Månad: mars 2017 (sida 1 av 6)

Vårensnöns förtrollning

Förra veckan var vintern i full blom här i Dalarna, kyla och nysnö. Sen drog det in…töväder och stormvindar. Lämnade efter sig ett slagfält av is och barfläckar över fjället. Men också oändliga möjligheter till skarskidåkning! Att färdas i ganska hög fart bland fjällen är en härlig känsla av frihet.

Rekordkrossens år framför oss

Stod inte på startlinjen vid Höredarundan i år tyvärr. Missade när Arvid närmade sig det på pappret oslagbara rekordet. Den dagen det ryker är förmodligen inte långt borta. Då gäller det vara på plats. Är det så att de svenska rekorden kommer ryka snart rent generellt?

Marathon, halvmarathon, Höredarundan, Landsjön runt.

Vad tror ni?

Sara Lahti har börjat krossen på damsidan. 10 000 meter landsväg i höstas, halvmaraton för någon vecka sedan. Hänger herrarna på?

Det känns att det är nåt i luften.

/RD

 

Den oändliga upprepningens pedagogik.

Det var kylslaget imorse, en dimma låg tät över byn. Rök välde fram runt knutarna, man såg knappt vägen där nere inifrån köket. Dessa naturfenomen tänkte ja för mig själv när jag stod och väntade på kaffebryggaren. En blåmes kämpade med resterna av en talgboll. Det är slut med utfodring för den här gången. Två behållare ekar redan tomma, nu finns det tillräckligt med insekter i naturen. Flugorna har börjar dyka upp inomhus och igår åkte en nässelfjäril snålskjuts i vårens hittils varmaste vindar. Och vilka vindar sen, misstänksamt, som om någon stod en bit bort med en hårfön. Det var väl resterna man såg härutanför.

Våran hund hade en kompis hemma så två hundar fick hänga med ut i dimman. Så fuktigt att uttrycket gå i sjön fick en ny lite gladare innebörd. Läste en dikt till kaffet, den handlade om Karin Boye. Hon var fyrtio år och efterlystes, hon var i själva verket död, samtidigt som tyska trupper nåde Grekiska Thermopyle. Det var April 1941. En jävla motbacke och Karin Boye tog sitt liv utanför Alingsås. Kroppen fylld med sömnmedel. Hon hade talangen, förmågan, viljan, lusten, uthålligheten men alla backar går helt enkelt inte att besegra. Vi väljer inte själva men vi strävar, mot toppen, alla strävar och drömmer. Till slut så kanske man når toppen och utsikten med dess kvalité som man eftersträvat.

Hjalmar Gullberg fick nog, dränkte sig, det var så man gjorde, stora män gjorde så, man gick i sjön helt enkelt, Vilhelm Moberg också, men inte för att han inte längre skrev bra utan för att han inte kunde skriva så bra som han själv ville. Det finns en skillnad där. Ingen har valt backarna, dom bara är där.

Att vandra i dimma må vara bättre än att gå i sjön men farligt farligt. Man får söka och vänta. Tålamod min vän. Det brukar ofta vara dimmigt i svackor och klarare ju högre upp man kommer. Det är ofta inte för att komma fram som man ger sig ut på havet utan för att man inte klarar av att stanna där man är.  Det måste vara bättre att leta efter en ny stig än att fylla morgonrockens fickor med sten och hoppa ut på ett djupt ställe.

Vi letade oss upp på höjderna hundarna och ja, där sikten var klarare. Hundarna sprang konsekvent åt olika håll, kors och tvärs, jag kände mig mer som en marionettdocka än en härförare men det är alltid trassligt i början, det vet ju alla. Dock smått outhärdligt, men det ska tragglas. Det är liksom också ett naturfenomen.

Arvid Öhrn är ett kaxholmskt naturfenomen. Bob Dylan sjunger i en av sina sånger, snabbt översatt att han skiter i hur snårig stigen är, visa bara var den börjar. Året var 1999 när Andreas Rangert drack saft efter 29.05, då var han på slutet av stigen, påväg att ta av till en annan. Arvid var grym igår när han höll blicken uppe i 29.35. I Rangersk tideräkning är året bara 1991.  Alla kämpade väl igår, det var tufft över den kalla asfalten, det är ont om plats i årets första riktiga lung-boogie, men det var en man i fältet som var Fred Astaire. När dom andra trängdes på golvet dansade han på väggarna, han visade att det är möjligt. Det är bara att fortsätta klättra Arvid, stigen är rakt framför dig.

Jag tog sats mot berget, försökte hålla jämna steg med hundarna så att dom inte skulle vara allt för mycket draghundar, anslöt till tonerna av det den finaste musiken som finns, hjärtslag, livets melodi. Jag var på vistakullebergets topp. Det är inte mount Everest men det är mitt berg, jag har varit självutnämnd kung här sedan min naturruta på högstadiet. Utsikten var makalös, det var vit, vit, vit, jag såg bankeryd men stan och fyran låg insluten i det vita och solen lyste och vätan gnistrade på marken. Utan toppar skulle backar vara outhärdliga.

