Etikett: LandsjönRunt (sida 1 av 2)

Tack alla!!!

Dagen efter, det knastrar fortfarande mellan tänderna. Gruset på löparbanan piskades så hårt att tankarna föll åt riktigt vindpinad fjällsnö. Det lätta följer med det hårda blir kvar. Men vi ska vara tacksamma, att vinden kom från rätt håll.  Och vilken morgon. Sol, efter alla hot om regn så kändes det som Yes! Nu kör vi. Efteranmälningarna rullade in och tillvaron lystes upp av livets ljusa sida. En havsörn seglade över vattnet. Mäktigt. Naturen och alla dess krafter. Energier.

Löpning och konditionsidrott är lek med flyktinstinkten. Man kan pressa sig, mer än man tror. Man känner sig jagad, av dom där bakom. Man slåss med hull och hår för att ta sig framåt. Det är otroligt. Så många prestationer vi har fått se. Press ger upphov till en enorm utvecklingspotential. En havsörn, kan bli två och en halv meter mellan vingarna. Enligt hörsägnen så tog en örn ett lamm på andra sidan sjön förra året, lyckades lyfta med det men tappade det på betet lite längre upp mot skogen. Antar att också Havsörnar vill vara kungar och skryta för sina polare. Som Oscar Claesson. Kungakrona på, mantel och kanske en sån där liten töntig stav i guld. Eller varför inte en skruvdragare. Fyra segrar runt sjön nu. Bara nio upp till Wikner. Wikner återigen topp 10. Respekt. Män som leker med mjölksyran. Som är en överlevnadsfunktion.

Även naturen leker. Det är lätt att tro, som Descartes sa att Djur bara är maskiner. Äter och knullar. Men även naturen leker. Två havsörnar som tar en harpalt, kan leka med den innan klorna har orsakat tillräckligt stora skador invärtes att den avlider. Den ena örnen reser rakt upp med harpalten i klorna och släpper den så att den fångas upp av den andra örnen på färden neråt. Vi ska aldrig blunda för naturen. Vi ska försöka se den för vad den är. Visst har Fysikerna rätt där, men dom är ändå helt hopplösa. Nej det finns väldigt liten chans till att en Örn skulle ta ett barn från en barnvagn. Väldigt liten, men inte 0,0.

Jenny Johannesson tog fjärde segern. Respekt. High Five.

Tobias Westman vann inte rullskidorna. Saknade skejt. Frågade efter loppet om det inte finns tillräckligt med Stak-mongo lopp? Det gör det men Rullskidorna har två SM distanser över skejt nu. Så var det inte för bara några år sedan. Vi tänker satsa mer på dubbleringen.

Resultatlistor är ett helvete. Det blir aldrig rätt. Måste kontrollera hela tiden. Och återigen. Igen. Vara snabb och konsekvent. Hitta fokuspunkter.

Lottade priser. Verkligen helt hopplöst. Är man inte på plats så borde chansen gå förbi. Nästa år kanske det blir lottring och en lott till alla som är på prisutdelningen. Det är segrarna i respektive klass värda. Hyllas den som hyllas bör.

Glöm aldrig dom som står bakom. Spellistan som var en hyllning till Musikproducenten Rick Rubin. Hittar ni här under. Landsjön Runt 2019 på Spotify.

 

Legenden

Året är 2045 och våren är här. Landsjön Runt avgörs för 64:e gången och lockar nu 8000 löpare som vill springa längst vinodlingarna. Löparboomen är här efter några torftiga år under motionsspeedwayens era på 2030-talet som också var de fossila bränslenas sista dödsryckningar. Men åter igen lyser solen starkt över Vistavallen sista helgen i April när en gråhårig mustachprydd löpare värmer upp på B-planen. En annan sitter på testcykeln för att spara de linimentinsmörjda vaderna till ytterligare en kamp mot gubbvaden. Borta i omklädningsrummet tejpas en veteranlags-fotbollsskada för att kunna slugga från Lyckås och in. Bosgårds skald håller låda som speaker nu efter 20-talets kändisskap efter debutboken om asfaltskartellerna i Sverige. När starten går fylls luftrummet av PT-drönare vars högtalare pumpar ut kilometertidsanvisningar och pepp blandat med löparnas favoritspellista.
När starten gått drar ynglingarna iväg, mustachen ligger taktiskt 10 sek bak tätt följd av gubbvaden som får ge upp vid fågelstationen. Vid Lilla Lyckås hörs de historiska orden ”Du tar Legenden!” från en chippad permobil, stripead i ÖIS färger framförd av coach Nilsson då en yngling och arvtagare till det Linderholmska snabbfotade släktet pressar sig förbi mustachen för att för första gången på 31 år pressa honom utanför topp 10. Göteborgsvarvet finns inte mer efter 2030-talets översvämningar och stadsomvandling vid kusterna. Men enligt hörsägen så löpte mustachen inte mindre än 15 varv på under 1.20 och sniffade på gammellegendens 1.10 men fick ge sig på 1.11. I eftermiddagssolen efter ännu ett Landsjön Runt sitter fyra förslitningsskadade Holavedare och dricker kaffe i Bosgård, diskuterandes vad som ska behandlas nästkommande dagar på den evigt unga bloggen Holaveden.
 
