Ord, vilken magi dom bär på. Direkt kopplade till välbefinnandet. Små små ord kan lyfta så stora saker, också förgöra så sköra saker. Så avgörande det har varit för vår tid här på jorden. Det är nästan obegripligt att tänka sig en värld helt utan ord. Det mesta av historien har ju faktiskt varit helt utan ord, uttryck och människor. Orden har ju bara funnits i 200 000 år och är inte det ett strå i en höstack eller en piss i havet när Universum stoltserar med 14 miljarder ljus i tårtan? Man bara what?  Ynka är ett bra ord för att beskriva tvåhundratusen år. Ynka. Vilken enväldigt liten värd, det måste varit, sen började det expandera. Vilken fart den fick upp till slut, ja hänger inte med alls faktisk. Ibland blir man helt enkelt mätt.

Man säger att det primära i människans existens är njutningen och att sekundära kapaciteter som språk och tanke har uppkommit för att möjliggöra utveckling och njutning i existensen. Det är orden som skiljer oss från djuren.  Man kliar sig i huvudet och tänker nåt mer måste det väl ändå vara, ett medvetande? Ett medvetande är bara naturens sätt att via en illusion få oss att leva några år till här mellan istiderna. Man får stålsätta sig. Det är aldrig bra att sätta två hästar i samma sele. Vilken röra.

Alla dessa små små misslyckanden som drabbar mig hela tiden. Harmlösa men ändå en spark på pungen. På väg hem idag så kom det till mig, som en intuition att kaffet är slut, morgonens aha detta måste memoreras vaknade till liv och sände sina signaler och det är som alltid kroppen som bestämmer och hjärnan som verkställer. In på Ica och ut med två paket, det här va skitbra tänkte ja. Playing the livspussel game. Väl mitt i eftermiddagsbestyren så fipplar man på förpackningen och filtren är slut. Tamejfan.

Var ute och sprang mitt i hösten, grönsiskor i flock på gärdet. Man ville bara stanna och skrika åt dom att stick nu, flaxa inte omkring här och bli överraskade av snöglopp och rimfrost. Men vem bryr sig, inte dom och inte ens ja. Undrar om grönsiskor också misslyckas ibland? Äpplen faller till marken, det ser man hela tiden, men det är alltid till gagn för någon. Det verkar vara så det funkar. Man är en råttfångare och vargarna står för dörren.

Har haft väldigt många bra dagar det senaste. Det har varit njutning i existensen. Det har varit rykande soppor, glada skratt, hud och ömhet. Snabbstädade rum och lokalt inhandlade bärdrycker. Förväntningar och tilltro. Men igår märkte ja att min kreativitet var helt död. Jag hade inget svängrum. Alla misslyckanden hade sin förklaring, inte var man dödsdömt otursförföljd man var ute ur spelet, för vilken vecka i ordningen? Utan kreativitet så hittar man inga vägar när korten inte trillar i ens väg. Det blir dödsdömt och tillslut så tar man för stora risker alldeles för tidigt, man spelar inte med tiden på sin sida. Man kraftsamlar och övervärderar och tillslut så är man ute, och den som är ute får inte spela. För att spela måste man hålla sig inuti spelet, det handlar om överlevnad, här också.

Kreativitetens bränsle är avsaknaden av externt stimuli. Man behöver mörka och tysta dagar för att få färg igen. Att få blomstra igen, det blir denna veckans fokus. En målbild i färg.

Tänkte lägga in en bild nu men Instagram är för töntar, kom ihåg det. Riktiga män och kvinnor scrollar inte vågskvalp utan läser oändligt med text. Tvåhundratusen år av reflektion och samtal, det är djupet inte ytan som är det fascinerande.

Lev i mörker och tystnad, ibland. Recover be awesome.

/Johan