Fotbollsplan, fotbollsplan alltid fotbollsplan. Den första snön, ambitionen och det glatta livet.  Jobbade två dagar på raken, i följd på den tredje togs det ledigt, drogs om morgonen, svinkallt. Fick fyr, men först efter att gott ut och spridit askan bakom knuten. Slött vid fågelmatningen, ett komplement med en näve skalade solrosfrön och vips efter någon minut en bergfink på plats.

Läste några rader om en förvirrad äldre dam som i en novell av Alice Munro gick runt och letade efter en läkarmottagningen som hon skulle besöka dagen därpå, vilken miljöbeskrivning, vilket elegant dansande språk. Om man lägger stor vikt vid ord, just specifika ord i en text, är då inte översättaren en hjälte i dramat?

Mössa och skinnhandskar, åkte in till stan och fyllde bilen med skidutrustningen för barn, ett barn, mitt barn, åkte sedan och stämplade ut han ifrån förskolan sedan åkte vi bland fotbollsplanerna fram och tillbaka genade ibland och trillade men kämpade oss upp och gjorde allt det där om och om igen. Att det kan bli såhär, vinter direkt, tjugo grader i september sen smällkalla vintern. Det är ett fantastiskt ha-kakan-och-äta-den-spel. Ska man inte behöva dö denna höst? Vart är det bäcksvarta mörkret?

Tjugofyra ungdomar och barn var där och tränade tillsammans den kvällen, lekte bland konerna, roligt att se. En frammarsch.

Imorgon är det kretsmästerskap i terränglöpning på Öis gården. Start kl11.

Ses där!

Utopisk framtidsutsikt. En agent i grövelsjön. Milsvid skidåkning, lasagne och rödvin. Det som skimrar i strålkastljuset är snö, det är framtid. Det som ljuds är Bob Dylan, till mörka motorvägsmil, det är vägen tillbaka.

Vilken närvarande, av vinden ifrån norr, så hård så oransonlig. Man har hört på byn att kyla ska följa. Har fått bilder skickade till min mobiltelefon, spårbart, sägs att vi kommer kunna åka skidor i två veckor. Hur ser det ut på wiredaholm PeterNilsson?

En stålkvinna har flyttat in i huset mitt emot. Inte sett henne med egna ögon än. Men det tisslas och tasslas, två Ironman segrar, den bästa svenska placeringen på Kona Island någonsin. Välkommen, du har valt precis rätt ställe.

Romantiserandet av liberal demokrati är förbi. Sinnesbilden för den individualistiska friheten, landet av möjligheter, USA står inför val. Det kan inte någon ha missat. Vad är då den liberala demokratiska värdlandet i verkligheten? Det ser ut att va en lobbystyrd plurarki med för mycket religiösa extremister och alldeles för mycket säkerhetsbyråkrater med påhittade hotbilder. Politiken har blivit en show, ett reklam jippo, en debatt är stand up comedy, Politiken är död. Vi bör först och främst värna om ett öppet och fritt internet, då vi befinner oss i visselblåsarnas tidevarv. En kamp för transparentiseringen. Det har aldrig varit svårare för makten att mörklägga sina förehavanden som nu. Utopin om det genomskinliga samhället har en riktning, förändringen börjar uppifrån och går neråt, den startar vid avslöjandet av makthavare och avslutas vid blottandet från medborgarna själva. Vi bör komma ihåg att makt inte dör, den förflyttas, är hela tiden konstant. Motorn i den amerikanska identiteten var myten om den individuella friheten, var det blev av det?, vad vi ser idag är en kollektiv paranoia. En man lastar sin pickup full med sina vapen, åker upp till det demokratiska valcentret, parkerar, står bara där, visar närvaro, sprider obehag, helt lagligt i landet av paranoia. Alla är bara så förvirrade i vinden, om morgonen, till kvällen, vilket räcke kan man hålla sig i? Vems hand sträcker sig i mörkret?

Vi har skrivit det förr men det tåls att upprepas, det existerar inte någon frihet, varken i naturen eller den kringliggande verkligheten, det är en vidskepelse i det mänskliga sinnet.

Påven på besök, vill begrava yxor. Talar om det transcendentala. Stora grejer. Vatikanen, den enda banken i världen som inte behöver vara transparant. Framtid? Nej! Leda oss på rätt väg? Ja!

Tro det eller ej, men här sitter en man och skriver, och det verkar fungera, peppar peppar ta i trä, så skönt att se vad man skriver, en förbättring.

Adam du har en guldstjärna i min bok.

Vad är då nästa förbättrings möjlighet?