Åter till nutiden. På fredag är det Eksjö Stadslopp. Kassören för Eksjö Stadslopp heter Sören, han undertecknar mail med ”KasSören”. Det kommer helt enkelt bli episkt!

Trenden håller i sig och livets mysterium

Förra året var ett trendbrott med hela 12 löpare under 45 minuter på Landsjön Runt. I år var det 8 st som kan stoltsera med den lilla drömgränsen. Åtta tänker ni, det är ju 7/21-delar färre än förra året. En tredjedels halvmara så att säga. Det kommer nog gå lite av en halvmarainflation här på bloggen närmsta veckorna, bara så att ni vet. Åter till ämnet. Det kan tyckas som en dramatisk minskning men när man ser tillbaka de senaste 10 åren så är årets resultat klar tvåa innan två år med 5 löpare. Så trenden håller i sig, det är säkert! Nästa år är vi över 10 igen.
 
 
 
Nu över till livets mysterium. Var kommer motvinden ifrån mellan Lyckås och Vistavallen? Min högst ogenomtänkta men ändå lite faktabaserade teori är följande:
Landsjön Runt avgörs alltid i sol. Sol värmer upp den kalla men bördiga sjöbottensmarken efter en aprilnatt. Vättern ligger fortfarande isande kall trots att vintern var medioker. Den uppvärmda luften stiger som Andrée sa. För att fylla på med ny luft tar den sig den lättaste vägen upp i Skärstaddalen, dvs genom Bosgård och strömmar bort mot Skärstad. Av detta lär vi oss tre saker om Landsjön Runt.
 
  1. Ju bättre skidsäsong, desto mer mjölksyra.
  2. Ju finare väder, desto mer mjölksyra.
  3. Är det inte fint väder så är det säkert stormigt och då blir det jobbigt ändå.
 

PB-slakten runt sjön

Jag har haft ett mål för försäsongen. Sub 43 på Landsjön Runt. 42.42 är sub 43. Enkel utvärdering, jag är nöjd. Efter en lugn start med för start 2 kilometrarna på 3.25 med Arvid som anförare av klungan så sprack det på toppen vid backpriset. Jag gick på hårt nerför men klarade inte följa Oscar Claesson utan satte målet på Bennet. Jag låg några meter bakom länge men efter 8-9 km tappade ytterligare några meter. Ingen kollaps men det blev en 10 sekunderslucka. Med Palle i ömsom höger, ömsom vänster öra skrikandes om höga höfter, stegfrekvens och framsträckta knän kunde jag hålla tempot uppe. Luckan blev inte större men minskade inte heller direkt. Jag gjorde ett tappert försök att vrida ur det sista ur disktrasan. Men superkrafterna som Arvid besatt mellan Lyckås och Vistavallen 2014 fanns inte där. Det var som vanligt, motvind och jävligt jobbigt. I mål, sjukt trött, men inte i närheten av förra årets förnedrings-utmattning, kunde jag knäppa av klockan på 42.42 och ett pers med 1.10 jämfört med 2012.
 

Sällan är en gräsmatta så skön som efter Landsjön Runt!

 
Arvid och Robban får berätta sina historier själva, men en sak är säker. Det blåser alltid motvind mellan Lyckås och Vistavallen.

Repris

När tv-kanalerna inte har något att sända så visar de repriser. Vissa tv-kanaler skor sig visst helt och hållet på det viset. Men Holaveden är ingen billig skit. Därför kommer här en högklassig repris från Landsjön Runt 2014. Författare är jag själv under tiden då jag bloggade på https://amatorerna.wordpress.com/. Nerskrivet i mitt föräldrahem på kvällen efter loppet. Läs och tagga igång inför söndagens urladdning.


Och ja, det är killen på bilden som har skrivit brevet. 

 

Landsjön Runt börjar och slutar alltid i fest. Oftast i mjölksyrafest. Så även denna gång när vi sprang de 12,5 kilometerna. Det var även folkfest och sedvanligt tjöt på alla håll och kanter. Som det ska vara när man springer en lokal tävling. Utan omsvep kan jag dock konstatera ett par saker innan jag närmare förklarar detta lopps karaktär:

1. Tacka vet jag de där galningarna, en på cykel och en på rullskidor, som skrek fram de sista procenten av de 110 jag utnyttjade idag.
2. Tacka vet jag sträckan Lyckås-Vistavallen. Det är på sådana partier man lär känna sig själv och även…
3. …Arvid Öhrn. Undrar vad han hade på de avslutande tre kilometrarna. (Du kan kommentera här under 
Arvid.)
 (OBS!! DETTA ÄR EN REPRIS. DU KAN INTE KOMMENTERA ARVID.)
4. Tacka vet jag att det är en månad kvar till bataljen i Eksjö och löpformen verkar vara i gott skick.
5. Tacka vet jag att radera ut pers som är äldre än 5 år.

