Jag och min kompis Anders har startat ett projekt med en podd. Det är ett ganska roligt projekt faktiskt. Man får chansen att sitta ner och intervjua en kompis eller en helt ny bekantskap. Djupdyka på ett ämne eller bara zooma in på något intressant som har hänt. Vi försöker hålla oss under 30 minuter per podd mest för att det inte ska bli ett för stort projekt att ta sig igenom för er som lyssnar.
Det finns lite nya avsnitt ute. Smidigast är om man söker på POPCAST eller team popcorn runners där man vanligtvis lyssnar på poddar så bör ni hitta. Inte Spotify dock, men där kanske de dyker upp i framtiden.

Ett nytt avsnitt släpptes igår, men i avsnittet innan det intervjuade vi våran kompis Olle Ahlberg som tidigare i höstas gick under 30 minuter för första gången på ett millopp. Trodde han. Efter en lång nedjogg och sedan lite gött häng i omklädningsrummet visade det sig att resultatet hade korrigerats med en sekund upp till 30:00. Sånt händer. Det svider nog lite fortfarande om jag känner Olle rätt, men det kommer gå fortare än så om vi bara får börja tävla igen.
I varje avsnitt släpps en låt. Lyssna gärna på podden så förstår ni nog texten bättre! 🙂

/ örnen

Vilken valborg det blev. Jag och mina boys sprang 3×12 minuter i totalt ösregn och någonstans mellan 5-7 grader varmt. Eller det är verkligen felaktigt när jag säger att det var varmt. Snarare precis tvärtom. Det var sådär ruggigt kallt att när jag väl kom hem var fingrarna såpass stela så att jag knappt fick upp nyckeln ur innerfickan på byxorna och finmotoriken för att kunna låsa upp dörren försvann någonstans under den första intervallen. Men ett bra pass blev det, och det är bara ett i mängden under senaste veckorna. Det rullar på bra som jag skulle vilja beskriva det. Pass efter pass och det känns bättre och bättre. Det gäller att njuta lite när man är i den zoonen.
Jag tror skadan faktiskt förde något positivt med sig. Själva efterklangen har blivit att jag är mer försiktig, tränar smartare men framförallt njuter av att springa. Varje pass är glädje. Alltifrån en tidig morgonjogg till ett hårt intervallpass, det skönt att överhuvudtaget kunna få springa igen.

Väl under passet den där underbara valborgsmässoaftonen hände inte så mycket spännande att återberätta, förutom det att polisen var där för att bevaka. Två ridande poliser på varsin ståtlig häst. Skatås är ett område där många ofta samlas för att grilla och umgås, jag antar att polisen var där för att skingra massorna och på så sätt stoppa smittspridningen. Men 5-6 grader kallt och ösregn samlar inte många förutom några tappra löpare som inte vet bättre eller kanske lyssna på coach lite för mycket.
Som min klubbkompis och nu mera även riktiga kompis sa angående den svenska smittspridningsstrategin (oj, är det ens ett ord?). Om dom nu ska stänga ner vissa områden för att det är för mycket folk där borde vi som var där och sprang i januari och februari få nån form av förtur. Kan man tycka.

Nog om det.

Oskar sprang 5 kilometer i Stockholm igår. Han är pågång. Nära sub 16 minuter. Det tar sig som pyromanen sa. Till sommaren blir det förmodligen ännu bättre och det kommer sedermera kulminera i en 2:40-mara, sanna mina ord. Jag ska vara där och bevittna det hela, det kan bli en riktig föreställning. Tänk en stum Oskar Lund med två timmar och fyrtio minuter inom räckhåll och med slitna ben. Det blir dextrosol-tanten all over again. Får jag se den föreställningen gör det inget att jag missar alla konserter jag hade inbokat i sommar som blivit inställda, det blir något i höstväg.

Ta hand om er.
/örnen

Matbild från igår på mina hamburgare och min inneboende