Butiksjobb är väldigt fint. Man får träffa otroligt mycket människor, och framförallt väldigt olika människor. Den ena är inte den andra lik, det motsatta vore ju helt fruktansvärt. Tänk om alla va samma, vilket samhälle det skulle bli. Jag har kommit fram till en liten tes att den perfekta tiden att läsa av en människa är 25 minuter ungefär. Första intrycket kan ofta vilseleda. Det går tio minuter, man tycker att personen i fråga är helt dum i huvudet. Vad är det frågan om, hur löser jag det här osv… Sen går det ytterligare tio minuter och man börjar komma varandra lite innanför skinnet så att säga. Där är det farligt att vara låst vid sitt första intryck, för då skulle man hålla fast vid tanken att personen i fråga är dum i huvudet. Istället börjar man inse att det faktiskt går att diskutera med människan. Han eller hon verkar helt okej. Det går ytterligare fem minuter och det kanske slutar med att man vet var människor bor, jobbar med, hur familjesituationen ser ut och vad hen har för drömmar och målsättningar i livet. Ganska märkligt är det. Det kan lika gärna vara precis tvärtom. Första tio minuterna tänker man att det är livets skönaste människa man träffat, här är någon jag vill åka till en öde ö med. Det går ytterligare några minuter och man börjar svaja i sin första uppfattning. Det slutar med att man tröttnar fullständigt. Drömmarna om en resa till en öde ö är som bortblåsta och man vill helst aldrig se personen i fråga igen. Efter några år i butiken kommer jag eventuellt vara svensk mästare i att läsa av människor, inte bara deras fötter.

Sprang 3000 meter i söndags. 2:55 första kilometer, långsam öppning. Lite avvaktade och vi tittade mest på varandra. Sen satte vi fart och sista kilometern avverkades på 2:44 och tre av oss landade under 8:30. Blev väldigt glad då jag känt mig lite kass och slö senaste dagarna. Att kunna avsluta snabbt är det viktigaste i såna lopp. Dessutom i sånt där äkta göteborgsväder med regn och blåst. Nu vänder det! Igår 10×3 minuter också det med bra känsla. Slängde av mig tischan i ren eufori. Tvåplaggslöpning kör man bara när man har riktig feeling, och när Johan Rogestedt gör likadant.

Stockholm-göteborg-stockholm-borås-stockholm-karlstad kommande tre veckor. Det blir svettigt och många timmar i bil och tåg. Löparlivet börjar ta fart på allvar nu. Sponsra mig!

Ni kanske undrar hur träningen går? Helt okej, men styrketräningen har blivit lidande tyvärr. Det krävdes två långdistanslöpare för att lyfta en annan långdistanslöpare. Och det beror inte på att han är tung…

/Örn

Micke fucking ekvall (ja han heter så) har haft en strulig vår. 10 veckor helt utan löpning, troligtvis uppstod problemen efter 10 år av alldeles för mycket löpning. Ryggen sa ifrån. Röven sa ifrån. Höften protesterade även den. Vad ska man göra som elitidrottare om man blir skadad. Lägga sig på soffan och tycka synd om sig själv? Nej, man knyter näven, gör jobbet och kommer tillbaka starkare än någonsin. Ekvalls senaste tio veckor har inneburit mer träning än vanligt, men mindre belastning för rygg röv och höft. Det är en konst att hitta något att göra när löpningen inte funkar. På nationaldagen gjorde han comeback. Visst fanns det ett litet frågetecken vad han var kapabel till när vi ställde oss bredvid varandra på startlinjen. Efteråt var alla frågetecken uträtade till utropstecken, Ekvall är tillbaka med besked. Han har gjort läxan, respekt. Det är elit!

Kanske är det just så man ska fira nationaldagen. Springa ett förmiddagslopp, äta medhavd lunch vid en havsvik i Uddevalla. Lyssna på en speaker som pratar värmländska av någon anledning och bara sitta och inse hur vackert livet kan vara. Jag hade givetvis bommat det där med medhavd lunch men den barmhärtige samariten och hans familj ställde upp i vanlig ordning. Hur ska man någonsin kunna betala tillbaka. Eftermiddagen spenderades sittandes i en brassestol i en park tillsammans med tre andra kompisar på varsin brassestol. Typiskt svenskt. Grattis kära nation sa vi och när solen gick ner blev det så där iskallt och myggigt som det bara kan bli i Sverige.

Min cykelkompis Albin Thuresson har en lång resa framför sig. Efter tio fina år på cykel utan att åka i backen var det så dags. Nyckelben, skulderblad och axel i flera bitar. Cykeln är numera skrot. Nu gäller det att bestämma sig, lägga sig på soffan och tycka synd om sig själv eller göra läxan och komma tillbaka starkare än någonsin. Hoppas att Micke fucking ekvall kan inspirera även bland cyklister. Cykel är så himla kul men det gör verkligen ont när man kraschar.

/ örnen