Man saknar faktiskt den ”Gilla” knapp som den hopplösa sidan hade, inte för att fenomenet ”Gilla” säger något om kvalitet eller innehåll men det är ändå en notering om närvaro, vi ser ju att ni har varit inne och läst och att ni verkar i stora drag komma tillbaka, men att skriva för döva öron har aldrig varit en melodi, att trycka ”Gilla” har med känslor att göra, både vad det gäller att trycka eller att inte trycka, vad det ultimata, yttersta målet är så är det tänka, tycka och kommentera.

Det behöver inte vara i den nämnda ordningen, och det blir det sällan, det vittnar internet om, tusenfalt.

Kommentera, tycka, tänka,

Tycka, kommentera, tänka.

Det som kommer bli det typiska för det nya samhället är att kommunikation till människor kommer bli lönlöst utan vad det kommer handla om är kommunikation mellan människor.

Det finns det tusen exempel på.

Vi tänker fortsätta med hejvilt blandande, ibland poesi, ibland div5 fotboll, det är nämnligen styrkan, själva bredden, mångfacetteten.

Vi har pratat om tema veckor, kanske en i månaden, för att tvinga oss att skriva i nya banor.

Premiär för tema veckan blir i slutet av månaden möjligtvis början av nästa.

Vi kommer också utöka verksamheten med en podd.

Premiär för Holaveden podd blir den 18/11.

Sidans texter kommer fortsätta som vanligt och podden kommer att släppas var 3-4 vecka efter startdatumet.

Kul ska det bli.

Annars?

Astmadebatten går vidare utan att ta fart, ingen verkar säga något, ingen verkar veta vad man kan säga, svår sak.

Den förre detta världsåkaren Johan Olsson uttalar sig sådär klumpigt som man gör när man inte har tid, ork eller intresse av att tänka igenom frågan.

Antar att han är tvingad av förbund och sponsorer att träffa media och väl i media så är det väl meningen att man ska säga något.

Men ibland när tanken slår mig så tar jag ett vitamin piller på kvällen, det är inte för att jag lider av järn brist, utan för att jag inte vill ha järnbrist, om det har någon effekt tvistar de lärde men iallafall, det kostar inte många kronor.

Det kommer bli allt vanligare att man använder medicin för att inte bli sjuk som att ta medicin för att man är sjuk, nu kommer inte alla springa runt och trycka i sig astmamediciner kors och tvärs men alla flåsar inte över tusen timmar om året heller.

Ordet frisk är ett godtyckligt ord och helt beroende av definitionen.

Kan fortfarande inte skriva direkt på sidan, så sitter i Word pad igen.
Barnsjukdomar, man lär sig hantera dem, med tiden trolla bort dem.
Det blir nog rättsida på problemen tids nog, det är maktlösheten inför dom som skaver.
En ny sida var annars den energiinjektion vi behövde, för att utvecklas, för att gå vidare.

Oskar lägger skidambitionerna på hyllan, inte skidorna, det är skillnad.
Man måste byta bana, bryta loss, förändras till allt det föränderliga, uppdatera inställningen, ta seden dit man kommer i livet, gifta om sig, börja gå på bio igen, skratta offentligt i tjatriga cafeer, ny frisyr ny garderob, famntag klapp eller kyss?
Se på Bob Dylan, en förebild i ALLA hänseenden även dom som inte är direkt smickrande, men ändå sin väg, sina principer.
När han hängde på sig elgitarren under Newport Folk Festival i mitten av sextiotalet så var det början på ytterligare en era inte slutet på den gamla.

Såg ni dokumentären om Mats ”lappen” Nilsson på Svt?
Vad ni såg var inte ödmjukhet.

Löparlegenden gjorde bra ifrån sig när han blev Sveriges tredje starkaste pensionär.
Presterade gjorde även Jens Markulf med personal, drickbar purjolökssoppa, vårrulle innehållande färskost doppandes i stark sås, blåmögelost på toast men även getost honung på toast, risotto med sötpotatis smaksatt med permesan, Gnocchi med grönkål, allt akompanjerat med öl efter öl till historia på historia, bär sorbet ricottagrädde svart kaffe.

Lönnen står helt kal här utanför nu, men vilken explosion, grönt till sprängkrafts rött till den falna gula färgen.
Av jord är du kommen skall du åter varda.
Det är som hösten lär oss att hantera det faktum att vi alla dör, precis som löven.

