Italien alltså.

Vilken käftsmäll till resa det blev. Som en ordentlig stark kopp kaffe som rinner ner i strupen till frukost, man vaknar till liksom. Nästintill pånyttfödd. Har fått uppleva hur njutbar skidåkning kan vara när det är som bäst. För alla som gillar att stå på ett par längdskidor måste man uppleva Marcialonga, för det är verkligen en upplevelse. Inte en kamp om överlevnad likt Vasaloppet eller andra långa lopp. 10 minuter i startfållan i tolv minusgrader var resans hårdaste prövning. Jag darrade som ett asplöv, om det nu är aspens löv som darrar mest, och bara längtade att få komma iväg och låta hjärtat pumpa runt blodet och värma upp hela min kropp.

Det tog ca 4 kilometer innan det värmande blodet rann ut i fingertopparna. 4 kilometer av svagt uppför och jag kände mig riktigt stark. Kanske berodde det på att seedningen under Marcilonga var lite lattjolajban och jag hamnade med en hel del som borde stått längre bak. Eller så borde jag stått längre fram. Hur som helst, precis efter att fingertopparna värmts upp vänder banprofilen helt och det blir i stort sett utför hela loppet. Tyvärr fanns det bara två spår största delen av dessa lättåkta partier, så det blev till att anpassa farten många gånger i början. Så fort en lucka erbjöds tog jag den och avancerade några placeringar, ett åksätt som är ganska energikrävande. Två längre backar väntade som jag var lite orolig inför eftersom jag lämnat burkvallan hemma. I dessa backar blir det långa köer av saxande åkare, så att sträcka ut i diagonalen fanns inte på kartan. Jag tog upp hälften av det jag hade med mig i fickorna och åt upp samtidigt som jag pratade med en trevlig norrman som tyckte jag hade snygga glasögon  uppför den långa backen. Sen vände det utför igen. In på VM-stadion i Val de Fiemme, ett parti av loppet jag sett fram emot länge. Det blev 5-6 betongspår i bredd med manchester i mellan inne på stadion och jag åkte och njöt. Förförisk skidåkning. Givetvis tänkte man på Johan Olssons målgång från femmilen när man åkte under målportalen. Strax därefter kom jag ikapp reseledar-håkan som stakade hela loppet med en nyopererad rygg. Vi växlade några ord och konstaterade att det var rätt fint att åka skidor en dag som den här.

Till skillnad mot många andra långlopp jag åkt fick jag ingen som helst schaktning under någon del av loppet. Detta beror delvis på den lätta banprofilen givetvis, där största delen av loppet går svagt utför och det är egentligen inga ordentliga backar man kör sig slut i när det gäller hjärta och lungor. Men jag tror också jag håller en lite högre nivå i år. Har tränat nästan dubbel så mycket löpning mot vad jag gjorde samma period förra året. Sen tyvärr inte så mycket skidåkning, men sista två veckorna innan loppet körde jag 3 hårda intervallpass på stakmaskin och jag tror man kommer ganska långt på enbart den träningen. Blir spännande att se hur stort kliv man tagit i löpskorna jämfört med fjolåret.

I sista backen spände jag bågen rejält. Första två milen höll jag igen medvetet för att jag var rädd för att stumna. Jag har aldrig stakat ett lopp tidigare och var lite nojig att krafterna skulle ta helt slut. När man väl tagit sig till sista backen utan problem finns det inget att hålla igen på. Snabbt på med klister med hjälp från grabbarna på ToKo. Bergfäste, verkligen. Det bet som aldrig förr, precis så som jag ville ha det. Nu kunde jag springa upp. Och det gjorde jag. Med pigga ben sprang jag på skidorna upp mellan åkare, utanför spårbredden och öste på så gott det gick. Det är riktigt tight mellan husen mot slutet och vid några tillfällen fastnade jag lite bakom åkare framför. Tog det lugnt sista 50-100 meterna som är målrakan och knöt näven när jag gick under målportalen, alltid en lika skön känsla.

173a totalt uppför backen. Gjerdalen nästan fyra minuter snabbare. Det är otroligt faktiskt. Att jag var 0,5 sekunder snabbare än Palle uppför backen blir årets skalp.

Tillbaka på hotellets solterass, en öl i ena näven och en blodapelsin i andra. Värmande solstrålar mot kinden för första gången på flera månader. En stund i livet man kan leva på en långt tid framöver. En resa som vi inte kommer glömma på ett bra tag. Speciellt inte Palle som tyvärr kommer får köra rehab resten av året efter ett sista-åk, men va otroligt gött vi hade det fram tills dess.

En löpre påväg uppför sista backen. Kliv kliv överlev.

