Helvetesmoln över himlen.

Snöglopp & rusk.

Mjölkljusskyn blev ett gastkramande mörker.

Jag är malplacerad.

Tillvaro av makadom och slit.

Jag vill bara springa långt långt bort, runda en ek och springa hem igen.

 

Men.

Hundraåttiosex centimeter Johan Palmér är belägrad av förkylning.

Det härjar inte fritt utan hålls tillbaka och kommer inom kort kapitulera enligt min egen utsago..

Det kändes som någon drog en diskborste genom svalget på mig i Söndags morgon.

Det är bättre nu.

Det sista dödsstraffet i riket drabbades man av om man somnade på posten under militärtjänstgöring.

Det första dödsstraffet man borde drabbas av i modern tid vore om man hemlighöll en mirakelkur för förkylningar.

Vad man kan göra är att lyssna till de äldre. Som man gjort ialla tider och kulturer.

Inte för att dom kan allt, varit med eller har extraordinär vishet utan framför allt har dom tid och möjlighet att titta på fråga doktorn på tv.

Där kan man lära sig att man kan ta en tesked honung på tungan och låta det smälta ner i svalget och utföra mirakel.

Jag gjorde så och det blev lenare, sötare. Bättre!.

 

April är regnets månad.

Jag har förlikat mig med det.

Vårens regngardin har dragit in och piskar nu liv i jorden.

Invänta nu bara mina kära systrar och bröder.

Som ett jubel i ett bönehus kommer våren explodera på allvar och blekt fjolårsgräs blir ett minne blott.

Ängen blir en säng där man kan inhämta andan efter att forcerat tiominuters backen på sju.

 

När björkens knoppar är som musöron börjar gäddan vakna till liv enligt sägnen.

Borde vara i dagarna nu.

 

Kommer jag kunna träna lätt efter vedhuggningen på lördag så kommer jag satsa på en quick-fix vecka för Landsjön runt 12,5km klassisk teknik tävlinghjul.

Invänta rapport.

 

Det är ju som det är. Livet och löpningen. De går inte alltid hand i hand. Men de har en sak gemensamt: De går upp och ner. Ena dagen kan vara en dag då ett personligt rekord ryker medans den andra kan vara en dag då förhoppningarna om ett framtida pers ter sig helt främmande. ”Hur fan ska jag kunna springa Göteborgsvarvet i 3.46-fart?” kan man tänka för att sedan springa varvet i 3.45-tempo. Livet är också sådär. Det vet ni ju. Vissa dagar startar i 6.30-fart för att sedan aldrig öka medans nästa är en äkta 3.20-dag när allt tycks gå vägen. 

 

Alla har vi våra perioder. Jag själv kan gå ner mig och låta ångesten ta över rejält vissa dagar. Varför blev det så och varför sa jag så? Kunde jag gjort annorlunda där? Och kunde jag gjort ett annat val då? Ångest över sådant som jag egentligen inte kan påverka men som kroppen och hjärnan på något vis hatälskat att älta. Frågor som i kan gå om och om igen i huvudet i timmar tills något bryter av. Lösningen är oftast en brutal urladdning i löparspåret eller i annat valfritt mjölksyratillstånd. Den bästa medicinen. Det som får allt att lösas upp och ge mig svaren. Eller det som helt enkelt får mig att släppa hela bördan och gå vidare mot nästa dag.  

 

Det finns ju antidepressiva att ta för sådant men jag antar att konditionsidrott har en liknande effekt. I alla fall för den ringa ångesten och småproblemen som jag ibland inbillar mig finns i hjärnan. Tänk om fler fick upp ögonen för hur den kunde botas genom att riva av ett skidgångspass i helvetesbacken eller en intervallserie på Vistakullevägen. 

 

Idag är det tisdag. Förmodligen den dag där man mest ifrågasätter sitt livs gärning. Idag borde strandpromenaderna vara överbefolkade av adrenalinstinna löpare som botar vardagsångest och tristess. Varenda SkiErg längs östra Vätterbranterna bör vara utsatta för PB-försök. Och varenda krön igenkorkat av självplågande stupade skidgångare.

 

Kasta dina bekymmer bakom ryggen. Ta ut dig fullständigt.

För en lyckligare och sundare befolkning i tiden!

Idag hitttade jag en inspirerande film. Egentligen har jag inte mycket till övers för ultralöpning, men denhär killens inställning till löpning får mig att fundera på om man inte skulle bosätta sig i en stuga i skogen och bara springa…om än kanske bara för en månad. Just nu är jag långt borta i den svenska fjällvärlden, det är inte het dumt heller.

 

Tack för alla gratulationer på min trettioårsdag igår.

Ni betyder jättemycket. 

Födelsedagar betyder inte lika mycket.

Om man tänker efter så är födelsedagar en konstig företeelse.

Är det inte?

Sverige är ett väldigt åldersfixerat konungarike.

Kanske det mest ålderfixerade i världen.

Ta bara det här med födelsedatumet i personnumret, det har man inte i Tyskland eller Frankrike.

I Afghanistan får man bestämma själv hur gammal man är.

Miljarder människor runt om i världen vet heller inte när dom är födda.

 

Trumpetaren Louis Armstrong sades vara född som många andra den 4 Juli 1900.

Alltså den första nationaldagen på det nya århundradet.

Teorin kring att många sades ha haft sin födelse då var att man skrev in sig så för att vara för ung för att åka ut i första världskriget. 

Men efteråt har man hittat ett dopbevis på att han var född fjärde augusti 1901.

Han var alltså yngre än det ihop diktade.

Vem bryr sig? Inte tror jag att Louis gjorde det.

 

Den födelse vi räknar våra år efter, nämligen Jesus, verkar ju i verkligheten inte ha varit född den 25 december år 1.

Han var väl inte född år 0 då man inte kände till siffran noll under den här tiden i den delen av världen.

Och inte var han född på vintern då det skulle varit allt för kallt för hedarna att sova utomhus.

Förklaringen tordes vara att man ersatte en hednisk högtid med firandet av Jesus födelse.

 

Något som är riktigt konstigt är det väldiga landet KINA.

Där kan man bli två år på bara två dagar.

Man blir nämligen ett år vid sin födelse och två år vid den kinesiska nyåret.

 

I USA är det förbjudet för arbetsgivare att vid en anställningsinterjuv fråga efter ålder.

I Sverige ser alla det genom personnumret.

Det är mycket som är konstigt här i världen men jag tror att åldersfixeringen kommer försvinna mer och mer ju klokare vi blir. Nu ska iallafall denna nybliva trettioåring löpa milen på berget.