Fredag alltså. Dagen man aldrig riktigt vet hur den ska sluta. En hamburgeresturang inne i stan är dock alltid en lågoddsare. Den som lever får se. Hittills har veckan inneburit 30 kilometer löpning fördelat på två pass. Höjdpunkten var solskenslöpningen i tisdags. Vårvärme i luften och Oskar som guidade runt på en massa småstigar, det är livet på en pinne det. 

 

I helgen ska jag träna jättemycket, dock inte i löpskorna som jag hade önskat utan istället bakom ett trumset. Det är roligt det med, men inte lika roligt som i onsdags då vi sprang 9×1000 meter. Fast det är klart, spänsten i underbenen kanske kommer från allt trummande. Jag har som mål att bli sveriges snabbaste batterist. Dock lite svårt att veta hur jag ska bli det. Vad difinerar en batterist? Skulle Mustafa mohammed eller någon annan svensk elitlöpare sätta sig bakom ett trumset kan de säkert slå några slag i följd som låter vettigt. I så fall har jag ju inte en chans. Vem vet, kanske självaste Kjell-erik var trummis? Jag får nog arbeta fram en tävlingsform innan jag annordnar själva mästerskapet. 

 

Nåja. 

Det har varit mycket snack om att blicka framåt här på bloggen. Man idag väljer jag att blicka tillbaka ungefär 3 veckor. Kameran var med upp under Vasaloppshelgen och även om uppgiften som drickalangare prioriterades så fastnade en del på film. (inte så mycket dock för det var syrrans uppgift att filma, så skyll på henne om du inte är med) 

 

Efter avklingandet kommer en ny rafflande inledning.

En ny bergodalbana att njuta, plåga och kanske skrika sig igenom.

En ny väg emot ett nytt katharsis.

Det blir vår varje år.

Det ska förberedas för nytt.

Skidor och pulkor ska plockas undan.

Utemöbler och grill dammas av.

Kroppen ska förberedas för löpning och rullskidsspetsarna skruvas numera på.

Bra där Swix.

 

 

Det är bara att köra på.

Visa hårdhet och ta hand om det här nu.

Inte hamna i träsket av att gå som katten runt het gröt och invänta knopparnas explosion.

Renodla tiden med våren.

Sila bort överflödet och forma en kompakt söt ljuvlig enkelhet.

Jag vet, kan snöa i april.

Ett bakslag och jag rasar. Ilsket.

 

 

Kom igen nu våren.

Kom med värme, energi och klorofyll.

Jag är matt, slut och behöver dig nu.

Min bleka hy måste få färg igen.

 

 

Det är slut med halvtimmes joggande.

Bara du kommer med en värmande solnedgång så springer ja 5×1000 på Vistakullevägen och i bakgrunden målar du himlen mörkorange innan kylan tar vid.

Jag ställer fram två stolar och en flaska rosé vid husknuten.

En till dig en till mig.

Bara du kommer.

KOM KOM KOM.

 

 

 Jag rotade fram dom mest omatchade löpkläder jag hittade och löpte en mil i skogen med Arvid och Oskar i tisdags. Det var inte alls vår och ljuvligt utan kallt och stelt. De som springer genom vintern är spänstigt lätta i steget den som inte gör det är 83kg tung. 

 

 

 

 

Känner ni hur förväntningarna nästan når sitt klimax i och med den inläggstiteln?

 

Idag möter jag naprapaten för att reda ut hur det ser ut med min rygg och mina nervtrådar. Det är resterna från höstens kroppsarbete som ligger och gnager. Jag tänker mig ett välbalanserat tryck och ett möjligt återbesök. Sen ska det vara full fart mot vårens tävlingar. Om det nu vill sig väl. 

 

I väntan på behandling har jag nyttjat min sambos julklapp som jag köpte i tron om att jag kanske någon kan få låna den. Att mala på en crosstrainer är egentligen väldigt tråkigt men har några bra följdeffekter:

 

1) Noll ställtid.

2) Jag finns på hemmaplan vilket alltid har fördelar. Ni som har barn förstår, ni andra kommer förstå när den dagen kommer.

3) Noll slitage på leder och knän. 

4) Man kan titta på idrott på tv samtidigt. I måndags följde jag HV:s resa mot semestern. 

5) Förbränningen är hög.  

 

Idag blir inte Holaveden bättre än så här. Så jävla dåligt jag vet. Men istället för näthat; låt mig veta vad du ska träna idag?

 

 

 

 

 

 

Skidsäsongen börjar kännas avlägsen och vårens grönska fyller själ och sinne. Löpningens enkelhet, mätbarhet och vårromantik lockar oss. Vi har läst om Arvids sub 16 på femman mål, Robban drömmer om Landsjön Runt och Palle ska enligt rykten börjat patrullera stigarna kring Vistakulle. Det är vår helt enkelt.

Som jing och jang vill man ha motsatserna. Avancerade klistervallningar och strukturval byts mot några par löpskor som är ganska lätta att fatta beslut kring vilka som ska användas. Löpning är enkelheten. Motståndaren är oftast klockan. Taktiken är oftast enkel, spring med så hög och jämn hastighet som möjligt.

Ge mig ett par skor, en vårtorr stig och jag springer.

 

I sommar ska jag springa min första halvmara. En legendarisk distans. Löparlegenden har 1.10. Dit vågar jag inte sikta. I helgen testade jag att trycka på lite i 21.1 km. I is och snö sprang jag med hög höft. Känslan efter avslutat pass vara att stelheten skulle komma lika säkert som att solen gick upp i morgonen. Men icke. Ett gott tecken.

 

Kommer formen hålla i sig? Kommer benen hålla? Kommer kilometertiderna hållas jämna? Om tre månader får vi se!