Ni vet känslan av att göra sitt livs lopp? Känslan av att lyckas. Att prestera. Den känslan kände Rasmus Ax i söndags, sen blev han diskad. Tänk er själva att staka de där nio milen för att sen bli diskad. Vad meninglöst. Mycket slit förgäves på nåt sätt. Alla som åkt loppet vet hur man mår i mora. Man är inte så sugen på att tackla motgångar när man väl gått i mål. Anledningen till diskningen känns något diffus. Vasaloppet hade lovat fri gata för elitdamerna inför målgång men lyckades inte hålla det då det kom 20 hungriga herrar samtidigt. Dela upp det på 5 spår så förstår ni att det blir tight. En stackars funktionär fick uppgiften att dela på damer och herrar 200 meter innan mål. Till sin hjälp hade hen en reflexväst, visselpipa och en skylt storlek mindre TV-apparat. Om Vasaloppet verkligen hade lovat damerna eget spår borde man lagt manken till för att verkligen få det att fungera. Inte bara lita på en funktionär och en handskriven skylt 200 meter innan mål. Ramsus Ax fick ta skiten för att det inte funkade eftersom han vinglade till framför Britta. Helt felaktikt diskad enligt mig, men nu är det som det är. Tråkigt för Ax eftersom han hängts ut i varenda dagstidning som nån slags kvinnnohatare. Men man lär sig av sina misstag. Med största sannolikhet sitter en hel arbetsgrupp i detta nu och jobbar fram en plan inför nästa års lopp. I den arbetsgruppen hade jag lätt kunnat ingå. Diskutera fram att elitdamerna startar 20 minuter före herrarna, det tar högs fem minuter sen kan man fika av resten av året. 

Funktionären som försöker dela på damer/herrar. Hur kan dom på allvar trott att detta skulle fungera? I detta skedet av loppet är man motsatsen till pigg och snabbtänkt. Alla som åkt loppet vet att det kan vara rätt mosigt i skallen sista biten. Spurtar man dessutom om att bli top 100 är det lätt att missa en liten lapp på en pinne. 

 

So far so good. Men sekunden senare låg jag på rygg. Åkaren bakom i blått dundrade in i mig i full fart och blev orimligt sur. 

Allting har en baksida

Kollade nyss vädret på yr.no för vår trakt – bara röda siffror i långtidsprognosen, alltså plusgrader, kanske någon minusgrad på natten ibland. Nu vill jag inte ta ut något i förskott, det är ju bara i början av februari men var de här två veckorna med snö och kyla årets vinter? T o m de där veckorna kom ju som en överraskning som ingen hade räknat med. Läste här på bloggen att nu håller Vättern på att lägga sig eftersom den ryker. Jag vill vara snäll och skyller den naiva tron på oerfarenhet och ungdomlig ålder. Den ryker tre gånger och sen lägger den sig har även jag hört men det är en myt. För det första ligger den ju redan där och för det andra behövs det riktig köld en längre period än två veckor. De som har varit med kan bekräfta detta. När Vättern har varit isbelagd så händer det mycket sällan i januari utan först i februari eller t o m i mars men en fin vinter kan även betyder en isfri Vättern, vi vill ju bara ha snö och lagom med kyla. Tyvärr riktar sig vädret inte efter vad jag tycker – det har det sällan gjort. Var vintern 1985 bättre än den här? De unga minns inget av den, kanske har de hört talas om den, de lite äldre säger kanske ”ja just det”, de som är runt 60 minns den med glädje och fasa medan de riktigt gamla kommer inte ihåg. En sådan vinter har ju den baksidan att det aldrig blir vår. Jag minns det ur huvudet men kan även titta efter i gamla dagböcker.  

Några notiser ur dagboken från 1985:

– 4 januari; Oskarshamn 1 m snö i natt.

– 8 februari; temperaturen är för mycket för Vättern som är isbelagd

– 28 februari; medeltemparatur för Jönköping i februari minus 11 mot normal minus 3,7. 

– 10 april; 10 minus på morgonen, skidtur på en mosse nära Tenhult, härligt vinterväder. 

