I botten på järabacken bygger just nu det kommunala bostadsbolaget väldigt angenäma lägenhetshus av den mindre storleken. Skulle gissa på att det är fyra lägenheter i vart hus. Silverfärgat bandtäkt plåttak, mörk fasadtegel, dörrar i alerta färger. Mycket tilltalande för ögat måste man medge. Jag går på tomten mitt i mot och drömmer om en päronfärgad trävilla om två plan, lertegel och vita knutar. Altan med vättervy. Något som säger att här kan man vara. Man dyrkar jordiska ting. Drömmer, tragglar tankar.

I Järabacken gick/sprang jag skidgång för första gången. Det var första året på skidgymnasiet. Oskar hade kört redan nåt år innan och berättat att han spytt, och jag kom att förstå honom. Jag har god lust att riva av ett pass i Järabacken nu när jag är så nära. Inte för nostalgin utan som en del i prestandabygget.

Måste medge att det är lite dämpad entusiasm kring det bygget för tillfället men jag tragglar mig igenom mina pass och det ser ut som jag har rett ut ovädret som kom i form av kroppsskador riktigt bra. Nya horisonter finns i sikte, men jag har ingen brådska, försöker att inte drabbas av min svarta vän högmodet.  Syndaren vet att Optimism och framtidstro leder till övermod, egocentricitet och skador. Man brann i iver och sedan samlade man ihop sina skärvor. Fick veta att den läxa man precis lärt är flera tusen år gammal. Ett återupprepat tragglande. Från generation till generation.

Min som tragglar med alfabetet. Och ord, ord kan vara svåra. Dom måste komma till än på något osynligt sätt. Man får bygga sitt ordförråd från grunden, ord för ord. Grekerna skapade alfabetet så som vi känner till det, med konsonanter och vokaler. Men det bygger på ett system från östra Medelhavet som enbart bestod av konsonanterna, Det nordsemitiska skriftsystemet. Han är i en viktig del av processen att bli människa. Man får stötta och traggla med.

Ord för ord, intervall för intervall, livet som tragglare.

Man är inget annat, än en tragglare.