Fotbollsplan, fotbollsplan alltid fotbollsplan. Den första snön, ambitionen och det glatta livet.  Jobbade två dagar på raken, i följd på den tredje togs det ledigt, drogs om morgonen, svinkallt. Fick fyr, men först efter att gott ut och spridit askan bakom knuten. Slött vid fågelmatningen, ett komplement med en näve skalade solrosfrön och vips efter någon minut en bergfink på plats.

Läste några rader om en förvirrad äldre dam som i en novell av Alice Munro gick runt och letade efter en läkarmottagningen som hon skulle besöka dagen därpå, vilken miljöbeskrivning, vilket elegant dansande språk. Om man lägger stor vikt vid ord, just specifika ord i en text, är då inte översättaren en hjälte i dramat?

Mössa och skinnhandskar, åkte in till stan och fyllde bilen med skidutrustningen för barn, ett barn, mitt barn, åkte sedan och stämplade ut han ifrån förskolan sedan åkte vi bland fotbollsplanerna fram och tillbaka genade ibland och trillade men kämpade oss upp och gjorde allt det där om och om igen. Att det kan bli såhär, vinter direkt, tjugo grader i september sen smällkalla vintern. Det är ett fantastiskt ha-kakan-och-äta-den-spel. Ska man inte behöva dö denna höst? Vart är det bäcksvarta mörkret?

Tjugofyra ungdomar och barn var där och tränade tillsammans den kvällen, lekte bland konerna, roligt att se. En frammarsch.

Imorgon är det kretsmästerskap i terränglöpning på Öis gården. Start kl11.

Ses där!