”I dom mest svåra tider är drivkraften framåt det som skimrar i horisonten.”

Min kropp var i det närmaste obrukningsbar tidigare i somras pga av skada i ett ligament i nedre delen av ryggen. Men det gick under visa spelregler fortskrida framåt bara man på ett kreativt sätt skissade med andra sträck, lärde sig se konturerna, hittade samspelet. Mornarna var värst, men när man visste så visste man också att mornar aldrig är speciellt långa. Under tre månader sprang jag bara en gång i veckan, alltid nio kilometer på Lekeryds förlåtande flisbädd. Enda gången jag nämnde det var när jag förklarade mig, bytte alltid om, gav mig alltid ut även om det stundtals bara blev en promenad runt Vistakulle, gående skidgång på elljusspåret eller crosstrainer inom källarhålets flagnande väggar. Hela tiden fanns den gröna Italienska dalgången med sin vita rundslinga hägrande i horisonten, jag var anmäld, resan var betald.

När dagarna blev mörkare, nätterna kallare blev kroppen mer och mer inställsam. Jag var igång, det flöt på, choklad, kaffe amerikansk gospel. Förälskade mig i Bob Dylans sätt att gestalta en diktad verklighet. Ludvig Josepsson högläste när jag färdades på de mörka slingriga vägarna mot Tranemos konstsnöanläggning.  Körde nittiominuter stakmaskin med sista halvtimmen så fort jag kunde med löparlegenden ståendes i dörrposten skakandes på huvudet. Körde från gryning till skymning över norskt fjäll. Stakade 42 kilometer på bergets tvåkilometrare. En fuktig kväll stakade ja taktfast fem åttaminutare på Eksjös konstsnöbädd och kände att jag började närma mig. Steg på planet på landvetter efter omständigheterna perfekt förberedd. Väl medveten om att formen var sminkad men ändå, det såg bra ut.

Omvärlden förändrars i takt med tekniska landvinningar. I den värld jag kommer ifrån var den drömska utopin nyfallen snö och fem gnistrande minusgrader till en himmel lika klarblå som blå extra burkens metallhölje. I den värld jag befinner mig i får gärna den nyfallna snön hålla sig borta så den mer glidvänliga och hållbara konstsnön får utgöra spelplan för fältets tusental. Tänk er att planerat semestern till Seefeld och vakna på morgonen till 15cm nysnö och spendera dagen i misär. Ingen var speciellt missnöjd när bilen parkerades på ett torrt fält i Italienska Mazzin strax efter de värsta uppförsbackarna.

Starten small av och ögonblicken som följde längst med dalen var upplevelsen av perfekt skidåkning. En frysning av tillvaron skulle varit ett perfekt vykort. Full fart i stakningen, snäva svängar, starka armar, en klunga som klättrar i leden. Bestämde mig tidigt för att åka med klungan så länge som möjligt och verkligen njuta tillfället av kropp, skidor och omgivning. Det har varit en skör tråd många gånger men jag tog mig hit, på ett väldigt målmedvetet sätt.  Händelseförloppet blev så pass religiöst att man önskade framtiden vara lite mer av samma sak som nu.

När skyltarna sa 7 kilometer till mål stämplade jag ut i eget spår och lät kroppen spela ut sitt register. I foten på backen tog ja klistermaskinen till hjälp och sedan skidade jag euforisk upp till torget där apelsinklyftor, chokladbitar och nöjda atleter väntade i solen.  Den mest perfekta skiddagen i mitt liv och en av mina bästa prestationer men för att inte bli helt euforikt så följer här tre stenhårda dissar. Även solen har sina fläckar.

3 Skamfläckar Marcialonga 2017.

1. Vätskeryggsäck. En helt funktionsodugligviktväst. Efter att startrusningen passerat med hjärtat i halsgropen och man äntligen har fått in slangen i munnen så har munstycket frusit. Suger suger suger försöker blåsa istället men nej. Försöker hålla den varma kontrollvätskan i munnen och samtidigt suga munstycket rent från propp men nej. Vill aldrig mer se skiten.
2.  Den kokande kitteln. Kontrollernas dryck var så varm att man effektivt kunde skålla bort skinnet på sin egen tunga.  Bättring!
3. Skyltmiss. Vissa platta partier går så fort som det bara är möjligt och man mellan fartkänslan och oron om att armarna snart kanske trillar av men mest av allt tänker man på att inte tappa klungan och när man är som mest upptagen svichar en skylt förbi som förtäljer en om att det nu bara är 20kilometer kvar till mål så man hassar sig fram för att dra upp farten och efter en förning på två tre kilometer passerar man en skylt som säger 22kilometer till mål. Oförlåtligt.