– 30 april; 30 cm nysnö på höglandet

Jag minns det mesta av det där. Det året var enda gången vi sprang runt Landsjön när den var helt isbelagd, det var den 28 april. Allt valborgsmässofirandet ställdes in, sjöarna gick upp i början av maj utom Vättern som gjorde det redan i slutet på april. Jag åkte 75 mil på skidor men prioriterade löpningen trots allt fast just det året blev det väldigt dåligt. En sådan vår kan gå en på nerverna, milt utryckt.

Så fort som snön försvann i år gjorde den aldrig förr, för det mesta dröjde det till första april. Sen fanns det ju ännu värre vintrar, man har ju hört om de så kallade krigsvintrarna, tur att man inte var med då! Hur det än är, så finns det alltid något som är värre eller också bättre för den delen, åtminstone känns det så. Hur duktiga ni är så var Uffe Mattsson bättre! Ojdå nu kom jag bort från temat men vi var ju nästan klara. Döm själva om det var bättre förr med kalla vintrar jämfört med nutiden då västvinden för med sig ljumma fläktar. Vädret är tyvärr ingen önskekonsert, vi har inget val, det är bara att anpassa sig och man måste göra det bästa av det hela. Nu tar jag bilen ner till Rocksjön och springer några varv där, t o m solen bländar, det finns risk att jag bränner mig, allting har en baksida.

När man ser svenska längdskidåkare på en prispall vet man att det är SM som avgjorts. Missade skiathlonen men såg ifatt i efterhand. Kan bara stämma in i hyllningskören angående Viktor Thorn, vilket lopp, vilken kille. Med bättre skidor hade det kunnat bli guld, jag är helt säker. Kanske har Björnlinger något att flika in med här. Vad hade den prestationen räckt till när norska mästerskapen avgjordes, top 30? Tveksamt. Svensk längskidåkning är verkligen nere på botten, men förhoppningsvis på väg upp. Jonas Colting påstår att det beror på att åkarna äter havregrynsgröt, pasta, mackor och andra kolhydrater. Min teori låter jag vara osagd. Men vi ska komma ihåg att det inte går dåligt för alla svenskar. Britta Johansson Nogren dominerar Ski Classics. Det finns ingen som rår på henne där än så länge. Jag tror inte ens den nätta norskan skulle ha en chans mot henne. Respekt Britta. 

Attityd är viktigt när man kör långlopp. Rätt inställning under loppet gör ca 70% av prestationen. Övriga 30% är väl träning antar jag. Detta är ej faktabaserade siffror, mer en känsla jag har. Erik Holmberg körde marcialonga med 0 skidmil i benen, så där är det mer 100% inställning antar jag. Bra jobbat av triathleten får man säga, 85e bästa tiden uppför backen. Själv vet jag inte om jag var besviken eller nöjd efter Ulricehman. Var väldigt pigg på sista varvet och i mål, så jag borde kört lite hårdare. Fegade lite för mycket eftersom jag var rädd att bonka som vanligt men denna gången kändes det riktigt bra. 42 minuter efter eliten är väl lite väl mycket tycker jag, men eftersom resterande långlopp verkar ställas in så kanske detta var sista chansen man hade. Nästa gång fegar jag inte, lovar. 

Man kan tro att det är en helt vanlig lördag men så är inte fallet. Idag är vi ute och ”gräver” som journalister väljer att  kalla det. Samlar på oss material och jagar den perfekta storyn. Vi har skickat Palle till Italien för att hålla Holavedenfanan så högt det bara går. Ett par dagar i solsken, blå himmel och 20 grader varmt är precis vad han behöver. Leva life som kidsen säger nu för tiden. Räkna med att Palles uppdatering därifrån kommer få er att vilja anmäla er till marcialonga nästa år. 

Svårt att toppa gårdagens inlägg. Så många kloka ord sammansatta i en och samma text. Man undrar lite hur han gång på gång lyckas få ihop det så där bra sluggern. Jag lyfter på hatten och erkänner att jag har holaveden som min favoritblogg.