Tisdagen blev en religiös upplevelse. Väljer åtminstone att tolka det så. I bilen på vägen in till jobbet gick Go your own way med Fleetwood Mac igång i samma sekund som jag styrde hjulen ut på E4:an. Kilometerna tickade på. Kände ett mod fylla mitt bröst. Bara kör. Gör din grej – vad det nu är?
Senare vred jag upp kalendern där varje vecka har ett citat. Och för vecka 26 kom citatet från den Bostonfödde filosofen Ralph Waldo Emerson.
”Att vara sig själv i en värld som gör allt för att du ska vara som alla andra är bland det tuffaste som finns.”
I transcendentalismen ryms både Fleetwood Macs låttitel och Ralph Waldo Emersons filosofiska tankar. Tankar om att lyssna på förnuftet. Att göra det rätta.
Jag tänker på Andreas Grankvist. Idag spelar han sitt livs viktigaste match. Kanske sin sista i den svenska landslagströjan. Samtidigt är hans fru höggravid hemma i Sverige. Så vitt skilda saker. Men ändock ett dilemma. De har säkerligen pratat om det. Hur gör vi? Det är långt mellan Gelendzhik och Helsingborg. Vad är det rätta?
Man gör allt man kan, allt man kan. Låter Serotoninet pumpa ut i systemet. Man är en gröt av känslor, tankar handlingar. Det upprepar sig, känslor tankar handlingar. Det är medvetet, det är omedvetet. Runt runt går det, man följer en väg i mörkret, inte som på räls, nej nej, men ingen slump! Att man på den vägen går, den enda man går på.
Hon sa att ingen annan tänker som du. Just det är problemet, sen kan man se det från olika håll.
Jag tror att man ska passa sig för att bygga ett allt för hårt skal.
Såg ni Anton Karlssons skörhet när han väggade? Finns såklart på våran FB.
Måste börja kolla på film. Hittat flera jag måste se. Men vart ser man dom? Det verkar vara helt omöjligt. Och då är jag ändå beredd att betala för det. Konstigt och jävligt irriterande. Helt inne på att slänga till några kvällar för att se film. S och ja kunde aldrig se film tillsammans. Hon menar att man inte ser på film med anteckningsblock i hand. Men sy går bra. Det är aldrig samma sak.
Det verkar bli gemensam träning på tisdagar. 18,30 från Ikhp. Det är bra.
Sillarännet, blev av. Otroligt egentligen. Med det manbortfallet. Man måste ändå göra ett försök känner ja. För traditionen. Var egentligen helt ur fas men vem stod där på parkeringen? Far & son Nilsson. Dom levererar, hela tiden.
Jag vet inte om Viggo är en speciel talang, har ingen koll på hur han är i jämnförelsevis med sina jämnåriga. Men man kan se att han har något i blicken. Något som gör att det kommer gå bra för honom i livet. Det är ingen lätt match därute, men det kan bli väldigt väldigt roligt.
Vi sprang liftgatan åtta gånger och S svängen ner. Det som kallas ”utmana backen”. Sista backen, där var det nära fågelungsmatning för unga herr Nilsson. Med tårar i ögonen slog han på dom krampande låren sen levererade han en avslutning vass som knivspetsen. Ja låg i rygg men hade inte en chans. Är det livets hemlighet; att växla tempo? Som en död låg han på gruset, reste sig, borstade av, gick upp, åkte hem, åkte vidare.
Har ni sett Ronaldo. Osynlig osynlig BAAM! Fyra mål och hatarna hatar.
Att växla tempo är något helt annat än att gasa för allt vad det går och se hur det slutar. Note to myself.
Det går att mixtra hit och dit. Det går att hitta ursäkter. Men i slutändan handlar det om att flytta gränser om man vill utvecklas. Satsa hårt. Var djärv. Varje steg blir en pina men när ljuset lyser i tunneln går det kräma ur. 90 sekunder av återhämtning och högmodet är tillbaka för att lika snabbt omvandlas till självförakt.
Kolstybben en regnig kväll i juni. En lagom, sen tre för snabba och sen en med döden i vitögat. Pratar inte om snapsarna på Midsommar nu.
En midsommar åkte en gitarr fram. Snubben som spelade var otroligt begåvad men spelade inte det vi ville höra. Jag hämtade noterna till En Midsommarnattsdröm med Håkan Hellström och han spelade. Vi sjöng till det var så ljust att jag undrade om det var lönt att sova. Ibland är det enda som behövs lite samarbete för att nå eufori.
Men på kolstybben är vi alla ensamma med för långsamma ben och små lungor. Ta mig till havet i stället. Ta mig till dans. Ge mig nåt som tar mig någonstans.
Robbans inlägg om Janne var så bra att jag fick skrivkramp och prestationsångest. Kan ni inte läsa det igen istället? Och när ni ändå är igång passa på att kolla igenom arkivet och leta upp något riktigt gammalt favoritinlägg. Hittar ni det? Berätta gärna vilket ni valde. Snart måste vi samla ihop en best of holaveden. The hives släppte en best of redan efter två skivor. Sen var dom världens bästa band också.
Det märks att Robban gjort comeback på radion. Han skriver som en journalist igen. Jag gillar Robban då. Snart tar holaveden över allting. Vi ska starta ett radioprogram som heter Ring så snackar vi. Peternilsson som återkommande gäst. Det kommer ljugas fruktansvärt mycket. Haha
Midsommarafton på fredag. Kanske kan man ta på sig en skjorta och knyta till sig en krans. Kamma till håret. Rycka upp sig lite helt enkelt. Lämna soffan ett tag, det har blivit på tok för många timmar där sen VM drog igång. Ska langa vatten åt min kompis på cykel-SM på söndag. Det, och hur det gick med den där kransen och skjortan jag ska ha på mig kommer självklart redovisas här på bloggen. Holaveden – din knytpunkt i vardagen.
Det känns som jag börjar spendera lite för mycket tid med soffan..
Jag visste inte vad rubriken på dagens inlägg skulle vara, men här nedanför är i alla fall en jättebra låt av Joel Alme.
Avsnitt #6 med Andreas Rangert. Landslagsorienteraren som gick från elitidrotten till en topposition inom näringslivet, aldrig lämnade skogen och åker ett skidlopp ute i världen varje vinter.
Senaste kommentarer