Kjell Erik Ståhl tränade som mest 735 mil på ett år.
Morgon och kväll, varje dag. Allt som oftast 14 pass/ vecka. Rutinmänniska ut i fingerspetsarna. Morgonpass i 4:00 tempo, kvällspass i varierande fart. Aldrig över 2 timmar.
Intervallpass gjordes med dubbla klockor. Fråga mig inte varför,  jag kan bara spekulera. En för intervalltid och den andra för vila? Låter konstigt att inte lap-funktionen fanns back in the days.
4km uppvärmning, 10×1000 i 3:00 fart, start var fjärde minut. Eller 20×400 på 64 blankt. Inga konstigheter, bara nöta på.
Och sen det berömda Brösarpspasset. 30km kuperad terräng så snabbt man kunde.

Varför skriver jag om Kjell-Erik Ståhl då. har inte han fått nog med uppmärksamhet nu?
Jag tycker alltid det är roligt att läsa om gamla löpare. Lära sig vad de gjorde, hur de tränade och varför de var så bra. Det var faktiskt andra förutsättningar på den tiden. Nu har vi ju allting. Det finns svar på varenda fråga. Experterna vet exakt hur man ska träna för att bli bra. Skorna är bättre. Tävlingarna är bättre. Underlaget är bättre.
Ändå är det väldigt få svenska löpare som är bättre just nu.
David Nilsson är en av dom. 2:10:09 på maraton i helgen. Han prickade sitt personbästa på sekunden efter 42 kilometers löpning. Är inte det helt ptroligt egentligen. På sekunden!!
Jag skrev och gratulerade, påpekade att det var ganska anmärkningsvärt att han sprang på samma tid igen. Han svarade att han nästan hellre gjorde det än att förbättra tiden med bara en sekund.
Han är rolig.
Ekvall bröt tyvärr maran i Valencia efter 30km. Vet inte varför men fram dit låg han kloss i rygg på David vad man kan utläsa av resultatlistan. Synd. Ekvall verkar ha tränat på ruggigt bra. Långa hårda pass med mycket fart. Ett pass han gjort tex är 1 h i 4.10 fart som uppvärmning. Sen 10 km på 30.16, 1 km vila för att sedan gå på 20×1 min där han körde 6 km i 3.18 snitt, 1 km vila efter det. Avslutningsvis en 5 km på 14.36. Totalt  43 km. Hårt. Och bra form. Men som alltid, det gäller att ha dagen när man springer en tävling.

Den som lyckades bäst i Valencia av svenskarna så var det Carolina Wikström. Tidigare PB på 2:34 och nu 2:26. Det är mäktigt. Näst snabbast i Sverige någonsin och typ 3e bäst i Norden. Elva totalt i loppet tror jag. Det måste bli en OS-plats!
/ örn

Ingen väntar på mig
Ingen tror jag kommer snart
Det finns ingen hand att hålla här
Vet var du är men jag vågar inte gå där

Hälsenan svarar. Jag studsar fram igen. Peppar peppar TA I TRÄ!
Gör bättre pass än vad jag gjorde förra hösten, det är huvudsaken. Progression. Att alltid vara påväg. Löpningen betyder mycket, och när det går framåt så blir man på bra humör.
Ingen väntar på mig.
Ingen tror jag kommer snart.
Det finns ingen hand att hålla.
Men det finns löpare att springa med. En tisdag på Säröleden är terapi. 3-2-1 och sen kör vi.
24 minuter i trefart. Vad krävs för att bli en sub 29 löpare?
Vad krävs för att springa femtusen på 13:50?
Det är sånt jag funderar på om kvällarna. Ibland öppnar jag boken och läser om vilda djur. Men egentligen är det löpningen som jag tänker mest på. Försöker åtminstone tänka på något annat ibland.