Vi ska börja med att nämna att vi är otroligt nöjda och tillägga att vi sitter i lobbyn med varsin GT och bara njuter, av sällskapet, av prestationerna. Har ni druckit bombadino? Sprit och grädde, lite lagom varmt. Vi lever av våra bedrifter. Den manipulerade verkligheten är nuet, dåtiden och framtiden. Vilket lopp! Det njutningfullaste jag åkt, och ärligt vem vill åka på natursnö?

Här har vädret varit på högsta skalan. Solen förlöser oss från mörkrets demoner. I vår manipulerade verklighet är vi skutans kungar, härskare över öppet hav,alltid vind i seglen, onekligen på rätt kurs.

Resultat.

Johan 302a

Arvid 1187a

Cascata (sista backe 2km)

Arvid 12,24,05

Johan 12,25,01

Sex tiondelar från triumfernas triumf.

Vad annat vill man vara en än förförisk hjälte. En matros i randiga tröja med resultat i ryggen. Nu väntar middag och avslappning, ett lopp är ett lopp, ett resultat en lättnad. Vad ska ja skriva, just nu känns det överflödigt. Ska återkomma med ett inlägg om loppet men just nu känns det överflödigt, ska bara stå längst fram i fören och blicka ut över denna fantastiska vy. Det sägs vara risk för dimma ikväll, fernet branca.

När man blir gammal ska man åtminstone ha en rejäl bokhylla. Fylld av realiserade idéer, drömmar och påståenden. Det är något heligt med att bläddra i en bok. Drömmen vore att skriva en. Skrivarbubblan måste vara ett helt fantastiskt tillstånd bortom tid och rum. Vill verkligen skriva en bok, ödmjukt så skiter jag i om den skulle ges ut eller inte, bara att få skriva mängden text. En samling noveller, illustrerade av en av ens närmaste vänner och bollplank. Men att skriva något som aldrig blir läst är noll poäng. Det är bara att göra, faktiskt bara att göra, vad som krävs. Bollen är i luften.

Just novellen är stark i samtiden. Man läser den snabbt, den finns mycket luckor och oklarheter för hjärnan att jobba med samtidigt som den trollbinder, snabbt och hårt.

Har ni köpt Erik Wickströms bok än? Om ni inte har det så surfa in på närmsta boksajt och gör det. Det kan vara det lilla, det lilla som gör glöd till flammor. Den är stenhård i sitt framförande, inget daltande, det är fart på tillställningen som gäller. Den halvhårda zonen 75-85%. Även om man inte vill vara så hårdhudad som träningen i boken kräver så kan man ta till sig av strukturen. Böcker är perfekt för att utveckla tankar, få idéer och lära sig förståelse. Köp den, kostar typ nästan ingenting.

Överflödigt att beskriva. Bara buga och bocka. Stod bakom disken med Böna på Pölder Sport och vi sa båda HOLMENKOLLEN! Att stämningen sprider sig och inspirerar är tydligt. Efter målgång slängde jag mig i bilen för att åka upp på berget för skejtintervaller. Där var även Mikael Gustavsson och Johan Björlinger och körde intervaller i tävlingsdräkt. Bergets konstsnöslinga är perfekt för just skejtintervaller.

Idrotten kan ersätta både kriget och förvärvsslitet. Karl Marx sa att kulturen följer efter kapitalismens självförstörande effektivitet. Skidkulturen står stark. Minns att löparlegenden satt på bänkpressen en sen kväll och sa ”Längdskidor på tv är det bästa i hela mitt liv” för att bara inte hålla med så jag sa men barnen då? ”Eh de kan inte ens tvätta sina egna bilar” sen la han sig ner och drog av en femma på 90kg.

Fick höra idag att podden är bra men kommer ut för sällan, mer regelbundenhet, varje eller varannan vecka, folk vill ha sina rutiner, tar det som ett gott betyg men att vara folk till lags är inte det en omöjlighet?

En idé av många är att vi ska försöka spela in ett spontant avsnitt nere i Italien nästa vecka. Bara få syn på en gäst, dra in hen i ett rum och fråga skiten ur hen, good cop bad cop.

Planen är att skruva upp Dylan på radion och dra till Ulricehamn på Tisdagkväll för sista kvalitetspasset inför Marcialonga. Man måste bara passa på att åka på en världscupbana. Måste bara passa på att åka på mina nya skidor också. Är övertygad om att dom är bra men vill ändå testa dom skarpt.

Stafett på tv måste väl ändå vara bland det bästa?