Det finns alltid en marabou chokladkaka i Palles bil. Kanske inte vid första ögonkasten men letar man runt lite finner man alltid en tillslut. Även kaffe och bra musik är vanligt förekommande när man glider runt i den gröna passaten. Det var under Reservrallarn förra året som Palle visade mig Marabou salta mandlar, något som senare skulle visa sig bli en stor del av mitt liv. ¨Här smaka på denna, den e riktigt fin¨  sa palle och sedan dess har livet fått en ny mening. Vill inte ens räkna på hur många jag köpt men vi pratar alltså om 20-25 st, vilket i så fall är innebär ungefär en varannan vecka. Inte så farligt ändå när jag tänker efter. Nya smaken av marabou släpptes i veckan – fudge/havssalt. Låter intressant och lovande, kan bli något kanske. Annars tycker jag det har varit lite väl mycket experimenterande med konstiga blandningar och smaker – bär granola & yoghurt för att nämna ett exempel. Nu har hemmakväll skrivit nåt slags avtal med marabou så dom verkar ha första tjing på att släppa alla nya smaker, och eftersom hemmakväll lagt ner här hemma i jönnet får man tålmodigt vänta tills smakerna kommer i den vanliga närbutiken.

Igår fanns det en Daim mellan växelspaken och bilradion. Vi åt upp halva på vägen mot Ulricehamn och den andra halvan på vägen hem. Det gäller att ransonera. Vi åkte dit för att testa världscupbanan men det var bäcksvart i den långa backen vid ryckåsen så det får bli en annan gång. Istället stakade vi runt på den upplysta delen och Anton Järnberg inspekterade våran teknik. Han sa inte så mycket till oss så jag antar att tekniken sitter där. Jag har nu fått ihop 10 mil på snö och har lite lätt ångest inför marcialonga på söndag. Det kommer bli jobbigt, mina armar kommer göra ont, men jag ser ändå fram emot det väldigt mycket. Kanske mest resan dit men ändå. Även Stefan Palm, Mr etthundrafemtiosju himself var där och visade upp sig. Måste vara en nöjd herre efter att ha gått in som huvudsponsor på världscupens största tävling sett till antal besökare. Det var omöjligt att missa 157 på åkarnas bröst. En annan herre som var där och visade upp sig var ¨cyklisten¨ Martin Gotting. Jag sätter situationstecken framför och bakom benämningen cyklist för han känns för mig mer som skidåkare. Har faktiskt väldigt dålig koll på vilka resultat han gjort som cyklist, (upplys  mig gärna) men resultaten som skidåkare är imponerande. Han såg otroligt stark ut, blir spännande att se om han tagit ytterligare ett kliv i år.

På fredag har vi två bloggare nere vid italienska alperna och en bloggare i svenska fjällsystemet vid grövelsjön. Måtte Robban kunna hålla ställningarna här hemma på egen hand.

höös

/AÖ

Jag har en kompis som just nu befinner sig i Mexiko vid en pool. Han skickar bilder till mig varje dag där han berättar hur varmt och skönt det är. På ett sätt var det nog skönare innan mobiltefonen tog över våra liv. Då slapp man höra om hur varmt och skönt ens bästa vänner har det  varje dag, utan i stället fick man nöja sig med ett vykort som kom fram långt efter resan var slut som återberättade allt man hade gjort under veckan genom en knappt läsbar handstil. Nu ska han visserligen stanna där i fyra månader så jag får nog vänja mig vid att se hur han har det där bredvid poolkanten. Men snart är den svenska vår-vintern här, den bästa av årstider. Då man hör det droppade ljudet från snön som faller från träden ner på backen  och där man i vissa söderlägen kan våga sig ut i bara t-shirt.

Jag läste lite om halvmaran i Haag. Platt som en pannkaka men den går farligt nära kusten stora bitar alltså lite vindkänslig. Arrangörerna bjuder löpare som gjort under 75 minuter på en startplats. Smålänningen i mig var redan på väg dit när jag läste det. Smart marknadsföring då Haag anses vara en snabb halvmara, men är den snabb bara för att det är många snabba som kommer och springer den för att det är gratis startplats eller är den faktiskt på riktigt snabb? Hoppas ni förstår vad jag menar. Den är nog snabb på riktigt tror jag.

1:10:41. Det är det man ligger och tänker på när man går och lägger sig. Det farliga med mobiltelefonin är att man bara är ett klick ifrån att anmäla sig till en halvmara.