Så vad krävs för att bli en sub 29 löpare? Man får fråga dom som är det och vet hur man gör. Det finns flera vägar till Rom eller hur man nu brukar säga, och alla har olika svar. Jag tror jag är på rätt väg, men det krävs några år till. Skadefria år helst. Problemfria år. Enkla år. Förutom all träning såklart. Den måste man bara underkasta sig helt och hållet.  Kanske underlättar det om man inte jobbar 40 timmar/vecka också. Ingen jag känner har sprungit sub 29 och jobbat heltid men jag tror alla har jobbat åtminstone deltid för att över huvud taget kunna finansiera sin satsning.
Ganska roligt när man tänker på det där ett varv till. Ta  valfri breddsport där en aktiv är konkurrenskraftig i europeiska mått mätta, alltså man är lite för bra  för att bara tävla i Sverige och kan mäta sina krafter mot övriga eliten i Europa. Låt säga mästerskapsklass. Tänk typ fotboll, handboll, basket eller innebandy. Vilka svenskar som spelar fotboll där ute i Europa  arbetar också heltid? Det räcker väl med att nå div 2 så kan man i rätt klubblag hemma i Sverige få stöttning som gör att man klarar vardagen.
Jag säger inte att jag behöver pengar, jag försöker bara påvisa att det är skevt.

Sveriges bäst betalda kvinnliga idrottare drar in 11 miljoner/ år. Isabelle Haak heter hon. Vilka kan säga på rak arm vad hon gör utan att googla?
Ganska anonym ändå. Inte direkt Zlatan. Eller Frida Karlsson.
Nu svamlar jag iväg lite här, men det blir ofta så när man skriver bloggen helt utan plan eller struktur. Det flyter bara på och man landar väl tillslut i något som sammanfattar holaveden på ett fint sätt.

Glad fredag kamrater. / örnen

Breaking 30. En bra dag.

Skillnaden mellan snöfall och regn är hårfin fysikaliskt men ljusår mentalt

– Oskar Lund

Lite snöfall gör en på barnsligt bra humör. Det är helt sjukt. Borde skrivas ut på recept egentligen. Till och med Göteborg har haft lite vinterkänsla, minusgrader och frostiga morgnar. Att få frysa och sen bli varm har något, kan inte riktigt sätta fingret på det men jag tror alla hade mått bra av att vara lite mer utomhus och frysa helt enkelt. Det primitiva i att försöka hålla värmen. Det låter kanske löjligt men tre minusgrader i Göteborg är brutalt kallt. Helt sjukt.

En granne kom ner med fika igår. Först frågade hon om jag gillade fika. Jag sa att jag älskar det. Det kanske inte syns på min just nu ganska späda löparkropp men det fikas nåt enormt från min sida. Sen bad hon om ursäkt för att deras bäbis skriker så mycket på nätterna och frågade om jag ens kunde sova ordentligt. Jaa, det är rätt lugnt sa jag, men insåg samtidigt som jag sa det att jag aldrig hört ett ljud från lägenheten ovanför. Kanske borde tryckt lite mer på deras dåliga samvete och cashat in både fika och lunchlådor i fortsättningen.
Konstig grej att be om ursäkt för eller. Ganska svårt att bestämma när en bäbis ska vara tyst tänker jag. Vill man dessutom undvika barnskrik kanske man inte ska flytta in bredvid ett.
Fikat var gott i alla fall. Kanske borde bjuda tillbaka på något och be om ursäkt för något jag inte kan styra över.

Söndagens långpass betades av oväntat lätt. Tänk vad lätt det kan gå utan tandvärk och en hälsena som inte kändes av för första gången på 4 veckor. Var tandläkaren inne och rotade nere i fötterna också kanske? Vi får se imorgon, hoppas hoppas. 20 kilometer i bra fart och där benen inte mattades av överhuvudtaget. Magiskt. December kan nog bli bra hörni!

Saknar dessa grabbar. Det vore väl inte för mycket begärt att man ska få till några mysiga löpturer med alla tre över jul. Tillsammans i mörker. Gärna med efterföljande hamburgare eller kebab. Det skulle jag må gott av. Tur att man har dom nära till hands varje dag ändå, det är bara ett facebook-meddelande bort.  Sånt behövs när livet står still under en pandemi.

Vi ses.

/örn

Tandvärk ner i roten. En hälsena som krånglar. Jobb jobb jobb. Glömd lunchlåda och dessutom november.  Fucking november. Den månaden borde man hoppa över ärligt talat. Ingen leverans direkt. Läge att vända blad nu. 2021 kommer bli grymt!

