Kategori: Robert (sida 15 av 27)

Brev från en annan semester

Ni som läser håller kanske med mig. Kanske inte. Men mitt hjärta slår extra snabbt när en idrottsplats äntras. Det ligger alltid en mystik i luften. Som att gräset och löparbanorna försöker viska om forntida segrar och nederlag. Träbänkarna ljuger. Vindarna som färdas över tartanen eller kolstybben har färdats där miljontals sekundmeter och skvallrar om löpsteg och långbollar. Sammanhanget sätter man ihop själv.

En idrottsplats jag funnit i Lerberget i nordvästra Skåne ligger lagom nära mina svärföräldrars bostad. Närmare bestämt två kilometer. Lillpojken behövde vila. Jag behövde rörelse. Vi gav oss iväg och den lille somnade strax innan ankomst. Sov sen genom mina 400-ingar och vaknade lagom till styrkan. Sen drog vi hemåt. Lagom till att det drog i vällingtarmen.

Semesterdag nr 7 flöt sedan vidare med grillspett och kladdkaka. Man skulle alltid ha semester. Träna, äta, umgås.

Visste ni förresten att populationen av hundar med högt tonläge återfinns just i den nordvästra delen av Skånes landsbygd? Det fick jag erfara när jag rullade runt och stakade under semesterdag 8. Behöver jag säga att jag tände grillen sedan?

Lev som ni är!

/RD

 

Du kan gå din egen väg

Totta Näslund föddes när andra världskriget tog slut vid en hamn längs med Norrlands kust. Ett samhälle präglat av sågverksindustrins framfart. Lätt att stå i ledet. Svårt att sticka ut. Totta stack ut. Var ämnad för annat än fabriken, drog sig söderut och blev Nationalteaterns mullriga stämma. När Nationalteatern gick som bäst började Totta spela blues. När bluesen gick som bäst hoppade Totta av och startade restauranger. Att sluta när man är som bäst är en konst få förunnat. Totta kunde. Se dokumentären Totta – Bra dagar. Det är ett tips.

Idag ska Oskar beträda skogen kring Kolmården. Ett marathon i terräng och en tredje plats från förra året att försvara. Vi följer med spänning och uppdaterar på Facebook under dagen.

Själv firar jag in semestern. I torsdags skedde intervalldebut i garaget. Halva Bergviks befolkning befann sig i garaget. Men av en helt annan anledning. Det är motorsport som gäller där nu. Bilen står upphissad men snart tror jag att den får bekänna färg.

5×1000 är ett standardpass som inte gör sig självt. Speciellt inte om övermodet är med från start. Då blir det krig. Öste som en galen men sekunderna stod stilla. Det var skönt som alltid när jag vandrade hemåt. I kylen stod fläder. Inte Hallands utan Bergviks fläder. Det är två vitt skilda saker. Ljuvligt var det i vilket fall.

Stod vid grillen och blickade ut över nejderna igår kväll. En vänlig grönskas rika dräkt mötte hornhinnan i grilloset. Det är bra dagar nu. Vill inte sluta med det här.

/RD

Gotland runt

Jonas Colting är inte medhårs alltid. Han kör enligt sin övertygelse så väl om det handlar om kost, träning eller politik. Ständigt välargumenterande.

Just idag slutför han en utmaning som ingen annan – att simma Gotland runt. Vågorna har gått höga, vattnet var motströmt och kallt och allmänt jävligt. En prövning även för en atlet som Colting.
https://www.instagram.com/p/BWLFX3NF1dM/?taken-by=jonascolting

Orsaken till detta projekt är rörelse och motion. Hälsa och välbefinnande. Och 100 nya simhallar inom tio år förstås.  Läs mer här!

Hoppas ni som ska simma i Munksjön på söndag möter något bättre förhållanden!

 

/RD

Tiden går. Långsamt.

Sista veckan innan arbetet vid skrivbordet slipper mig i fyra veckor. Det är en ren pina. Jag som älskar kroppsligt arbete sitter väldigt mycket still.

Blir som en jävla sillmjölke i huvud och kropp. Tänk om jag inte hade haft tycke för blodsmak och syra. Hade förmodligen fått tvångströja.

Semester är tid och det gäller att ta vara på den varan. Har köpt ett par nya rullskidor, tänkte börja rulla i tid för en gångs skull. Känner på mig att Marcus Qvarnström redan är i pangslag. Men det är ju långt kvar tills vi ses på myrarna. I alla fall så är det nåt visst med att köpa nya prylar. Det händer ganska sällan men när det väl händer är det som att hela världen luktar nytt. Såg att Arvid köpt nya glasögon som han sprang i under Greven. PB givetvis, skulle förvåna mig mycket annars. Tydligen köpte han en ny bil också direkt efteråt. Är det så mycket prispengar i löpning nuförtiden.

Annars är det fin vecka för oss som gillar konditionsidrott. IM 70.3 på söndag lär bli en fest även i år. Håller på att utreda om man ska följa från hemmaplan eller ta sig in mot staden där det händer. Vi får se. Jag håller en extra tumme för min barndomsvän och nuvarande vän Jonas Linderholm. Känner på mig att det här är helt och hållet hans grej. Egenskaper som att vara minutiöst förberedd till vad han än företar sig till att ha en fysik och pannben som inte är av denna värld lär räcka långt på söndag.

Heja alla!

 

/RD

 

Havet

Det är något visst att leta sig ut mot havsbandet till fots. Salt och tång tar sig in i systemet och det är inte svårt att ta in oändligheten. Att blicka mot ett öppet hav får en att känna perspektiv. Likt att syna ett öppet himlavalv i decemberkyla. Du är liten på jorden.

Bäst är det när det blåser nere vid havet. Det piskar från alla håll, saltet klibbar fast, gränserna mellan hav, regn och svett suddas ut. Det uppstår en känsla av överlevnad, ett krig mot Moder Natur. Fiskmåsarnas stämningsfulla sång är försvunnen. Det är skummet mot sanden och stenen. Det lever.

På midsommaraftons morgon var det dock fiskmåsarna som briljerade, tillsammans med stenkastande barn. När man kommer ner till Kvickbadet i Höganäs går det vika norrut mot Strandbaden och blicka mot Mölle och Kullaberg. Det går också springa mot ett annat välbärgat ställe. Lerberget och Viken söderut. Den här morgonen stod allt stilla. Det var som om saltkristallerna hade fastnat i luften. Havet var så stilla att det nästan såg isbelagt ut. Min strupe blev torr väldigt tidigt och jag frestades att dricka det salta vattnet likt sjömän i nöd, men jag gjorde en u-sväng istället och la till en spurt på den spikraka Långarödsvägen. Vetskapen om att sill och potatis väntade gjorde att det kändes som att det gick fort.

Samtidigt visste jag att Sillarännet gick av stapeln på hemmaplan. Men jag tog mig ut i alla fall. Rörelsen är väl det viktigaste antar jag.

 

/RD

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2024 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