Att Arvid tog upp Jens Lekmans gamla skiva gjorde mig varm i kroppen. Tänker på Hultsfredsfestivalen 2006. Jag var 17, snart 18. Hade med mig ett flak Bellman och visste inte mycket om livet. I bandspelaren gick ett blandband. Däribland Jens Lekmans Black Cab. Den finns inte på Spotify (i originalversion ska sägas, förra året spelade han in på nytt) men den fanns på det där bandet. Ett år senare såg jag Lekman på Bongo Bar precis efter att han hade släppt Night Falls over Kortedala och han öppnade med just Black Cab. Varma minnen från en tid då jag inte ofta missade en krogkväll och samtidigt inte hade några problem att springa sub 36 på milen. Den kombinationen går inte ihop sig när man är 35 vill jag hälsa alla våra 20-åriga läsare. 

Har varit några sega veckor med sjukdom men är på väg ut på andra sidan och har börjat hitta motivationen igen. Nu börjar vägen mot Vasan. 100 dagar kvar. Från och med nu kommer jag återge min resa. Målet är att återigen komma in topp 1000. Det har jag lyckats med två gånger så vet att det finns där nånstans. Men det krävs ett jäkla jobb. 

Allt gott, nu ska ni få mer Jens Lekman till morgonkaffet. 
/RD

Jag gör just nu min praktik i en förort till Göteborg. Den klassresan jag gör varje morgon via de tolv minuter spårvagn jag åker är verkligen häpnadsväckande. Det är nåt helt annat än skärstadalen, det är det verkligen. Men samtidigt väldigt spännande och lärorikt. Elever som upplevt saker man knappt förstår är sant. Barn som förlorat sina föräldrar i krig. Barn som inte kan läsa och skriva. Barn som har föräldrar som inte kan läsa eller skriva. Höghusen. Betongen.
Men det är ändå Roblox och samma tiktok-klipp som florerar bland dessa barn som för alla andra. Det är fotboll på rasten och läsläxa över helgen.

Jens Lekmans andra fullängdare har resulterat i att turister från hela världen besöker området. Japaner som åker dit för att fota sjuans spårvagn och torget. Fin historia ändå. Det finns inte så mycket att se enligt mig, men man blir väl hemmablind. Albumet Night falls over Kortedala är begravet och dött, men lever sitt egna liv i cybervärlden. Går att leta rätt på.
Sjuans spårvagn har verkligen något. Blandad målgrupp. Häromdagen satte sig två så att säga väldigt piffiga damer bredvid mig påväg mot arbetsdagen. På nästa hållplats kliver en man på och sätter sig bredvid oss tre, knäpper en Arboga 10,2 och suckar. Klockan är 08:15. Vi alla fyra nickar lite lätt åt varandra under tystnad. Jag tror det var en ömsesidig känsla men det inte alla som tar till burken i det läget.
Arbogan ska tydligen drickas varm enligt senaste rönen, såkallad varmboga. Det är bara för de hårdnackade antar jag. Undra vad bartender-doll säger om en sån sak? Nu svävar jag iväg på annat. Vi hörs!

/aö

https://open.spotify.com/embed/track/28MwgoFCMFekFItkaEDq4v?utm_source=generator

Äntligen börjar löpningen flyta på lite igen. Fortfarande inte helt bra i höften men på rätt väg. Intervaller på elljusspåret. Det går inte fort men det går åt rätt håll.

Jag har gjort några riktiga traderafynd på sistone. Först en cykelbarnkärra för 30kr. Nu tänkte ni säkert att jag redan har en Thule vagn, vilket jag har. Men tanken med denna är att bygga om den till en släpkärra för cykeln. Där vi bor är det alltid ett jävelskap att ta bilen för ärenden. Omvägar till det mesta, man ska hitta parkering, sen samma omväg hem och återigen leta parkering. Saaben går som bäst på långresor på svenska landsvägar helt enkelt. Kärran blir nog helt klar ikväll med lämmar, lastöglor och hela kittet.

Nästa fynd var ytterligare en jubileumstallrik. Det finns för lite jubileumstallrikar nu för tiden. Men från 70 och 80-talet finns det mycket att välja från. Sen tidigare har jag en från Skid-VM i Falun och två från Vasaloppet. Men nu kom jag över en med alla svenska OS-guldmedaljörer i längdskidor. Passande nog hade samma försäljare även en frambroms till cykeln som jag behövde. Så nu har jag tillräckligt med tallrikar för att bjuda hela Holaveden på go’fika på finporslin.

-Oskar

Calle Halvardsson startar 15sek för tidigt, då vet man att säsongen är igång.
Klockan är halv ett och man har trillat in efter farsans 70åra fest. Klockan ringer 07.00 för avfärd mot Ydre Mk utanför Österbymo. Novemberkåsan sänds på webbradio. Leta upp den.
Nu ska ja lägga mig jämte frugan.

Hörs

Holaveden är ständigt i gungning. Men på nåt vis återhämtar vi oss alltid på nio. Reser oss och kliver in i vintern. Jag har haft tillfälle att tänka den här veckan. På det mesta. Min livskamrat drog iväg till Tyskland på lantbruksmässa, barnen åkte till sin mamma. Kvar här i vårt hus fanns endast jag och mina fyrbenta vänner. Dessutom tvingade ett envist virus, kanske det där som förlamade vår planet för ett tag sen, mig att vara hemma från jobbet. Jag hamnade i ett tillstånd där jag tvingades vara ensam med mina egna tankar i några dagar. Inget jag klagar över. Jag brukar trivas rätt bra med mig själv, och jag undrar ibland hur jag hade blivit om jag bara umgåtts med mig själv. Förmodligen något mer tillbakadragen än vad jag redan är idag.

Jag har sett dokumentärer. Stalker på SVT var mycket bra. Jag har kollat på Historien om Sverige. Storslaget. Men det som fångade mig allra mest var dokumentären om Pierre Isacsson. Stor popidol på 70-talet, Family Four och Svensktoppen och en jättehit. Det fanns förutsättningar för att bli folkkär därmed. Men.

Som vi kommer få lära barnen av vår tid så handlar inte allt om att bli berömd och rik. Pierre Isacsson ville inte bli förknippad med sin hit ”Då går jag ner i min källare”. Han hatade den, blev skådespelare på teatrar och fick sedermera jobb som kryssningsvärd på en färja som gick mellan Stockholm och Tallin vid namn M/S Estonia. 28 september 1994 skulle han egentligen inte varit på färjan, men hans vän Alf Robertsson som skulle ha underhållit fick förhinder och kollade med sin vän om inte han kunde ta hans plats. Sagt och gjort. Pierre Isacsson försvann i djupet den där natten. Alf Robertsson beskrev det sen som en av hans livs svåraste händelser. Långt efter Pierre Isacssons död fann hans son gamla kassetter av demos från sin far. Kassetter där Pierre Isacsson blottar sitt inre i form av personliga texter inspelade endast med akustisk gitarr om livet, ett liv där han hamnade i skilsmässa och saknade sina barn. Ludvig Isacsson, hans begåvade son tog hand om inspelningarna. La till gitarr, trummor och bas och lite till och såg till att ge ut låtarna. En otroligt fin historia. Se den.

Har väldigt mycket att säga om svensk fotboll också. Men det låter vi vara ett tag till.

Ta vara på det ni får idag!

/RD