Månad: april 2017 (sida 3 av 7)

poesi

Jag ska tala i helgen på en festlig tillställning med temat bröllop, en kusin ska giftas bort eller hur man nu vill se på det. Vi får ju också en ny släkting på köpet. Det blir 2a bröllopet på två veckor, sen är det bara två bröllop kvar att beta av i sommar. Något tal har jag inte lyckats knåpa ihop ännu men jag hoppas man får feeling och kan skjuta fram ett från höften. Jag tar uppgiften på största allvar, därför gick jag igår på poesikväll på Spira i förhoppning att bli inspirerad. I fyra timmar satt jag och blev oinspirerad. Den ena deltagaren efter den andre läste texter dom skrivit och det var av blandad kvalité minst sagt. Barbro 75+ fick kvällens största applåd när hon läste en text om när det var skateboardtävling i Smålandsstenar och hon blev lite besviken för ingen frågade om hon ville vara med. En fem plus-anekdot som landade helt perfekt  i ett rum fyllt av överladdade tonåringar. Många valde att köra antingen rakt av på rim, eller att försöka säga så många svåra ord som möjligt så snabbt man bara kunde. Jag tror ingen av dessa metoder passar till ett bröllopstal, åtminstone inte om det ska kännas genuint och avslappnat, men vi får se hur det blir. Brölloppstal och poesi är ju inte heller direkt samma sak.  Kvällens höjdpunkt dök upp i pausen då jag köpte en biskvi. Kakbottnen var sådär perfekt seg och mjuk men samtidigt lite krispig. Krämen var seg och ganska tjock och toppningen med choklad smakade som choklad ska smaka. 29 spänn kostade kalaset, antagligen en köpekaka inköpt via någon stor grossist för 5kr/styck men i stunden var det bland det bästa jag ätit.

Hungern är bästa kryddan säger dom. Jag skulle vilja säga att träning är bästa kryddan. Är man inte alltid hungrig efter träning? Jag skulle kunna äta nästan precis vad som helst efter de värsta långpassen. Ofta får jag cravings och kan inte tänka på något annat än det jag är sugen på resten av passet. Kanske var det intervallpasset tidigare under dan som gjorde att biskvin var sådär perfekt. 5 x 1000m + 400m sprang jag runt en småkuperad intervallslinga jag har här i stan.  Tusingen ska gå riktigt fort, sen vilar man en halv minut för att man inte ska få möjlighet att återhämta sig riktigt ordentligt och därefter springer man 400 meter i hög fart vilket resulterar i en riktigt mjölksyrafest sista biten. Blanda långa och korta intervaller är nog en bra grej tror jag, det ska jag nog fortsätta med. Vilket är ditt bästa/tuffaste intervallpass?

Palle bad mig skriva något som fick honom att le, kanske kommer det här. Igår lyssnade jag på en podcast där en man berättade om hans son som hade ramlat i skidbacken och slagit sig under deras vecka i alperna för några år sedan. För att göra en lång historia kort så återberättade han nästan exakt det som jag fick vara med om med Palle i Val De fassa dagen efter Marcialonga. Efter lite diskussion kom personen i fråga ändå fram till att olyckan ändå förde något gott med sig. Han och hans son fick åka ambulans, snacka med Italienare som inte kunde engelska, röntgen, kryckor, bam bam ni kan historien. Flera år senare sitter dom fortfarande och pratar om just denna resan, en resa dom gjort varje år sedan barnen blivit stora nog att åka skidor på egna ben. Men det var bara resan med olyckan som etsat sig fast på näthinnan, och minnena därifrån är kristallklara jämfört med tidigare skidresor. Han tyckte till och med att fader/son-relationen stärktes under resan och framförallt tiden efter med rehabilitering och allt vad det innebär. Förhoppningsvis blir det något liknande för dig Palle.  Visst att det suger att köra sönder ett knä, men kanske skrattar vi åt detta om några år när vi tänker på timmarna på den Italienska mottagningen där dom gav dig ett par kryckor för 5000 spänn. Eller när vi fick bära in dig till grapperiet och du fick ta hissen ner för två små trappsteg, allt för att få provsmaka lite äcklig grappa. För att inte tala om tiden efter, alla böcker, alla Woody Allen-filmer, soppluncher  på rudenstams. En tid att minnas när väl livet snurrar på som vanligt och de dagliga minnena inte direkt blir kristallklara.

5+ resa.

 

10 dagar kvar till Landsjön runt. Alla till vallen. 

 

Håkans stund i livet, i ett konfettiregn.

 

Det är Johan igen. Som sönderslagen så verkar jag som bloggfamiljens nödlösning. Igår var det Arvid som behövde ett par extra tangentfingrar och då finns ja där, alltid redo. Skönt att vi kan gå tvärtemot samhällstrender där färre ska göra mer medans några aldrig släpps inför dörrarna. Det är kallt ute. Imorse hade vi köldrekord här utanför dörren, minus sju grader, och femton inomhus! Uppe onödigt tidigt och eldade i kaminen, drack kaffe och läste Don Delillo. Är han verkligen världens bästa just nu levande författare?

Lever pensionärsliv. Kryckade ner till landsvägen idag. Stod bara där nere. Luften i byn var som ett upprivet duntäckte, snöflingorna yrde vilt omkring mig. Jag bara fan mig, stod där omsvept av naturen, inkluderad i helheten.

