Det går att mixtra hit och dit. Det går att hitta ursäkter. Men i slutändan handlar det om att flytta gränser om man vill utvecklas. Satsa hårt. Var djärv. Varje steg blir en pina men när ljuset lyser i tunneln går det kräma ur. 90 sekunder av återhämtning och högmodet är tillbaka för att lika snabbt omvandlas till självförakt.

Kolstybben en regnig kväll i juni. En lagom, sen tre för snabba och sen en med döden i vitögat. Pratar inte om snapsarna på Midsommar nu.

En midsommar åkte en gitarr fram. Snubben som spelade var otroligt begåvad men spelade inte det vi ville höra. Jag hämtade noterna till En Midsommarnattsdröm med Håkan Hellström och han spelade. Vi sjöng till det var så ljust att jag undrade om det var lönt att sova. Ibland är det enda som behövs lite samarbete för att nå eufori.

Men på kolstybben är vi alla ensamma med för långsamma ben och små lungor. Ta mig till havet i stället. Ta mig till dans. Ge mig nåt som tar mig någonstans.

Här är den. Rock n roll. Nu kör vi.