Stelheten från Eksjös gator släppte av ett varv på rullskidorna runt sjön. Grabben bredvid på cykel. Frisk vind blåste ur fukt från landskapets grässträngar. Tänk att det blev ett Eksjö med Yngves grabb igen, tittade efter han vid starten men såg han aldrig men vid tre kilometer sprang han förbi och påpekade att dom såg trötta ut därframme. Vilken kille, vilket lopp.

Tömde brevlådan efter rullskidsturen, brukar göra det en gång i månaden. Men denna gången var det stött på omöjligt. Reklamutdelaren(brevbäraren) i kombination med lite väta gjorde mig förbannad och svordomar ekade över den intensivt grönskande byn. När man börjat få grepp om det kunde man konstaterat att det rörde sig om en så kallad ”juridisk gråzon”. Brevlådan har ej reklam klisterlapp men det gäller tydligen inte reklam som klär sig i informationsdräkt. Det är frikyrkor, rasister, pensionärsföreningar och annonstidningar ihop med kommunala verksamheter. Sorterar ut Vasalöparen och turistföreningens tidning ur reklamhögen och lämnar resterande till förbränning. Som en nutidsmänniska i trettioårsåldern så tänker man att denna verksamhet som går från brevlåda till soptunna är skadlig för klimatet. Det är så man tänker nuförtiden. Man blir skadad av propaganda. Det är därför den finns, säger cynikern.

Vid köksbordet så börjar man bläddra i Vasalöparen och kan konstatera att Superbloggaren Erik Wickström under  ”formkollen” under två sidor gör reklam för sin egen podcast. I texten skriver Erik att Erik är poddens alltid närvarande encyklopedi. Det är ett vast ordval när man beskriver sig själv som närvarande. Då just närvaro verkligen är vår nutids Akilleshäll. Det är nåt med den självdistansen som fångar mitt intresse. Bläddrar vidare och kommer till träningsprogram där Erik skriver under en bild av sig själv att Erik har hjälpt många privatpersoner och företag med löpning det senaste decenniet. Säkerligen sant men det måste kallas någonting att skriva om sig själv i tredjeperson i reklamsyfte för egen vinning, det är iallafall inte en personlig vinkling. Det är så intressant det här att man känner att man skulle spara det här i en låda som ett tidsdokument.

I reklam går information och kommers hand i hand, det är sen gammalt. En reklamtidning balanserar mellan intressen i hot om att mista sin trovärdighet. Det är en vis trovärdighet i intresse som gör att ja inte slängde tidningen direkt utan valde att plocka in den i huset. Bedömningen var att informationen i den här kan gynna mina intressen. Bläddrar vidare och hamnar vid I övrigt och konstaterar att man där meddelar mig att fel proffslag lägger ner sin verksamhet och att man vänt på team övergången av sportens kanske största fixstjärna. Det är slarvigt, det är fel i prioritering mellan sporten och kommersen. Slänger tidningen till förbränning, tänker återigen på ödeläggelsen av vår planet.

I vår nutid så har vi gått från en allmän auktoritetstro(gud) till en självtillit som förklaras som en neurotisk flykt från narcissistisk vanmakt till narcissistisk allmaktsillusion. Att förlora tron på Gud gjorde människorna otrygga i insikten av litenheten i sig själv mot en väldig natur.  Psyket reagerar effektivt med bortträngning. Inom psykologin kan man se en parallell till barn som drabbats av opålitliga föräldrar utvecklar sig själva till omnipotenta föräldragestalter i sin fantasivärld. Psykets omvandlingar är allt som oftast helt geniala när det kommer till överlevnadssynpunkt.

Norbert Elias har en förklaringsteori som han kallar Selbst in Gehäuse. Det handlar om riskerna med självpåtagna överkrav. Det kan bli ett bakslag som leder till isolering och verklighetsförlust. Att man tex börjar beskriva sig själv i en text som en annan människa. Det är inte mannen bakom tangenterna som är mannen i texten brukar man säga men just ibland är det så mer än bildligt talat. Överdrifter kan tendera att bli smaklösa.

Det är inte svårt att påstå samt erkänna att vi lever i ett myller av egocentriker med dolt storhetsvansinne. Det är nog sunt att se det i sin egen spegelbild också, så man kan som Jung sa leva med sin egen skugga. Men man ska vara rädd om trovärdigheten, och vårda den annars riskerar man att allt för snabbt hamna i förbränningen.

Att det blir såhär dumdristigt och hetsigt och fullständigt meningslöst kan ju kopplas till evolution och överlevnad. Utan betydelse så överlever du inte, till slut. Filosoferna Bard & Söderqvist beskriver nutids människorna och då också sig själva som påtvungna allvetare som ständigt måste utföra nya bragder för att övertyga sig själva om att inte vara i beroendeställning. Det är lite roligt då det är det som biologin och historien ständigt bevisar att det är just det vi är hela tiden. Det är liksom vårt biologiska signum.

