Träningsmatch i eftermiddag. Ska se vad kroppen håller för i värmen. Först jobb en åtta timmar.

Sara Sjöström. Vilken atlet. Det är sannerligen ingen lek att axla alla förväntningar. Ställa upp i alla lopp. Vinna guld och sen simma försök. Ny tävling hela tiden. Syrgas. Intervju. Final. Brons? Va? Är hennes tid över nu? Ständigt denna kamp att motivera sig till ytterligare ett steg. Ytterligare en medalj. Långbana kortbana. Men, det är ju aldrig tråkigt att vara bäst.

Lars Frölander var det en gång. Och jävlar vad jag minns det väl. OS i Sydney. Mitt OS. Missade inte många grenar. Framförallt inte simningen med Staffan Lindeborg som kommentator. Den bästa av de bästa. Staffan körde även pingisen med J-O. J-O gick till final och tv:n rullades in i klassrummet. För en gångs skull fick vi känna hur det kändes. Det där som våra föräldrar alltid pratat om. ”När Stenmark körde…” osv osv. Tack vare Ölmstadsskolans enda riktigt idrottsintresserade lärare fick vi se finalen. Att det blev ett silver må vara hänt. Men bara känslan av att idrotten faktiskt var större och viktigare än allt annat, även för de som egentligen inte brydde sig, och att få dela den känslan med dem var en känsla jag aldrig glömmer.

/RD