Ibland vet man inte vad man ska skriva om riktigt. Inget sensationellt har hänt sen sist egentligen. En bil sprängdes i Jönköping, men jag var inte där och har egentligen inget att säga om saken. Inget beslut har fattats angående var arenan ska byggas och Hv71 har klättrat upp på en andraplats i den svenska hockeyligan. I övrigt ganska nyhetsfattigt här i jönkan.  Jag sätter mig ner framför datamaskinen innan jag ska gå och lägga mig och låter fingrarna dansa över tangentbordet. Nu ska vi se. Det flyter på riktigt bra, nästan helt utan stopp. Egentligen bara nonsens hittills men förhoppningsvis kommer jag på något fyndigt att skriva om jag bara fortsätter att trycka på tangenterna.

Är sedan en månad tillbaka Jönköpingsbo. Torpa för att precisera. Inte så viktigt för mig, men för många har gränsdragningen mellan Torpa och Väster varit ett känsligt ämne. Ingen vill förknippas med den andre, och vice versa. Enligt mäklarna heter halva stan Torpa i ett tappert försök att pressa upp kvadratpriset ytterligare ett snäpp.  Flytten har inneburit  ett lyft i löpningen rent inspirationsmässigt  måste jag säga. Nya rundor nästan varje kväll. Försöker memorera gatunamnen men det går sådär, det finns väldigt många gator. Igår sprang jag i backarna upp till stadsparken och kikade in i häststallet lite snabbt. Som ni kanske vet har det hänt en massa onödig skit däruppe under året. Hästar har blivit misshandlade och fått avlivas. Att folk slår ner varandra ute på stan om kvällarna är en sak, men att ge sig på en liten häst, ett föl, så pass att det måste avlivas är ju vidrigt. Hade det bara varit lite folk i rörelse den kvällen när det hände kanske förövaren hade avlägsnat sig från platsen och kommit på bättre tankar. Därför kan det vara vettigt att springa en extrasväng där då och då inbillar jag mig.

På torsdag spelar vi in avsnitt två av podden. Vi har inte fått in så många förslag på gäster vi kan tillfråga att medverka, men om man inte ger sin syn på det hela får man inte heller gnälla över resultatet. Podden känns faktiskt rolig, jag tror det kan bli riktigt bra. Det finns så himla många intressanta människor bara här i bygden som jag skulle vilja träffa och nu finns det liksom ett forum att få göra det. Annars kan det verka lite stelt att bara fråga någon man aldrig träffat att komma över på en fika och snacka en timme eller två. Mikrofonen i mellan oss gör att det känns helt naturligt på något konstigt sätt. Vi får se vem Palle har bjudit in till torsdag.

Till sist måste jag hylla Tranemo. En liten ort, knappt dubbel så stor som kaxholmen men med en konstsnöanläggning som verkligen går i bräschen. Enligt utsago en av världens modernaste anläggningar som kan producera snö över en stor yta så fort kvicksilvret sjunkit precis under nollan. Automatiska kanoner givetvis. Häftigt! I söndags var det full fart varv efter varv. Palle fick ihop närmare 30 st och jag något färre. Från centrala Jönköping tar det bara knappa timmen, så jag förstår inte varför det dröjt tills nu innan jag besökte tranemos skidanläggning.

Det blev ett inlägg idag också, på nytt rekord tror jag dessutom. Nästan 700 ord på knappa 5 minuter, manuell tidtagning. I detta tempot hade jag nog fått ihop en tegelsten på ett par dagar, men ibland låser det sig totalt också, och ska man läsa en tegelsten måste det faktiskt stå något intressant i den. För att det inte ska bli för mycket svammel här på bloggen efterlyser vi fler gästinlägg vi kan publicera lite då och då. Inkorgen har ekat tomt bra länge på mejlen. Våra trogna gästinläggs-skribenter har slutat höra av sig, kanske tyckte dom att det var för lite betalt att jobba som frilansare åt oss. Vi vill höra eran story också. Hur har träningen gått i höst? Vilken är den bästa boken ni läst? Sprang man verkligen över 20 mil/vecka under 80-talet? Det finns många frågor som snurrar, så sätt igång och skriv en liten hälsning till oss och skicka till holaveden@blogg.se

Trevlig onsdag vänner.
/aö

Såg ni hur Calle Halfvarsson dansade hem sprinten i Lillehammer igår? Han gjorde precis som han ville och han gjorde det med ett leende på läpparna. Det var häftigt att se. Kanske är det Calles säsong i år, jag hoppas verkligen det. Det vore väldigt roligt att se Calle åka på samma sätt tredje helgen i januari nästa år när världscupen stannar till i Ulricehamn. En kittlande tanke att världens absolut bästa skidåkare ska stanna till alldeles runt knuten. Kanske borde man leta fram sitt gamla autografblock och jaga ifatt Finn Hågens underskrift. Hur som helst. Visst blir man mer sugen på världscupen när det går bra för svenskarna? Förra året när det blev pannkaka för hela landslaget tittade jag nästan enbart på långlopp. Det diskuterades huruvida världscupens storhetstid var över och jag var en av dom som hävdade just det. Långloppen och de privata teamen var det nya. Nu går alla långloppen på SVT och man tvingas alltså välja. Men i år känns världscupen hetare. Förmodligen därför det vankas ett världsmästerskap senare i vinter och att någras av de svenska åkarna känns bättre än någonsin. Framgångar skapar intresse, så enkelt är det ju.