Det är viktigt med uppmärksamhet men uppmärksamhet utan förtroende är lika med noll. Dom går hand i hand. En överdrift blir en underdrift när den passerar en gräns. En hora är en hora och en torsk är en torsk. Det finns biologiska och kulturella förklaringar men det är inte klädsamt att vara varken hora eller sexköpare även om man kan tycka att båda borde undslippa det hat dom utsätts för. 

Ej att förglömma att det är bättre att beundra sig själv och sin egen tjusighet än motsatsen. Det är bara destruktivt. Men vi kan konstatera att göra någonting bra är svårt och att göra alla glada är en omöjlighet. 

Ikväll är det Eksjö stadslopp. För fem år sedan hände detta:

Eftersom sociala medier ligger i tiden och eftersom uppsnacket inför Eksjö Stadslopp närmast nådde gränslösa höjder kommer här ett inlägg som tar sitt avstamp i några korta koncisa Facebook-uppdateringar som säger det mesta om den batalj som i fredags utspelade sig på gatorna och villaområdena i den gamla militärstaden. 

Knappast kunde jag sagt det bättre själv än ovan nämnde Holaveden-bloggare beskrev hur djupt rotad stoltheten för våra respektive hembygder ter sig.

Finns det något återkommande tema månne? Uttrycket “störst, bäst och vackrast” är strunt. Det som betyder något är att vara stolt trots att man vet att man inte är störst, bäst och vackrast.

Både vår egen teamchef och allas vår Hubbe är redan inne på att årets viktigaste lopp ännu inte är sprunget. Framtiden är vår!

Nåväl. Här är Eksjö Stadslopp – The Story!

Arvid Öhrn drar mig fram längs Eksjös gator till ett nytt PB. Foto: David Erixon.

Uppladdningen var kanske den allra sämsta, eller förmodligen den allra bästa. Svårt att avgöra. Efter att ha slutfört en bilaffär i Skåne under fredagen gick färden mot Eksjö. Förhandlingarna blev dock segdragna och det hela avslutades strax efter klockan 15 så det blev att stå på längs E4:an. Ett snabbt stopp på Bellmansgatan avverkades innan jag en timme före efteranmälningsstopp inhandlade en pastasallad på kvartersmacken. Den åts med sked och var förtärd lagom till Nässjö. Väl i Eksjö i god tid kunde jag dock andas ut och börja fokusera på vad som komma skulle – nämligen slaget om hembygden.

I ena ringhörnan: Ölmstad IS – aka Peters älgkalvar.
Robin – Malarnas malare. I mil efter mil har han plöjt längs de småländska landsvägarna under våren på två hjul och letat formen inför Vätternrundan. Även känd som PB-slaktare.
Jonas –  Ölmstads största löplöfte sen Bjärkheds dagar. PB på 10 km ett par veckor tidigare i Kungsholmen Runt med tiden 33.18. En så kallad PB-slaktare.
Robert – The Slugger. Ett smeknamn jag fick av Adam Sernheim byggt på mitt inte så graciösa men dock så kraftfulla löpsteg när det vankas slutspurt. Skulle kunna kalla sig PB-slaktare.

I den andra ringhörnan: IK Vista – aka Kaxholmen Kickwaxers(eller som vi slarvigt säger i norr: Holaveden-bloggarna.
Oskar (Statistikern) – Längdskidlöpare med förkärlek till grafer som beskriver vart vi är på väg någonstans och varför. Även MTB-åkare, löpare. Men framförallt PB-slaktare.
Palle (Samhällskritikern) – Inte bara längdskidlöpare och löpare. Även den som står för samhällskunskapen på Holaveden också. Men främst kallas han för slaktare. Av PB:n då.
Arvid (Löparromantikern) – Heter inte Öhrn för inte. När det ska avgöras är klyschan “att flyga fram” ej överflödig. Anses ha för små bröstmuskler av sina bloggkollegor men drömmer trots det om att springa alla långpass i bar överkropp. Kallas även för PB-slaktare.

Förutsättningarna var enkla. 10 000 meter slätt genom Eksjö. Tiderna slogs ihop och vips så skulle vi ha ett resultat. Jonas, vårt starkaste kort, hade som vanligt tävlingsnerverna utanpå och studsade av entusiasm redan timmen före start. Något som givetvis gladde hans lagkamrater och teamchefen Peter som skulle följa oss och peppa under loppet på cykel. Efter en lätt uppvärmning var torsdagens 90 minuter på innermittfältet ur benen och det var dags att ställa upp för start. “Nu håller vi stumt!” uppmanade Jonas och vi lovade varandra att så skulle bli fallet.

Vi träffade också redan nämnde Hubbe och hans bröder Marcus och Johan innan start. Sjöbergarna är numera lika omtalade bröder inom löpningen som Herreys-bröderna är inom schlagern och det var stort att få deltaga på samma bild som dessa.

Fr v: Marcus Sjöberg, Hubbe Sjöberg, undertecknad, Malarnas Malare, Bjärkhed Junior.
Sittandes: Teamchefen och Johan Sjöberg.

