Veckorutinen i Fredrikshofs FIF är intervaller måndag, onsdag, lördag. Jag tänkte berätta om måndagspasset. Under sommarhalvåret är måndagarna vigda åt tartanen på Stadion från Olympiaden 1912. Den ståtliga tegelbyggnaden andas verkligen idrottshistorik. Men för blir det alltid en uppvärmningsrunda i Lill-Jans skogen bakom KTH. Uppför Maskinbacken där det alltid grymtas om hur jobbig den backen är, trots att den är högst medioker i jämförelse med vad Vätterns östra brant utsatt mig för under alla år. Väl tillbaka på stadion börjar vi allt som oftast med en tröskelintervall. Pannbenet ska jobba säger Uhris. Man måste lära sig att mata varv. Han har matat varv, tro mig.

Just denna veckan var det 4 kilometer som skulle avverkas i 3:20 min/km tempo. Kanske aningen snabbt för mig, men ingen kommer ihåg en fegis. Det går lätt när vi är en grupp på 5-6 löpare som kan springa ihop. Vi landade på 13:18, 2 sek under 3:20. Nu börjar det riktigta passet. 15 x 400 meter. Forst, fortare och fortast ska det gå. Planen är 5 st på 73-73 sekunder, följt av 5 st på 71-72 sek och slutligen 5 st på 69-70 sek per varv. Första fem kan man hålla igen lite på sista hundra, andra fem är ganska fullt blås utan att sprinta, under sista fem kittlar det i låren under vilan. Nöjd står man i kvällssolens sista strålar nedanför klocktornet innan det är dags att jogga över Östermalm, Observatorielunden och Vasaparken tillbaka till Kungholmen.

På onsdag är det dags igen, nya intervaller, ny plats men alltid (nästan alltid) en minuts vila sen om intervallen är 400 m eller 15 minuter är Uhris obönhörlig. ”Allt över minuten är onödigt”.

-OL