Pyeongchang är inte Pyongyang. Det är stora skillnader. Men ändå, man kan bli förvirrad av mindre.

Jag sträckte ut under en runda, gick några omgångar med vinden. Färska stavspetsar bet bra i backen. Asfalten var torr och kall. Man börjar känna hopp om det här. Nästa söndag får man testa på något längre.

Skidsäsongen har börjat. 100m sprint i Östersund. Som en smekning utan upplösning. En gnista men ingen eld. Det borde vara 200 el kanske till och med 400m.

Har bestämt mig för att börja ta korta jogging turer. Hålla på med det ett tag. Tills snön smälter.

Jag står inför ett avslut, sista avsnittet av en lång serie. Det började under tiden jag var skadad. The wire är den djupast sätt mest fulländade tv produktionen som gjorts. Manus arbetet är heroiskt, David Simon en yrkesmänniska. Arbetet en dygd. Jag har nu sett 59/60 avsnitt, straxs ska ja ta farväl av något som varit kring mig under ett halvår. Aha den var bra tänker säkert många, det är ju femton år sedan den gick men ändå kvalitet är kvalitet. Betyget på imdb 9,3/10. Vilka karaktärer, ni kommer alltid vara med mig. Som speglar av mig själv. Det kommer alltid en tid när det är dags att säga farväl och få det hela överstökat. Den tiden är nu, sedan kommer nya tider, härliga tider.

Vi ses i andra tider.

I botten på järabacken bygger just nu det kommunala bostadsbolaget väldigt angenäma lägenhetshus av den mindre storleken. Skulle gissa på att det är fyra lägenheter i vart hus. Silverfärgat bandtäkt plåttak, mörk fasadtegel, dörrar i alerta färger. Mycket tilltalande för ögat måste man medge. Jag går på tomten mitt i mot och drömmer om en päronfärgad trävilla om två plan, lertegel och vita knutar. Altan med vättervy. Något som säger att här kan man vara. Man dyrkar jordiska ting. Drömmer, tragglar tankar.

I Järabacken gick/sprang jag skidgång för första gången. Det var första året på skidgymnasiet. Oskar hade kört redan nåt år innan och berättat att han spytt, och jag kom att förstå honom. Jag har god lust att riva av ett pass i Järabacken nu när jag är så nära. Inte för nostalgin utan som en del i prestandabygget.

Måste medge att det är lite dämpad entusiasm kring det bygget för tillfället men jag tragglar mig igenom mina pass och det ser ut som jag har rett ut ovädret som kom i form av kroppsskador riktigt bra. Nya horisonter finns i sikte, men jag har ingen brådska, försöker att inte drabbas av min svarta vän högmodet.  Syndaren vet att Optimism och framtidstro leder till övermod, egocentricitet och skador. Man brann i iver och sedan samlade man ihop sina skärvor. Fick veta att den läxa man precis lärt är flera tusen år gammal. Ett återupprepat tragglande. Från generation till generation.

Min som tragglar med alfabetet. Och ord, ord kan vara svåra. Dom måste komma till än på något osynligt sätt. Man får bygga sitt ordförråd från grunden, ord för ord. Grekerna skapade alfabetet så som vi känner till det, med konsonanter och vokaler. Men det bygger på ett system från östra Medelhavet som enbart bestod av konsonanterna, Det nordsemitiska skriftsystemet. Han är i en viktig del av processen att bli människa. Man får stötta och traggla med.

Ord för ord, intervall för intervall, livet som tragglare.

Man är inget annat, än en tragglare.

Underbara dagar, afrikanska vindar som blåst upp stoff från härjande bränder i Portugal och Spanien. Man kan riktigt känna att det är eldhärdsvindar, ni som stått nära en eld och känt värmen mot kinden vet vad jag snackar om. Jag överdriver lite nu, småljuger faktiskt. Allt det faktiska är en överdrift.

Tycker strutsabacken verkar lite brantare iår, någon som känt lika dant? Måste ligga något fysiskt fenomen bakom det hela. Kanske har Huskvarna satt sig vad vet ja. Det har säkert nåt med sandbankarna att göra.

Har iakttagit ett förutfattat beteende hos en kompis. Han vrider alltid på duschreglaget innan han känt på vattnet. Det första vattnet är ju alltid kallt och varför skulle inte personen som duschat före honom duschat i en behaglig temperatur? Man får god lust att läxa upp honom men ja törs inte. Han kan såndär härskarteknik. Hur som helst så får man aldrig något jobb på Ikea med sådant beteende. Han hade åkt dit direkt i Kamprads salt-test.

Det skryts nåt djävulskt i byschan för tillfället. Jag lägger mig inte i, faller inte i den fällan. Imorse bodde den ene som är värre än den andre i ett så jävla stort hus, riktigt stort. Så stort så man måttar det lite på samma sätt som en fisk när man berättar om det. När hantverkarna renoverade tog det nästan ett år. Vad dyrt tänkte ja för mig själv men brydde mig inte nämnvärt, på eftermiddagen fick ja höra att av den andre att den ene bor i en hyresrätt på Ekhagen.

Det där med att flytta ut i skogen och ägna sig åt någon sorts verksamhet som man aldrig tar sig tid till i vardagliga livet ligger varmt om hjärtat, speciellt det manliga hjärtat. Trött på samhälle, trött på folk, trött på sinegen illusionistiska oduglighet, tar till tältet ett år. Ni har väl läst Walden, han hade ju iochför sig en stuga men ändå litteraturklassisker. Någon som däremot hade ett tält var Andreas Doppler i Erlend Loe’s roman Doppler. Jag läste den ihelgen efter ett guldtips och vilken underhållning. En bok jag verkligen rekommenderar. Livet känns lite lättare efter den.

Det blir inget skogsliv för mig i det närmaste men hoppas starkt på en resa till Norge mellan Jul och Nyår. Funderar på vart? Sjusjoen, Lillehammer eller trysil?