Först och främst. Tack för engagemanget. Vi måste nog påminnas ofta om att ni är en trogen läsarskara som sitter där ute. Vi gör ju det här tillsammans. Vi försöker vara ärliga och dela med oss av våra erfarenheter och liv. Det kanske inte är världens rock´n´roll alltid, men vi bevakar det mesta från Stockholm till Göteborg, bygger hus, skiljer oss och får mjölksyra.

Fick ett ryck och sprang 26 kilometer i söndags som en liten rivstart på det fortsatta livet. Det fortsatta livet höll på att sluta i skogarna bakom Siringe Norrgård. Halvmaran klockades på 1.28. Sen gick väl sista fem på över en halvtimme men det är ju en charm att inse sina begränsningar också.

Oscar Claesson sprang och cyklade 15 mil i lördags för att hitta ut. Samtidigt gör jag mitt för att hitta hem. Det är en konst i sig. Winnerbäcks fina, fina öppningslåt på senaste plattan har gått varm i mina öron i princip varje dag sen i höstas.  ”Släpp mig var som helst, jag tror jag hittar hem.”  Det är väldigt mycket som är sammanfattat i den raden. Har man bara hittat hem en gång så spelar det ingen roll vad som händer. Det gäller bara att hitta det en gång. När jag sprang vilse i Siringeskogarna i söndags var det trots allt i mina skogar, på mammas gata. Men ibland springer man vilse ändå.

/RD