En vän har tagit sig an att aktivera mig. Igår var vi ute och letade rådjur med billykterna och ikväll var i stan och kollade på hockey. Det är som om dom pratat om det och han förlorade i kluns eller sten,sax och påse. Han spelar och jag bara spelar med. Det kan faktiskt vara roligt och kul fast det inte är äkta och på riktigt. Hockey kan verka banalt men i stundens hetta är det lika äkta som allt annat. Brynäs var så överlägsna i första att jag är glad att dom vann. Men det får man väl inte säga i den här stan. Men kom ihåg att heja på ett lag är inkörsporten till ett vi & dom tänkande. Sunt? Lägg av, hv blå är dom bästa!

Nu hade jag inte för avsikt att skriva om mig själv utan om Arvid men det är svårt när så mycket i ens liv kretsar kring sig själv. Man umgås ju hela tiden. Arvid hälsar att han väger 69kg. Det gör inte ja.

Påskägg, när man plockat godbitarna så ska man slänga skiten. Nu går man och rycker i den där skafferidörren och äter äckligt godis hela dagarna. Vad är det för liv?

I eftermiddag hämtar ja pojken. Blir att äta lite och små prata lite om hur det fungerar där ute. En fundersam pojk det där. På torsdag kommer min vän igen, vi ska dricka folköl och sen ska vi skjuta luftgevär på burkarna.

Arvid älskar Håkan och jag älskar Plura så här får ni en kombo. Lyssna!

 

Korsande vägar

Ibland korsas vägar.  Det hände igår. Annandag påsk, bukastinn och trött tog jag en tupplur framför Planet Earth 2 på SVT play trots att vädret sa att jag borde hålla mig ute på min lunchrast på fjällstationen. Dåligt samvete fyllde min kropp, tog en lite promenad och satte mig med en kopp kaffe och en hittad kaka på uteplatsen. Vårsolen värmde när den tittade upp bakom molnen. Soliga dagar sover man helt enkelt inte bort på våren, jag skämdes. Men molnen skingrade sig och solen tittade fram än mer när jag stämplade ut. Packade en dubbelmacka med påskens rester, köttbullar, prinskorv och jansson. Fram med telemarksskidorna och satte av mot Salsfjället. Näst intill vindstilla och strålande sol mötte mig på toppen. Just där och då korsades livet, meningen med livet och en köttbulle-prinskorv-janssons-mackas vägar varandra. På en måndag!

Flanörscyklist.

 

Nu har den anlänt, den himmelsblå cykeln. En kompis förtöjde den från cykelstället och bar in den i biblioteket, där har den stått sedan dess. Men det är nära nu.

Tre gånger om dagen, två alvedon och uppmjukning. I maka takt. Som att slänga sig själv i vatten, i väntan på uppmjukning. Måste köpa cykelskor och cykelbyxor.

På tal om cykelbyxor, en gång blev en flickvän uppringd av en tidigare pojkvän sent, någongång efter midnatt. På frågan var hon befann sig så svarade hon förvånansvärt uppriktigt varpå mannen ifråga utbrast ” Vafan, gillar du cykelbyxor eller?”

Cykeln jag nu köpt, för att bli killen i cykelbyxor på riktigt är inget obekant stycke metall. Någongång mellan högstadie och gymnasium cyklade jag och kompisen till Uddevalla för att beskåda Motocross VM. Det var någonstans kring tjugotvå mil. Jag lånade en cykel av Oskar kvällen innan. Det gick bra. Vi cyklade med ryggsäck och hade pastasallad med oss. Vi var såklart törstiga när vi kom fram och i brist på rutin så drack vi mest öl. Kanske enbart, minnet är lite defust. Tältet vi fått kört till platsen var såklart ett helvete till byggsats. Vi satte upp en pinne i mitten sen fick det räcka. Tältduken var som ett duschdraperi mot kinden när vi vaknade. Oslagbara tävlingar sen, Jonas Edberg tog starten i mx3 och berget kokade.

Cykeln bästa historia utspelar sig dock i kaxholmen. Bostadsområdet över affären är perfekt för intervaller både på cykel och rullskidor. Min polare var där och drog ett par rundor under en cykeltur. Allt för flåset. Det blev några varv och inför sista så satsade han rejält men var såklart trött och kom till att fästa blicken rätt ner i backen.  Varpå någon högst ovetande person parkerat sin bil med tillhörande släpkärra i kanten av vägen. Varpå min kompis påväg uppför i sin intervall kämpandes ivrigt mot bekvämlighetsdemonerna och BOOM! Han blir liggandes på släpkärran fortsatt med cykeln mellan benen. Lite chockad men mest förvånad.

Cykel är en farlig sport. Mark Twain skrev uppmanande i en reseskildring att skaffa cykel, du kommer inte ångra dig, om du överlever!

Den som lever får se.

Påsk

Löparskorna måste på snart. Måste ut och testa en repa på 12,5 km. Tänkte ändå ställa ut i Landsjön Runt och låta det bli en fingervisning om var jag ligger till. Stockholm Maraton har jag tyvärr gett upp. Tiden har tagit ut sin rätt. Min spontananmälan för 10 månader sen hade inte täckning och jag vill helst vara förberedd. Det borde jag förstått men det är mycket man borde förstå.

Det är nog brödrostloppen som är mina ändå. När man bestämmer sig vid frukost och slänger in en anmälan nån timme före start och sen bara sluggar på. Det går ett halvmaraton på lördag i mitt andra hem, och jag ska dit. Kanske det kanske. Vi får se vid frukost.

Vilket misärväder denna påsk. Men det finns värre saker än så. Idag skiner i alla fall solen. Alltid nåt.

/RD

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2024 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