 

Vi skulle alltså springa runt Landsjön. Ett varv. Räcker gott och väl. För er som är lagda åt det mer vetenskapliga hållet kan jag meddela att dess kemiska status (exklusive kvicksilver) betraktas som god enligt Wikipedia. Vad nu det skulle ha med den här saken att göra? Nåväl.

När startskottet gick var jag positionerad bakom två Vistalinnen. Öhrn och Sernheim. Och ut från vallen var jag runt en tionde plats. Första kilometern gick fort. 3.27, vilket det brukar göra. Men tempot mattades inte direkt och redan här kände jag att jag var sugen på att ta ett rejält initiativ ganska tidigt. Därmed skulle jag frångå mitt eget jantelagsmantra att invänta att någon annan tar tag i det. I den sista stigningen av tre efter ett par kilometer kände jag mig manad och tryckte ifrån klungan jag gick ihop med. Det blev en lucka som jag trodde skulle täppas till. Målet var egentligen att bara visa mig stark, något som föll ihop som ett korthus senare…

Men än var det inte dags för nåt att falla och till min förvåning märkte jag att jag började ta meter för meter på Oskar Lund, en av de tre omtalade Holaveden-bloggarna samtidigt som luckan bakåt verkade växa. Den andre av de tre Holaveden-bloggarna, Johan Palmér, följde tävlingen via cykel och peppade grymt bra. Han peppade även klungan bakom och jag kunde höra att det tog längre och längre tid mellan hejaropen. I ren entusiasm kände jag hur steglängden ökades bort mot Lyckås – där det ofrånkomliga helvetet börjar.

Där var jag i rygg på Lund, samtidigt som Peter Nilsson, teamchef för lag Ölmstad i Eksjö om en dryg månad, stod redo att hänga på med rullskidor för att försöka ge mig lite extra energi. En annan kille låg i rygg på mig från JOK och så fort vi skulle vända bort mot helvetet tog han ett par rappa kliv förbi och höjde tempot. Och jag som trodde jag var pigg fick ett massivt vedträ rätt i ansiktet. När tempot skruvades upp kände jag plötsligt hur stum jag var. Att hålla stumt brukar vara likhetstecken med stum. Så också denna gång…

“HÄNG I!!!” gormade Peter och jag försökte så gott det gick men JOK-killen och Lund började meter för meter att hänga av mig. Och det var väl här någonstans, med 2,5 kilometer kvar som jag började ifrågasätta min egen existens. Precis som man brukar göra när man passerar Drättinge. Jag uppfattade att Peter började kolla bakom mig med allt längre blickar. Jag ska inte hymla med att jag började undra om exakt vilken sekund jag skulle vara ett infångat byte. Och jag förstod nog innerst inne att han drog en grov lögn när han sa: “Dom plockar inget på dig!” Men den gav mig hopp några hundra meter i alla fall.

Kroppen skrek. Peter skrek. Palmér gallskrek. Men det sistnämnda kom bakifrån. Jag förstod att något höll på att ske. I detta läget hade vi passerat 11 kilometer och jag ville inget hellre än att lägga mig ner och släppa loss den renaste formen av smärta. Bestraffningen från kroppen som hatar huvudet. I detta läget ser man också målet. Det är så förnedrande. Men som om det inte var nog så flög Arvid Öhrn om och texten “IK VISTA” fyllde mitt synfält från öst till väst en halv kilometer från mål. Palmér anade spurtduell och varnade Öhrn för att han nu hade en fotbollsspelare i hälarna. Men den fotbollsspelaren hade fullt sjå med att överleva. Öhrn hade siktet inställt på Lund. Nu handlade det bara om att stappla sig i mål och att om möjligt undvika ännu ett placeringstapp. In på Vistavallen kände jag hur någon var precis i hasorna. Övervägde om jag skulle hota vederbörande för att denne försökte utmana om en spurt 75 meter från mål. Men innan jag ens hann överväga så var även denne man förbi.

In i mål och väl där uppmanade funktionärer att fortsätta framåt. Framåt? Nej, tack men hämta gärna bår och syrgas.

Fem minuter senare reste jag mig upp från gräsmattan och tittade på klockan innan jag la mig ner igen. 44.05. Drygt 50 sekunder snabbare än min rekordnotering från 2008. Äntligen kan jag glömma den där pojkspolingen som sprang på krogar under helgerna och ändå sprang löptävlingar som en absolutist. Likt en regression till spädbarnsstadiet för 25 år sen sprang sedan mor och far och hämtade förnödenheter till sin handlingsförlamade son och när fem minuter ytterligare gått förmådde jag att resa mig fullt ut och till och med le.

Det är så här det är att hålla på med organiserat självplågeri. Alla upplever misären av att vara fånge i sig själv och fortsätta trots att man mår piss och helst av allt vill sitta på en uteservering med en ljummen Newcastle och kedjeröka gula Blend, bara för att det i stunden känns som ett mer hälsosamt alternativ till den självmisshandel man utsätter sig för. Men efteråt tycker man att det är helt underbart och vill göra det igen och igen och igen…

Idag blev det en 10:e plats. Sjukt nöjd som alltid att jag lever och att jag kan utsätta mig för sånt här!

Äldre inlägg

© 2022 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