Började mata fåglarna tidigt, och som man njöt i kakofonin.
Allt perfekt placerat utmed syrenhäcken, skalade solrosfrön, jordnötter, hirs, talgbollar.
Pilfink, Gråsparv, Bofink, Talgoxe, Blåmes, Entita!, Grönfink, häromdagen tjusigt värre med en Bergfinks hane med spräckligt huvud på besök, byter från sommardräkt till vinterdräkt, ifrån svart till grått.
En av talgoxar har ett sår på ena sidan av huvudet och man kan inte skåda något öga, förmodligen en katt.
Har sett en rödhake på baksidan av huset men aldrig framme vid matningen.
Skatorna som plockar rent på marken, fyller sin funktion.
Coolast är nötväckan, glider in med bandit-bindel, gör allt annorlunda, äter upp&ner.
Fäste ett äpple på toppen, trodde på koltrasten men den håller sig i skogen, blåmesar giller äpplet dock.
Vi går långa prommenader upp mot ängsberg, där man kan se nötkråka om man har tur, man ser den vita stjärtspetsen när den flyger iväg, trivs där mellan ekmarken och granplanteringen, oftast i undervegetationen av hassel.

All heder åt intellektuellt allvar men den fysiska oordningen den bär med sig.
Måste ta tag i några saker nu, i den husliga fromheten, böcker överallt.
Tavlorna står utmed väggarna istället för på, allt sedan rollen dansade sin vithet.
Söker bara efter mildhet, en tillvarons lättsamhet och ett BONDKÖK.
Måste laga mat på allvar.
Idag fick barnet i huset alldelles för stort inflytande, väller fram i sitt stökande och kräver spagetti, färdigstekta köttbullar, man minns första gången men kryddade upp ketchup ordentligt med svartpeppar, till dip varianten, oxpytt, stekt ägg saltgurka.
Vi ska tacka industrialliseringen inte fördöma den i världen bråttom.
Imorgon ska jag koka potatis, det är på allvar en kulturell handling.
Finhacka rödlök, pressa potatis, röra i en äggula, smör, gräslök, en varmrökt makrill.
Till kvällen knäckebröd, skivad potatis, creme fraiche, hackad rödlok toppa med inlagd sill, försöka hålla mig borta från spriten.

Man kan inte vara annat än vördnadsfull, i det här ljusskenet.

Vid veckans mitt är dåtidens veckoslut blott minnen.
Framför oss väntar en ocean av möjligheter.
Det som ligger bakom oss spelar ingen roll längre.
Framför oss finns en uppsjö roller att spela.
Men att dröja kvar om än en liten bråkig sekund kan ge sådan kraft att framtidens roller växer och mognar.

Alla måste vid det här laget förstått vilken fantastisk helg vi upplevt.
Alla gjorde något i denna fantastighet.
Det var liv & rörelse, damm och alkoholfritt.
Bra kemi, bra prestationer.

Om man tänker tillbaks på färden, i bilen, strax innan ön så tänker ja på den romerska satirikern Juvenalis, han som myntade uttrycket ”en sund själ i en sund kropp”.
Hur längesedan är det?, ungefär 1900 år sedan.
På den tiden var man såklart förlåtligt korkad.
Människan blir som sagt smartare och smartare för varje generation som går.
Det ser man på densiteten i hjärnan.

Vi hittade aldrig någon själ i tallsportskörteln, där Decartes sa att den skulle finnas.
Trotts att vi karvat och letat i uppsprätta lik så kammar vi fortfarande noll.
Sedan fanns det ett tag när vi trodde att själen var ett spöke, iallafall osynlig och ljudlös av sig men inte viktlös av sig.
Det ledde till att döende människors kroppar slängdes upp på stora industrivågar där de fick ligga och dö under observation.
21 gram sägs det att en människa tappar vid dödsögonblicket, när själen lämnar jordelivet, kroppen och trippar ner till Hades eller vad som nu väntar.
21 gram är en väldigt bra film men det är också snittet på utandningsluften som finns kvar i lungorna när man dör.

Tittar vi lite längre tillbaka så hittar vi ett annat ord för själen och det är ordet psyche, och det har sina rötter från antikens Grekland och ska betyda något i stil med andning eller andedräkt.
Eller jag är osäker om det betyder det men det ska ha sina rötter ifrån just andningen eller möjligtvis andedräkten.
Jag tänkte koppla över till löpningen här men krafterna tog slut.
Det finns lite andlig verksamhet över det där med att springa ändå även om själen inte finns.

Vad jag menar är att det kanske inte är så sunt att dessa fyra kroppar som färdades intill de ståtliga husen längst med det skimrande vattnet alla hade ont, någonstans, alla på sina ställen och på sitt sätt men aldrig någonsin har någon endaste människa levt, och då menar jag inte verkligen levt utan jag tänker enbart puls, utan att känna smärtan.
Det gör ont att leva, punkt slut.
Det finns självförvållad smärta men den var aldrig meningen ifrån första början utan en konsekvens av meningen med själva livet.