Tror inte Rob får några problem att hitta ett meningsfullt liv. Det ligger omkring honom. Det är kvällens intåg till natt som framtvingar mörkret. När man famlar ihop sina skärvor för att inte ramla ner för branten nästa dag. Från kulturen ska vi plocka fram mina två favorit konstateranden.

”På det här stället blir vi aldrig färdiga” /T. Bannerhed

”Det är synd om människorna” /Strindberg

Smärta är mänskligt och ett stort jävla mysterium. Grunda människor hörs ibland förklara smärta på det enkla sättat att det är en signal på att någonting är farligt som att hålla handen på en spisplatta. Det är väldigt lite tid av en människas liv som man rycker undan kroppsdelar från farliga ting medans smärta är en av grundpelarna i en människas existens.

Smärta är urkorkat och fullständigt meningslöst. Cancersmärta måste vara höjden av meningslöshet. I det tidiga skedet ger cancer ingen smärta, och det är då man kan göra någonting åt det. När det är försent så är det våldsamt smärtrikt. Cancer är bara en signal på att något har gått fel i systemet och systemet har inget medärvt försvar mot det. Vi är och förblir delar av ett system.

Hundra miljoner amerikaner lider av kronisk smärta. Vetenskapen står handfallen. Än så länge. På det medicinska området blir vi aldrig färdiga. Det är synd om människorna.

Det är nåt med det svarta ändå. Vemodet. Eller så är det att klockan tickat. Snart börjar ronderna igen. Njurslag. Kramar. Hyllningar.

Hösten kan va vacker. Bygg hopp för framtiden.

Vi gräver lite i utkanten av eran trädgård i helgen. BOOM

Mekanisk koppling 63 – 32. Vackert.

Ut med språket. Jag gick igenom en skilsmässa i en pandemi. Det var helt rätt för alla parter. Allt har blivit bättre.

Jag har träffat en människa som ger mig allt jag vill ha. Trygghet, lugn, en varm famn, klarspråk, klokhet, jävlaranamma, skratt och lycka. Det är vackert. Jag trodde inte det skulle ske. Men hon fanns där hela tiden. Närmare än jag kunde tro.

För egen del brottas jag med mig själv. Som vanligt. Det är en ständig kamp och frågeställning. Det gäller att vara på väg. Men var går vägen? Förr var det alltid tider och vinster som räknades. Vad är det nu?

Den långa färden mot en säker död fortsätter. Den behöver inte vara bekväm. Men jag vill att den ska vara meningsfull.

/RD

Tillfälligt avbrott
Med vänlig hälsning, örnen

Vi lever, ord för ord. Flyttar man bara stenen en liten bit i taget så är resan mot stordåd satt i verket. Kan vi få det här att flyta på så har vi snart ett record of guds nåde. Vi kommer alltid vara Bloggkompisarna från förr. Dom som dyker upp och ger dig en klapp på axeln. Dom som blir fullast på ditt bröllop och dom som skållar med överdrivna utsikter som hör och häpna bara blev en munsbit i denna pågående framgångsvåg.

Livet alltså. Man häpnas man älskar. Vilka är vi och vad kommer vi ifrån? Det rullar. Man bygger hus, försöker förstå hur man ska gå till väga och man inser att det flyter på relativt bra. Man laddar för framtiden. Man avslutar ett kapitel med någon som verkligen präglat än och alltid kommer vara en del i ens liv. En ljus kraft vid kaffeautomaten kommer in och man blir häpen över vilken sida livet kan uppvisa. Man läser nyheter, är helt plötsligt igenkänd på Ica. Man bygger batteripaket. Försöker förklara för folk som inte begriper, men inser att det går ganska bra ändå. Någon behöver hjälp med en cykel man rycker in. Man är en hjälte utan att riktigt känna det. Dagarna bara fortsätter.

Man har brutit alla barriärer. Checkat av många livsmål. Man är het, man är tunn man forcerar framåt. Man har svurit en ed med medvinden. Kommer Övervinna alla hinder och uppleva änna mer eufori. Manegen är krattat.

Holaveden är fyra, Holaveden är en.

Ett unikt projekt, vilka andra skulle orka?

Dom påtvingade raderna uteblev under tre dagar pga helt vanligt storhetsvansinne. Förhandlingarna rök och ingen brandkår syntes. Sen gick proppen ur och det flyter igen. Jag som älskar storhetsvansinne och gillar kulturella referenser tänker direkt på en tjugo år gammal succé. Musikalen Dancer in the dark. Ett samarbete mellan en isländsk polarprisvinnande artist och ett danskt geni. Historien var enkel. En kvinna  håller på att bli blind av en ärftlig sjukdom. Hon arbetar hårt för att spara pengar så hennes son kan få behandling och inte gå samma öde tillmötes. Arbetet att få fram det här är inte enkelt. Isländskan skriver musik och geniet ska göra film av det. Geniet är neurotisk och isländskan är fast övertygad om att ALLA är idioter. Hur som helst så är alla på plats för att inleda denna skapelse. Första dagen är isländskan oförmögen att filma. Den andra dagen är alla laddade, förberedda och på tårna men isländskan kan inte filma. Den tredje dagen sätts allt igång men isländskans ombud låter meddela att ”Queen be” inte har lust att filma denna dag. Geniet blir såklart förbannad då stjärnan i hans tycke ”Sviker projektet”. Han ringer upp produktionsbolaget och meddelar att det här får kosta. På den fjärde dagen är drottningen uppe, in i sminket, traggla rader och utstå kostymeringen. Då låter geniet meddela att han inte känner för att filma idag. Detta har kostat 800.000kr. Dyrt men värt sitt pris. Själva livet är värt att arbetas för.