna uppför bergskedjorna önskar jag att jag satt på en cykelsadel. Varför blir man aldrig nöjd med någonting. Varför kan jag aldrig vara här och nu i stunden. Jag vet inte vad jag ska göra åt problemet och ärligt talat är det väldigt frustrerande att inte kunna fokusera på en sak åt gången. Ända sedan den dagen du lämnade mig har jag försökt fylla ett tomrum men det är verkligen svårt, ibland med helt fel saker men oftast med nån form av fysisk aktivitet. Ett sånt tomrum fyller man inte hur lätt som helst visade det sig. Det kvittar hur mycket man än gör så saknas det alltid något.
Under hösten har jag väl åtminstone landat i att det är löpning jag borde hålla på med, och vill man kalla sig för elitlöpare kanske jag borde agera som det också.
Kommande vecka börjar ett nytt kapitel i min livshistoria. Jag ska börja arbeta igen efter ett lätt dekadent halvår. Det känns spännande och jag kommer alltid blicka tillbaka på det här senaste halvåret som… ja, jag vet inte vad jag ska skriva där riktigt utan att provocera folk. Det bästa halvåret i mitt liv, men samtidigt det värsta kanske. Konstigt har det varit i alla fall. Vad har jag gjort under den här perioden kanske man borde summera nu då. Jag har bland annat bearbetat krossade framtidsdrömmar och stora förhoppningar på något som inte blev av. Lärt mig väldigt mycket om hur människor fungerar och mycket om vem jag själv egentligen är. Förstått hur det kan vara att må lite svajigt. Insett hur snabbt nära kompisar kan försvinna, men samtidigt insett hur lätt det är att skaffa nya om man vill. Gått vidare har jag väl kanske inte gjort men jag har träffat en jättefin tjej som har varit med om samma sak och tillsammans kan vi i alla fall skratta åt eländet. Jag tror det är viktigt att skratta oavsett hur man mår. Utöver detta har jag väl sprungit drygt 11-12 mil i veckan vilket resulterade i en 8e plats på ISM för några veckor sedan vilket jag är väldigt nöjd med. Där har man ju något att ta med sig när man blickar tillbaka på hösten 2018 i alla fall.
Det har givetvis hänt otroligt mycket även om man levt ett inrutat liv med mycket träning, men mitt minne är verkligen inte sådär knivskarpt alla dagar. Därför är det bra med en blogg, om man nu kan hålla sig till att skriva ihop ett inlägg var fjärde dag. Tur att Palle skäller på mig ibland. Jag borde egentligen skrivit en bok om mitt senaste halvår, det hade faktiskt varit intressant. Jag inbillar mig nämligen att jag lever ett ganska intressant liv, faktiskt. På min dator finns färdigskrivna blogginlägg som aldrig borde publiceras. Ibland skickar jag dom till Robban och han säger blankt nej med orden ¨censurera först!¨.Men visst hade det varit intressant med en ocensurerad dagbok i bloggformat. Frågan är om vi hade tappat läsare eller fått fler?
Dagens fråga;
Vilken levande eller död persons ocensurerade dagbok hade du helst velat läsa?
Lyssna på en jättebra låt medan du funderar..
¨Och när jag möter ensamheten i trappan Ska jag klä den i byxor och skor Jag ska ringa mina vänner igen Och vara nykter nästan varje kväll¨
Hjärtliga hälsningar
/Örn
ps; jag vet självklart om att det är fössta tossdan i mass vi firar idag, men är det inte lite konstigt att vara så fruktansvärt stolt över ett smärre talfel att vi måste äta tårta för det? I och för sig uppskattar jag nästan alla högtider som innebär ett bakverk, så jag säger väl grattis då och åker och köper en tårta i eftermiddag!
Väderprognoserna visar rejält med snöfall över Alperna i slutet av veckan och minusgrader nästa vecka. Det kan vankas pudersväng tills låren skriker. Sen en österrikisk gulasch och en lager. Semester, som den ska vara.