Det är alltid viktigt att få till en bra start, det kvittar nästan vad det handlar om. En fotbollsmatch, en första träff med tindermatchningen eller den första kritiska kilometern av ett millopp som verkligen kan avgöra vilken karaktär resten av loppet kommer att anta. Hur många pratar inte om ¨backen¨ i omklädningsrummet efter målgång på vasaloppet. Då är det alltså startbacken man snackar om. Den är faktiskt viktigare än man tror, det kan helt avgöra vilken klunga man kommer hamna i ut på myrarna. Ett år stod jag i led 2 och gjorde en kanonbacke upp och hamnade i alldeles fel klunga. Att backen gick så bra berodde på för mycket fästvalla under trampet och klungan jag hamnade i var långt över min kapacitet. I Evertbergs var jag rökt och i mål grät jag. Vasaloppet är bra häftigt!

Personligen tycker jag 2017 har fått en riktigt bra start. Har hittills samlat ihop 133 kilometer löpning vilket faktiskt är mer än under hela januari 2016.  Två av mina nyårslöften, att sluta med läsk och att äta mer jordnötssmör går fortsatt väldigt bra. Nu fattas det bara att fälla en tiometers gran med motorsåg för att kunna bocka av allt jag skrev upp på min att-göra-lista. Där kan jag behöva lite hjälp av dels en skogsägare men också en motorsågsägare. Jag antar att det kan bli samma person.
Sista tisdagen i mars är årets första viktiga löptävling, höredarundan i Lekeryd. Förra året vann jag på 30:40 och jag börjar nu fundera på vad man kan göra i år. Coach grönvall gjorde strax innan millennieskiftet 30:04 så det får bli någon slags målsättning att springa under 30 minuter. Det vore  också häftigt att kunna få till en topp-10 placering genom tiderna i den tjocka resultatpärmen som läggs fram efter loppet. Holaveden slår hårda slag för backrace och tycker att det vore självklart i vårens serie med träningstävlingar. Därför håller vi i detta nu på att jobba in det i konceptet och undrar därför vilken backe ni skulle rekommendera att vi tävlade i? Helst lång och brant men det är inget måste. Publikvänlig backe uppskattas givetvis men huvudsaken är att löparna ska få blodsmak i munnen.

Vi ber om ursäkt för dröjsmålet med podden. Jag tar på mig allt ansvar för förseningen. Å andra sidan har vi inte sagt något datum och ingen har heller gnällt över att den uteblivit, så jag vet inte varför jag ber om ursäkt. Vi uppskattar att ni är så förstående, all heder åt er läsare.

så här såg det ut 16 januari förra året. Då åkte vi 25 kilometer på banvallen och mötte Rainer schultz som hade rimfrost i mustaschen. Det var nog förra årets bästa skidtur, vi får se om den upprepas om fyra dagar! 

/örnen

Då har vi klarat av första veckan och lite till av det nya året. Känns fortfarande lite ovant att säga och skriva 2017 men man vänjer väl sig snart. Dolla kom ner och körde skiten ur oss i dagarna tre. Fantastiskt trevlig och ödmjuk människa som jag lärt känna bara senaste året egentligen. Finns  mycket att snacka om med Dolla, bland annat hans stora musikintresse som vi båda faktiskt har gemensamt. Alla har vi väl försökt bli rockstjärna någon gång men Dolla tog det ett steg längre när han tog  kontakt med självaste Jocke Berg för att få de allra bästa tipsen och råden hur man skulle gå till väga. Mer om det i podden som kommer i dagarna.

Hallby går som en ångvält över skidsverige och dominerar nästintill på juniorsidan. Adam och Eric kommer vi garanterat få se väldigt mycket av framöver men att följa dom i år är otroligt. Dominans. Oscar och Johannes körde AXA skimarathon med framgång där den sistnämnde drog det längsta strået och landade på en 12e plats. Kul att se Peo Svahn i resultatlistan återigen trots att han ¨lagt av¨. Jag blir inte förvånad om han är topp 50 på årets Vasalopp igen, det skulle i så fall vara för 19e gången han lyckas med den bedriften. Det går inte sluta förvånas över ostvändarn från boxholm. Nog om skidåkning. Löpning känns kanske rätt avslaget såhär i början av Januari men igår vann jag faktiskt första löptävlingen för året. Ett riktigt brödrostlopp i Ramkvilla där vi sprang nästan 9 kilometer helt obanat som också innehåll  6-7st ordentliga hinder. Att kombinationen krypa, klättra, springa skulle vara ganska rolig hade jag inte förväntat mig och jag  fick nästan lite blodad tand. Men bara nästan.  Det var inte så många startande men oj vad roligt det är att springa dessa små välarrangerade guldkorn till löptävlingar, det gäller bara att hitta dom. Efteråt blev det kaffe och nybakade kanelbullar samtidigt som prisutdelningen ägde rum. Ungefär såhär skulle jag vilja beskriva en perfekt söndag om jag fick frågan.

God måndag!