”Jag måste ta reda på mer om dom sånger mitt huvud sjunger”

Jag stod fyra meter över det klaraste vatten jag någonsin tittat in i. Jag upplevde ett påtvingat beslut att kasta mig själv över kanten, låta kroppen landa i det kalla vattnet. Vattenbrynet dragningskraft vibrerande inom mig, så kallt, så klart, så lockande.

Hon sa att det var för grunt, för stenigt rent av onödigt och en upplevt struntsak. Har man aldrig hört en vattenspegel tala till en så kan man aldrig förstå. Vi kastade stenar för att försöka förstå vart kroppen skulle landa, se om vi kunde se när dom slog i botten, försökte räkna på hastigheten genom vattnet för att få ett hum om djupets vattenmassa.

Plötsligt ser vi en pinne röra sig på botten och försvinna in i ett beväxt område och försvinna. Vi släppte det aldrig med blicken och plötsligt simmade ålen ut igen och vidare ut i kalkbrottets väldiga blå. Min barndom kom över mig som en hök från himlen, såg farsan slänga ålarna ur båten ner på sandstranden där vi barn halvt livrädda fick försöka greppa dessa nu sandpanerade muskler och tvinga ner dom i svarta sopsäckar för att frysas ihjäl i en frysbox. Jag tittade ner på mina ärriga ben och gick sedan tillbaka samma väg som ja kom,över knastrande vitmossa och väderbitna tallar. Någon gång märker man att man bär på alldeles för många sidor och inser att man måste börja skriva på en ny bok.

Vi gick på klarvita steniga stränder, troligtvis ensamma men tillsammans, vid strandkanten tog hon näven full av musselskal och släppte dom mot marken och ljudet av ett vindspel omslöt omgivningen. Jag hörde kärlekens toner.

Dom vita grusvägarna dammade över oss när vi drog fram genom detta herravälde, solen härskade och blåeld lyste i vägkanten till en av koltrastens föreställningar. Vi tog av ut till Furillen, den lilla ön bebyggd för konstnärer, arkitekter, artister, fotografer och författare. Johan Hellströms hotell stod som en dystopi i det karga landskapet. Vi vandrade drömmande runt kulturkubberna som på utsidan är rostfärgad plåt men på insidan är bläck, akryl och förverkligade drömmar.

Här skulle Björn Ulveus studio uppta några kvadratmeter om inte de självutplånande miljöpartisterna inte skulle haft en sådan oerhörd kämparglöd till förstörelse. Vandrar man här kan man verkligen höra musiken. Det är som att vandra i ett av Björn Yttlings stråkarrangemang. Insåg att ja vet för lite om musiken i mitt liv, såg lastbilen komma åkandes i ett kalkdammsmoln och ur hoppar bakgrundsljudens spöken och lastar av Rickenbacker, slide, e bow, bouzouki, pedal steel, mellotron, celeste, timpani, marimba, vibra, slagburdun. Vi kunde bara titta men förstod ingenting.

En saga som fortsätter.

Fårösundsfästning är ett bra exempel på hur en kombo mellan en stor stabil fastighetsägare och två konstnärssjälar kan skapa perfekt sovtemperatur. Den som nu kan sova i dessa nätter.

Kargt. Vem sa att det var mycket sten i Småland.

Hantverk, storlek, tålamod.

Som en hägring i öknen.

Uppbrottet.

Hotellägare Peter Alverus fattade hammaren vid femtonårs ålder och aldrig  släppt den sedan dess men seglar snart sin katamaran utanför Medelhavets stränder och vallar barnbarnen vidare i livet. Tack för allt.

Tid, kärlek och bärbart internet.

Arvid fick se en man dö intill sin cykel.  Kärrsliden blev droppen som fick bägaren att rinna över. Vi tänker kring livets bräcklighet och de anhörigas mödor. Den som säger att livet är lätt har något som väntar bakom hörnet. Liseberg har ännu inte lyckats bygga livets bergodalbana.

I Bibeln står det att Edens lustgård var en trädgård med vattendrag, ädla stenar och blomstrande träd som gav rikligt med frukt. Ni vet vad jag menar, vår hembygd har i helgen visat sig från sin paradisiska sida. Vi böjer oss framför dess grönska.

Två poddar är inspelade och väntar på att få en sista smörjelse. Snart så finns de mitt i er bilsemester.

Dolla fick hänga på bloggens snabblöpare ett varv runt sjön,med skarv, 28km rätt in på kontot. Dolla far Mats var en gammal storlöpare har vi hört men ryckten i byn säger att det fanns en farbror Tommy i löparcirkusen. Vad vet vi om honom? På den tiden var ju alla elit.

Jobbar på att styra ihop en semester med min käraste tills nästa vecka. Allt skulle hämtas från Ulf Lundells Saknaden. Trodde ja. Det är kalkdammet vi vill åt.

Lev väl och ta tillvara på tiden. Den är som sagt nu.

Alltså dags för Stockholm. Som jag älskar den staden. Perfekt för en gästartist. 10km ut med Riddarfjärden där solen dansar mellan bandtäcktplåttak och fasader som vittnar om ambition. Det är aldrig fel att styra ut på fyran och försvinna, in i musiken, in i varandras tankevärld. Vimmerby sist slutade i succé och inget tyder på att detta skulle sluta annorlunda.

Tänkte lägga in en låt och kom att tänka på Lundells Stockholm City men kom också på att Pugh har den bästa Stockholms skildringen.

Längtar ut på cykeln igen, haft lite bakslag men inget mot vad de här cyklisterna går igenom.