Dopingen är tillbaka på löpet. Inte någon gråzonsdoping heller utan rejäla övertramp. Dom verkar alrig lära sig där i Österrike. Med jämna 10 års perioder åker dom dit. Är det fortfarande den gamle vasaloppsvinnaren Walter Mayer som spökar bland alptopparna.
Det har varit en fantastisk helg som alltid när det kommer till första helgen i mars. Mycket traditioner. Dala-Järna är basen. Dolla och PeterNilsson far fram längs stuggolvet i extas. I år var vi fler än vanligt. Totalt var vi tio åkare, några körde stafetten i fredags, några Vasaloppet på söndagen och två gjorde både och. Många goda minnen skapades och nya bekantskaper likaså. Tack alla inblandade!
Loppet blev ju ett lopp att komma ihåg. Även om det just är svårt att komma ihåg saker. Här kommer ett potpurri av intryck och känslor.
Kön till startledet var ovanligt trivsam i sällskap med PeterNilsson och bröderna Edgren. Vi ställde oss i bredd som sjätte åkare i varsitt spår. Lätt panik utbröt i samband med att både PeterNilsson och jag skulle trycka ner våra överdragskläder och skidfodral i samma påse. Påsen sprack och PeterNilsson sysselsatte en funktionär som sprang till bilen för att hämta tejp. Klockan var då 7.45 och vi planerade dessutom att hinna ner på älven och skita innan start. 7.50 satt vi på älven och panikbajsade. Dolla förevigade det hela men vi besparar er från sådana hemskheter idag. Upp på start igen och tejpen var framme. Vi hade god tid att klä om och göra oss redo. Backen blev en pärs. Aldrig gått så fort för egen del. Hade räknat med fästvalla men hade nog lagt både för kort och för lite så det var bara staka och saxa så gott det gick. På toppen av backen hade jag maxpuls och magknip. Var tvungen att kliva ur spår och lugna mig tio sekunder innan jag fortsatte. Där såg jag PeterNilsson sista gången. Markus Qvarnström gled upp på myrarna och svor. Och vem fan gjorde inte det. Vi visste ju att det skulle snöa men att det skulle blåsa och gå så enormt trögt var inget man hade räknat med. Det här var bara början.
Med noll fäste bävade jag för Risberg, Evertsberg och Oxberg. Passager som brukar vara mina. Det var inte roligt, det var det inte. I Hökberg tryckte jag två geler, sportdryck, blåbärssoppa och bulle. Strax därefter stod nån härlig människa och delade ut apelsin. Jag var beredd att ta allt. Efter 73 kilometer var jag i princip slut. Så nära botten när Markus Qvarnström återigen gled upp och sa åt mig att hänga på. Och då var det bara att lyda. Markus skippade Preem-tältet i Läde och även om det tog kraftigt emot att inte stanna där så blev det så. Och det var tur. Vi nådde så småningom Eldris genom stigningar jag inte visste fanns. Kaffe. Markus fick en koffein-kick utan dess like och stack som en raket. Själv fokuserade jag på att inte tappa några placeringar. Det höll. Topp 1000 var målet i år och jag kan inte annat än att vara jättenöjd med en 925:e plats.
Mina damer & herrar Vasaloppet 2019 går till historien. Färden vred kraften ur en som en hand vrider vattnet ur en disktrasa. Man måste varit där för att förstå.
Öppnade bestämt och optimistiskt. Ville ta chansen. Körde med allt som fanns på startrakan och uppför backen men sen fick ja slita på myrarna och nådde Smågan runt 360. Det var kämpigt och skidorna kanske inte var helt på topp heller men ingen katastrof. Min favorit Risberg blev iår början på en mardröm, en mardröm som sedan pågår väldigt länge.
Det blev överlevnads instinkten som fick jobba, gjorde ett försök till bättring vid 23km kvar, det höll till 8km kvar och någonstans nära döden passerade Dolla vid 3km kvar. Mål som 532a.
Robban gjorde en stabil insats som han får berätta om själv om ett par dar. 928a
Avsnitt #6 med Andreas Rangert. Landslagsorienteraren som gick från elitidrotten till en topposition inom näringslivet, aldrig lämnade skogen och åker ett skidlopp ute i världen varje vinter.
Senaste kommentarer