Där borta finns ett sken vid en horisont. Och där ligger dina drömmar men för dig är det för långt Men jag tänker inte lägga mig på knä nått mer
Ni kan kolla på min rygg när jag springer om er

Det är något magiskt med löpning ändå. Även om man mår skitdåligt, har tandvärk ner i roten och lunchlådan blev kvar hemma. En löptur brukar allt som oftast hjälpa. Ibland behövs det en en kort runda, ibland en lång runda. Ibland med sällskap och ibland, tex som igår, helt ensam längs med tomma cykelvägar mitt i Göteborg.
I tisdags tröttnade jag dock. Jag vek ner mig. Var trött på motvind, regn och genomblöta kläder. Bytte om och körde inomhus i friidrottens hus. Förlåt Tegnell. Förlåt Stefan. Förlåt alla mina medmänniskor. Men jag träffade bara dom jag brukar träffa, och dessutom var vi bara 4st, och dessutom var alla friska. På en spårvagn med 50 andra okända människor trivs nog covid-19 viruset bättre.
Hur som helst. Vi sprang 15x200m väldigt snabbt. Det var kul. Jag mådde bra. Sen låg jag i en tandläkarstol i 3 timmar och mådde piss. Vad vore livet utan lite omväxling. Förmodligen tråkigt.

Snart december. Håll ut.
/ örn

Comeback på bloggen. Dags att skriva några rader igen. I ventilen kallas jag för Frank Andersson, jag vet inte riktigt varför men dom tycker nog jag är ganska oberäknelig och inte så seriös alla gånger.  Men Frank Andersson tog ändå 3 VM-guld, 1 OS-brons och 4 EM-guld i en av världens hårdaste idrotter. Den gubben har nog lagt ner några timmar på mattan för att nå sina framgångar trots allt. Vilken legend. Vila i frid.

Jag börjar bli riktigt trött på den här himla pandemin vi lever i. Och då pratar jag inte om padel-pandemin, utan det riktiga problemet. Det där viruset som sprider sig. I våras var det inte så farligt, men nu i novemberrusket är det riktigt tråkigt. Jag behöver ha lite stimulans, det måste hända något. Inte bara gå till jobbet och sen hem igen. Kombinera det med en dålig hälsena så man tvingas vila lite så blir situationen ohållbar. Det suger rent ut sagt. Tack och lov slipper jag jobba hemifrån. Jag behöver träffa folk och på jobbet får jag i alla fall träffa mina kollegor och dricka lite kaffe med någon annan än mig själv. Det behövs. Jag vet att det är en piss i Mississippi jämfört med hur andra har det, men det är väl ändå min rättighet att få gnälla lite. Får vi ett vaccin och allt återgår hyfsat till det normala så kommer 2021 bli ett riktigt pangår, det kan jag lova er. Vi har så mycket att ta igen. Och då pratar jag inte om att jag måste ut och resa eller gå på klubbar eller nåt annat skit, allt jag vill är att träffa lite folk. Springa lite goa löpartävlingar och kanske se Lasse Winnerbäck i folkets park. Hoppas hoppas hoppas..

Morsan bröt foten på MTB-banan i kaxholmen. Nej, hon cyklade inte. Det går att ramla ändå tydligen.  Holavedens kompis David Elgh var där och krattade löv på MTB-banan och fick hjälpa henne. Snacka om att jobba i motvind, kratta löv mitt i en skog i November Som det skrevs i ventilen, det är nästan som att sortera sand i Sahara. Foten är ihopskruvad, det kan nog bli bra. Frågan är bara vem som kokar gröten på julafton nu. Familjen ska ha möte inom kort för att delegera den uppgiften.

Efter två veckors vila har jag börjat springa lite igen. Hälsenan är lite knasig, inte dålig men inte heller bra. Det kanske är ålderskrämpor man får lära sig att leva med. Jag fyller trots allt 27 ganska snart. Får lätt ångest när jag tänker på det. Är man 27 så är man inte ung och lovande längre. Känns jobbigt.
Ibland ser man att vissa löpare har olika målsättningar och tidsmål man vill uppnå. Nån har haft sub 30 innan man fyller 30, en annan hade sub 40 innan man fyller 40. Ett långsiktigt mål jag haft var att just ha det där förstnämnda, att klara 30 minuter på milen innan jag fyllde 30. Men jag måste nog revidera om det. Kan man lösa sub 29 innan man fyller 29?
Det känns helt klart som jag måste försöka åtminstone. Det är trots allt bara 37 sekunder ifrån.

Hänger bloggen med tills dess?

Vill ni det?

Okej. Då kör vi!

/ örnen

En gammal bild från den tiden man inte drömde om sub 29…