”Det var varmt, tufft och långt. Men framförallt så var det fantastiskt roligt. Premiären för Sillarännet blev en succé. Inte bara en utan två(!) deltagare tog sig i mål och dessutom kunde Sillarännet presentera två tävlingsklasser. Förutom originaldistansen, som mätte nästan 29 km (28,8 km), så gick även Halvsillen av stapeln. Halvsillen som gick från Vistakullevägen till Bergvik vanns av konditionsgurun Peter Nilsson som slöt upp när jag själv hade avverkat 15 km.”

Så skrev jag några dagar efter Sillarännet var fött. Nånstans april/maj 2013 tog PeterNilsson med mig på en rundtur på ÖIS-Loppetbanan. När jag kom tillbaka hade det hänt nåt. Löparfrälst? Jag vet inte ordet, men det var där tävlandet tog fart, nördandet, gör si, gör så, långt och långsamt, kort och hårt (eller är det tvärtom man ska tänka), ja ni vet ju hur det kan vara. I början av en förälskelse är det mesta svart eller vitt. Jag har insett med åren att det inte spelar så stor roll vad man gör runt omkring om man inte gör sina mil. Träning är nyckeln till progression, inte kompressionsbyxor.

I samband med mitt nyfunna löparintresse fick jag den eminenta idén att springa från mitt dåvarande hem, till mitt föräldrahem. Drygt 29 kilometer. Midsommarfirandet sedan blev hårt och länge om ni undrar. Klockan 03.00 somnade jag på en bänkpress i garaget när jag var på väg att hämta en oöppnad Highland Park i pannrummet. Det är bra med en utsliten kropp ibland.

Sillarännet 2014 blev 15,5 kilometer men med ett stort antal höjdmetrar över nejderna kring Ölmstad. Palles midsommarfirande slutade i en hängmatta efter det.

2015 blev det inget. Ledningen kunde inte enas om sträcka och underlag.

2016 gick vi loss på Vistas elljusspår. Palle bjöd in till bankett efteråt. Eldkvarn i stereon och en blick över det fagra Bosgård. Sill, potatis och Mariestad. En guldkantad lunch minst sagt.

Den tappra skaran 2017. Minus PeterNilsson och Viggo.

2017 håller Palle i trådarna igen (läs gårdagens inlägg). Själv är jag i Skåneland. Ska försöka ta mig ut och avverka en egen variant. Ett tips! Missa inte banketten.

Glad midsommar!

/RD, Sluggern (grundare av Sillarännet).

Vinden spelar i asparna. I bakgrunden utspelar sig ännu en solnedgång. Ännu en kväll av magiska skådespel på himlavalvet. Sitter med svedd panna och blickar ut över hembyn. I fredags var det riktigt jippo här. När Vätternrundan kommer på besök en gång om året går vi man ur huse för att titta på kämparna. De snabba, de långsamma, de gamla, de utslitna, de pigga, de förfärade och de förförda.

Vätternrundan är förknippat med ångest. Ur min synvinkel. Efter 2012, lovade jag dyrt och heligt att aldrig göra om det. Ändå anmälde jag mig 2014, men drog mig ur. Roligt blir det bara om man är förberedd, och det har jag aldrig varit riktigt. Att vara förberedd på hällregn vet jag inte hur man blir. I år verkar det varit finfina förhållanden och säkert många som njöt till fullo efter att ha gjort sina livs lopp. Men jag nöjer mig med att vara åskådare. Tyvärr har cyklingen aldrig blivit min. Man vill ju tycka om det, inte minst för att det är förknippat med så mycket kaffe och kaka.

På tal om det så kom PeterNilsson med en låda kakor, en termos kaffe och rabarbersaft mitt i arbetet med min nya uteplats igår. Där snackar vi grannsamverkan. Vi konstaterade att utslitna Asics är de bästa arbetarskorna. Mycket glädjande att höra att han är på väg tillbaka så smått. Rullskidor till Huskvarna igår, dock så var sonen inte så nöjd eftersom pappa inte åkte lika fort längre. Men det gäller ta det i små steg om man ska nå nånstans.

Det var vad jag sa till mig själv när jag knappade in 5000 på stakmaskinen i måndags. 19 minuter och 18 sekunder senare låg jag i pölen och undrade varför man aldrig tar de där små stegen.

Saker och ting börjar falla på plats. Det har varit en tungsint vår. Men när ljuset är som starkast kan man inte annat än le.

Allt gott!

/RD

Jag var inte där när det hände men igår hände det.

Inte nog med att löparlöftet från Holaveden slog till med en 13:e plats på SM-milen i Stockholm. Han sprängde drömgränsen 32 minuter. Och det med marginal, hela fyra sekunder. Mäktigt!

Utvecklingskurvan för Arvid är brutal.

För exakt tre år sedan, eller strax efter Landsjön Runt 2014, föreslog Arvid att vi skulle sporra varandra genom att fylla på en pott med x antal kronor för varje månad vi inte gick under 35 minuter på milen(det var ungefär den tanken minns inte riktigt utförandet). Den som en vacker dag skulle spränga gränsen skulle erhålla bonusen.

Det tog några veckor sen var det löst i Eksjö stadslopp när vi båda gick under gränsen efter en härlig kamp. Det är nåt alldeles visst med att ta sig under gränser. Sub 32 på milen, topp 500 på Vasaloppet, sub 10 på Vätternrundan eller vad det än kan tänkas vara. Men är gräset alltid grönare på andra sidan?

Mycket vill ha mer och jag är säker på att Arvid njuter idag, däremot så är nog siktet inställt på sub 31 redan i eftermiddag. Strävandet efter att spränga gränser tar oss framåt. I helgen får ni förhoppningsvis läsa om ”The Story” från loppet.

Sub 35 2014.

/RD

På onsdag är det tio år sen vi stod i korridoren på nedre botten. Sandagymnasiet badade i sol från topp till tå. Värmen som en vägg. Vi stod och inväntade livet. Nån minut senare var vi ute och på väg. Men på väg vart?

En tanke var att friheten fanns på andra sidan. Alla möjligheter fanns när vi släppts ut. Istället översvämmades jag av en vemodskänsla, mitt i glädjeruset. Var det detta som var frihet.

För varje år summerar medvetandet mer och mer. Lägger ihop livsval och försöker få svar på ekvationen om allt blev som det skulle och varför det blev som det blev. När tioårsdagen närmar sig blir det mer påtagligt. På tio år hinner det hända ganska mycket. Även om tio år inte är någonting i sammanhanget. Allt gjort är oåterkalleligt, allt framför är möjligt att påverka.

Stockholm Marathon i morgon. Blir inget i år. Men nästa år kör vi. Framåt. Marsch.

Vissa löften måste glömmas
Vissa minnen måste dö
Gamla drömmar måste krossas
För att nya ska kunna ta över
Vissa regler måste brytas
Älskling, visst var det så vi sa?
Vi har alltid spelat spelet
Men en gång var vi i samma lag
Vi var dom som inte kan dö
Vi var dom som inte kan dö
Men vi ska alla en gång dö…

/RD