Innan start var jag positionerad med min ärkerival Arvid. En rival som jag nu lärt mig är en förutsättning för ett bra resultat. Första kilometern var en härlig rusning. Det gick på tok för fort och jag älskade det. Har inte full koll på kilometertiderna men av min ansträngdhet efter dryga tre kilometer att döma så gick det fortare än nånsin. Jag låg strax före Arvid tills det att vi sprungit ungefär 3,5 kilometer, då tog han över. Peter var på mig som en igel att inte släppa en tum. Jag misstänker att jag redan här såg ganska trött ut.

Nu gällde det att bita ihop. Mer än nånsin. Målet var att “spela oavgjort” med Arvid. I alla fall att inte låta han vinna med för många sekunder. Men han såg stark ut. Ruskigt stark. Föreställ er själva att ligga på sitt absoluta max med halva loppet kvar och den du måste springa lika fort som springer strax före dig och hetsar publiken. Förnedring.

Men nånstans här försökte jag lägga upp någon form av taktik. En primitiv sådan givetvis. Håll Arvids rygg vad det än kostar. Varje meter vi närmar oss mål och jag har ryggen är en seger. Har jag den till 9200 meter så trycker jag fullt. Och om jag inte har den vid 9200 så trycker jag fullt ändå.

“Upp med blicken” skrek Peter. En deja vu av det som skreks på mig under Landsjön Runts sista kilometer med skillnaden att jag kunde hålla upp blicken den här gången. Vi hade nu kommit 7 kilometer och jag kikade till på klockan. 24.30(har jag för mig att det stod) och en snabb räkning senare kunde jag konstatera att det skulle kunna gå under 35 minuter om farten bibehölls. En smått svindlande tid med tanke på att mitt PB tidigare ligger på 36.22 från i höstas. Därmed sprang jag nu också med vetskapen att allt kunde fallera riktigt brutalt när som helst. En ganska skön insikt. Det värsta och bästa med konditionsidrott på samma gång. Att ligga på gränsen och balansera.

Jag minns inte jättemycket av de sista kilometerna. Bara Peters ivriga stämma som signalerade att både jag och Arvid var på väg mot något riktigt stort. Ibland kunde vi skymta ryggen av Oskar som även han var på väg mot stordåd. Men jag minns känslan av att det skulle hålla ihop. En känsla som kom nånstans strax innan 9 kilometer. En något skräckinjagande känsla också eftersom jag förstod att jag nu var i färd med att göra en fartökning från det redan dödande tempot och att jag nu skulle försöka göra något jag aldrig klarat: Att spurta ner Arvid.

Rycket kom och Arvid bemödade sig inte med att försöka hänga på. Jag kände på mig att jag fick en liten lucka när vi vek in på Storgatan och de sista hundratalet meterna på kullerstenen. Mitt på upploppet kommer en liten backe som inte är så stor egentligen men som kan stjälpa även en slugger. Jag tyckte ändå att jag hade bra fart upp och frågan är om det inte är en av de bästa avslutningarna jag gjort någonsin gjort. Men trots det så kom han i en för mig överjordisk fart. Jag hörde stegfrekvensen bakom mig i backen och förstod direkt att det med 200 meter kvar var kört. Men trots att jag var spurtslagen än en gång tryckte jag stumt in i mål. Och tiden? 34,51, 7 sekunder bakom den suveräne Arvid och PB med 1,31!

När blodsmaken lagt sig och jag återfått mitt medvetande mötte jag Jonas som alltid har ett leende på läpparna. Inte konstigt då även han putsade sitt pers med 5 sekunder med den finfina tiden 33.13!

Några minuter senare var vi alla samlade i målfållan. Malarnas malare Robin persade även han med över minuten. Ja, vad ska man säga? Vilka grabbar! Alla är vi vinnare!

PB-slaktarna! Längst ut till höger har vi även Niklas Agnesund. Klubbkamrat med Jonas som också gjorde ett grymt lopp och slog mig med 8 sekunder.

Men eftersom det ändå var en tävling så måste jag ta tillfället i akt att gratulera IK Vista, Kaxholmen Kickwaxers eller Holaveden-bloggarna – kalla dom vad ni vill – till segern i lagtävlingen. Grymma prestationer av alla tre och som ni redan förstår så satte även dessa tre PB. Var det luften? Banan? Eller bara den upptrissade stämningen som ledde till denna orgie i PB-slakt som vi fick se? Jag förväntar mig en graf, en analys ur ett samhällsvetenskapligt perspektiv och ett romantiserande inlägg över löpningens kraft som förklarar detta på Holaveden inom kort.

Stort tack också till Peter som med sedvanlig intensitet, eufori och entusiasm ledde sitt lag till tre personliga rekord av tre möjliga. Utan hans hjälp hade jag aldrig tagit mig under 35 minuter.

Malarnas Malare och teamchefen diskuterar teamchefens nya liv som hönsfarmare efter målgång.

Kvällen avslutades med att Oskar stekte korv till oss i sin flådiga vindsvåning i Gisebo med utsikt över fler än en kommun. När sedan Palle delade med sig av anekdotförrådet var kvällen fulländad. Fler kvällar som denna och livet kan inte bli mycket bättre.

Afterrun.