Så var denna säsongen (äntligen) avslutad. Det kändes att jag gick lite på sparlåga de sista tävlingarna, den där gnistan fanns inte riktigt där om jag ska vara ärlig. Jag tror luften gick ur någonstans i Upplands Väsby på ett hotell där jag ganska sent ramlade i sängen efter en lyckad finnkamp. Vad kunde egentligen toppa det?
Jag har sagt det förr men det tål att upprepas – det blev en konstig säsong, men shit va kul det var. Vilka tävlingar vi hade här hemma i Sverige. Det blev helt perfekt just för min nivå. Jag ska sätta mig och summera det hela i ett vackert komponerat inlägg, mest för min egna skull faktiskt. Det blir lite som att kika i ett fotoalbum, man minns tillbaka på de fina dagarna vi hade. Men det kommer senare.
Luften har gått ut som sagt. Jag har legat på soffan och ätit godis sen i söndags. Terräng SM såg jag fram emot, verkligen. Jag gjorde bra pass på gräs veckorna innan. Inte drogen då utan underlaget. Det kändes faktiskt som jag hade bra fjong i benen. Kanske skulle jag till och med kunna överraska lite hade jag en känsla av. Men under lördagen på hotellet var det ingen bra känsla. Jag intalade mig att det var därför jag vilat för mycket och att det skulle släppa bara jag fick börja värma upp. Men loppet sen på söndagen blev tyvärr miserabelt och det finns inga ursäkter. Jag var helt slut efter första varvet, och när man då inser att det är fyra varv kvar blir det jobbigt. Det fanns helt enkelt inget tryck i benen. Maxpuls och syra. Väldigt märkligt. På måndagen vaknade jag upp med feber. Kanske finns det en förklaring där, men jag vet inte. Oavsett så fanns det mycket annat att glädjas åt. Mina kamrater i Hälle sprang mycket bra, egentligen alla utom herrarna. Fast även för fanns det undantag då Samuel Tsegay inte helt oväntat sprang hem en guldmedalj på 10km.
Meraf bevisar att hon är Sveriges bästa löpare. Hon hade en tuff dag under lidingöloppet, men i helgen visar hon verkligen hur man ställer dit ett skåp. Klubbkompisen Samrawit som under hela våren i stort sett haft Corona var tillbaka och tog ett silver på 4km, väldigt överraskande. Även nyförvärvet Lisa Risby sprang bra och blev sjua, och därmed plockade damerna hem laglydig ganska enkelt.
Nisse och Sharmarke hade uppvisning i pojkar 19. Egentligen inte så överraskande faktiskt. Sharma tog sitt 3e guld i terräng, och Nisse har sett stark ut hela året. Det var inget snack om att det var dom två som skulle hamna på pallen. Riktigt kul!
Den största skrällen stod Samuel Fitsumbrahn för. Män 22 år som klassen heter i Sverige. Internationell så säger man väl u23, alltså steget under seniorer. Här är konkurrensen skyhög, verkligen. Samuel var förra året bara 10, men i år fick han kliva högst upp på pallen efter en helt sinnessjuk slutkilometer. Det ryktas om att den klockades in på 2:48, och då ska ni veta att det var uppför sista kilometern och dessutom rätt så grisigt underlag. Mäkta imponerad.
Och slutligen fick Meraf visa upp vem som bestämmer även på söndagen då hon vann 10k.
Vi herrar som blivit seniorer bestämde oss för att enbart köra 10k just för att ha en bra chans på lagmedalj. Vi visste ju att Samuel Tsegay hade goda chanser att vinna, men tyvärr faller vi igenom allihopa och har ingen bra dag. Tråkigt!
Men det kommer nya chanser, hoppas jag. Hälle blir bara bättre och bättre så det gäller att inte halka efter om man vill ha en plats i laget.
Nu blev det väldigt långt inlägg. Treblig alla helgons helg får jag önska.
/ örnen
Jag drar mitt strå till stacken vad gäller integration. Har lärt Samuel att käka sportlunch innan tävling och på söndagskvällen presenterades han för familjen öhrn. Vi åt morsans mat och kollade på Lego master, jag tror inte han blev så såld på Lego men han gillade maten. Dessutom låg vi och pluggade svenska på hotellet. Nu kan han köra Sten, Sax, Påse med sina barn.
Senaste kommentarer