På samma lekande lätta sätt som Calle tog hem sprinten igår körde jag ett intervallpass i onsdags. Det första sedan 15e augusti om jag inte kollat fel i träningsböckerna. När man höjer farten för första gången på tre månader förväntar man sig att det ska kännas trögt och ovant, men det gick förvånansvärt lätt. Kanske ljuger klockan om fart/distans men känslan kan man i alla fall lita på. När det känns sådär oväntat lätt kan man nästan räkna med ett bakslag inom en snar framtid. Det brukar bli så. En förkylning eller en stukad fot sen är man inne i en dålig period igen. Känns det däremot såhär bra resten av året måste jag testa formen och se vad jag kan göra på en mil innan vi lämnar 2016. Nu r bara frågan om man ska börja nyårsfirandet med Sylvesterloppet i Göteborg eller i Gislaved. Tuffa beslut ska fattas.

Nu slår vi på TV och ser när Johan Olsson dansar hem 10km fristil. Sen springer vi långpass. Trevlig lördag på er!

Så var mysteriet löst. Över ett år har gått sedan jag ställde frågan ¨vem är tjejen?¨ i ett blogginlägg med samma titel. (https://holaveden-blogg.se/2015/10/15/vem-ar-tjejen/)  Tjejen på rullskidor som ingen tycktes känna igen. Många var vi som hade sett henne, men lika många var vi som började tvivla på att hon faktiskt existerade när hon inte gav sig till känna. Det blev det mest delade och lästa inlägget i Holavedens historia. Närmare 3000 besökare på två dagar hjälpte till i jakten. Det kändes som hela missing people slöt upp i sökandet och vi fick säkert in 25-30 namnförslag utan framgång. Jag var med andra ord inte den enda som hade gått och grubblat på vem denna morgonpigga rullskidstjej var. Så igår fick vi in ett namn som verkar stämma. Våran kära premiärgäst i Holaveden podcast, Hanna Seppas, hade grävt lite i arkivet och kommit fram till att det förmodligen är Inger- Lise Westlund från SK Bore. En snabb bildgoogling och jag konstaterar att det med största sannolikhet är hon, lite osäker eftersom jag inte sett henna på länge. Var tog du vägen Inger-Lise?

Enligt Seppas bodde hon på Österängen några år men har nu flyttat vidare. Jag blir så nyfiken. Vad gjorde du här? Vad gör du nu? Varför tränade du så himla tidigt på morgonen? Visst är det en fin rullskidsrunda runt Kaxholmen? Är det någon som känner Inger-Lise så ber vi er att länka vidare detta inlägg till henne så vi kan få en kommentar. Du anar inte hur många som undrar vem du är!

http://www.vf.se/node/31876

En länk med en kort segerintervju av Inger-Lise. Sexa på vasaloppet 2008 är ingen dålig skalp.

/aö

Många är vi som stannat till hos den äldre av bröderna Öhrn för att mäta sina krafter på detta självplågningsredskap som vi kallar SkiErg. Varför vi gör det är en svår fråga att ge något riktigt bra svar på, men vi gör det. Den prestigefyllda listan som Marcus har bland sina mobilanteckningar blir bara längre och längre och vill man göra ett försök att ta en plats får man vackert boka in en tid. Senast var det jag och Palle som stannade till efter 16 kilometer snöpulsande uppe på höjderna. Vi gick in och slet av oss till bar överkropp, körde lite pepp-talk och sedan drog vi så hårt vi bara kunde. Två försök var på den mest prestigefyllda distansen 100 meter, sedan var sitt försök på 300meter. (utöver det så protokollförs även 1000m och 5000m). Kvällen slutade med två nya personliga rekord för undertecknad. Palle muttrade något besviket men lovade dyrt och heligt att han skulle komma tillbaka. Starkare, snabbare, bättre. Det blev kanske lite stelt när det saknades 1 hundradel för att ta över ledningen i 100 meterklubben och den nuvarande ledaren stod och vid sidan av och bara njöt.

Det finns dock en som inte bara toppar den interna rekordlistan utan även innehar ett världsrekord. Edith Öhrn drog nämligen 100m på 34,4 sekunder och efter en snabb googling och kontroll av Concept 2 var världsrekordet för flickor under 12 år ett faktum. Mäktigt! Veckan senare kom diplomet och även ett armbrott som ett brev på posten. Läkarna kommenterar lugnande att skidkarriären inte är i fara. Skönt, då den knappt börjat, men med en sådan prestation på ergometern kan vi bara hoppas att den är på gång.

Hur många känner ni som har eller har haft ett världsrekord?

/aö