Människan och hennes jakt efter vita vyer. Kan inte annat än att älska det. Toppar. Låt oss klättra mot toppen. Det är ändå inte mycket vi bestämmer själva som Ernst Billgren sa men låt oss försöka. Låt oss älska backar, och låt oss klättra för allt vad vi är värda. Kommer vi inte upp så vilar vi på en sten vid kanten och försöker igen men vi går inte i sjön. Ingen utsikt är värd ett par vattenfyllda lungor. Det känns som 2017 kan börja. Backe för backe.

Höredarundan 2017.

 

Ett samtal.

Efter att podden har genomlevt sina första fem avsnitt så tog vi sats och spelade in det sjätte avsnittet i Söndags. Det första avsnittet med en gäst som ingen av oss kände eller visste så mycket om mer än vetskapen om några rejäla resultat under nittiotalet, där rekordet på Höredarundan står sig än idag och segern från tiomila fortfarande avspeglar sig i vänkretsen.

Andreas Rangert är landslagsorienteraren som gick från elitidrotten till en topposition inom näringslivet, aldrig lämnade skogen och åker ett skidlopp ute i världen varje vinter.

Vi pratar om vikten av att våga bli trött, hur orienteringssporten mår och vilka jobb som kommer finnas om tjugo år. Vi får också reda på vilka personliga rekord som finns på dom publikt stora loppen som Göteborgsvarvet och Lidingöloppet. Vi söker ett svar på fördomen om det stämmer att största delen av orienteringssporten befolkas av ingenjörer och vad Husqvarna aktien egentligen borde vara värd. Mycket nöje.

Podden finns på Soundcloud, Itunes och på länken nedanför. Sök efter Holaveden i era sociala medier så hittar ni oss.
Dela gärna!

https://soundcloud.com/user-450397479/holaveden-podcast-6-andreas

Taking Back Sunday

Vilket är ditt bästa konsertminne?

När somliga får den frågan behöver dom inte ens fundera, jag själv får däremot ta mig en längre stund av eftertanke. Har varit på väldigt många konserter, och har många fina minnen. Självklart sticker minnen då man själv stått på scen ut allra mest, hur pulsen har skenat och man känner det där ruset man kan få av att få spela trummor framför tusentals människor. Helt sjukt att jag har fått uppleva en sådan sak egentligen. Har sett väldigt många bra konserter på underground-scenen om man beskriver den så. Grunge, hardcore, metal gick jag på flitigt under några år i den gamla biosalongen som låg på Östra storgatan. Nu mer säljs det kläder i dom lokalerna.
29 november 2014 glömmer jag aldrig. Det amerikanska bandet Taking Back Sunday som jag lyssnat på i 10 år gjorde sitt första gig i Sverige. Efteråt sa jag att det var den bästa konserten jag varit på och det står jag fast vid än idag. Jag tror många höll med mig, det var något alldeles speciellt vi fick uppleva faktiskt. Fansen världen över har länge diskuterat huruvida bandnamnet anspelar på en religiös ton, att ta tillbaka söndagen – sabbaten. Detta är något bandet dementerat, men någon förklaring till ¨ta tillbaka söndagen¨ har de inte lämnat. Att påstå att söndagen är förändrad kan man dock hålla med om, den är inte vad den tidigare har varit. Vilodag är nästintill ett minne blott, även om de flesta av oss är lediga. Igår blev det tillexempel dubbelpass i löpskorna för egen del, hur mycket vila är det egentligen. Personligen tycker jag söndagen präglas lite för mycket av att måndagen kommer för snabbt inpå. Man liksom vaknar, äter lite kanske och så plötsligt är det dags för måndag igen. Och ännu värre blir det när någon med för mycket makt bestämt sig för att ta bort en timme av gårdagen. Kan man inte ta bort en timme mellan kl 15-16 på en måndag istället?

Lyckåsbacken gick bra. Tack till alla som kom och deltog. Jag är ca 30 sekunder bättre än vad jag var på julafton, det känns bra. En ny podd föddes igår, en riktigt spännande gäst som vi håller lite hemlig än så länge. En ledtråd är att han varit snabbast av alla någonsin på tävlingen som går nu på tisdag – 29:04 för att vara exakt. Jag siktar på att ta mig under en halvtimme, och har jag en riktigt bra dag tror jag att det kan gå vägen. Starten går kl 18:15 i Lekeryd, ni som har möjlighet att komma och deltaga borde verkligen ta chansen att göra det. Bättre träning än tävling finns inte, det kan vi väl enas om.

 

Äldre inlägg

© 2018 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