Dopa betyder enligt den Svenska Akademins ordlista: ”stimulerande medel för att öka prestationsförmågan”. Således har även den som påträffats med ett förbjudet preparat, eller överskriden maxgräns, dopat sig. Om detta är medvetet eller ej ska således inte spela någon roll för straffet, och anledning varför detta inte ska spela någon roll är högst praktisk.

Låt oss säga att polisen arbetar med att ta fast fortkörare på vägar runtomkring i Sverige. En chaufför som blivit stoppad för fortkörning, och riskerar böter, säger att det inte var avsiktligt – fortkörningen var ett resultat av stress och hemlängtan efter en lång dag på jobbet. Polisen börjar tycka synd om chauffören, polisen vet ju själv hur det kan vara ibland, och river såldes böteslappen i småbitar. ”åk vidare och ha en trevlig dag”, säger polisen samtidigt som vi måste fundera över huruvida polisen kommer göra samma sak nästa gång en stressad bilist med hemlängtan kör för fort? Vilka kriterier ska polisen sätta upp för en ”godtagbar ursäkt”? Kanske kommer det rent av spridas i samhället att polisen släpper alla som kan bedyra sin oskuld?  För att ett regelverk överhuvudtaget ska fungera måste det vara konsekvent. WADAs lista med förbjudna substanser och regelverk finns av en anledning.

Innan vi går vidare kan det vara värt och poängtera att detta inlägg inte ämnar till att peka ut lag eller idrottare. Vad jag skriver är varken bevis eller spekulationer – det är tankar och frågor. Den senaste veckans händelser inom cykel och skidåkning pekar nämligen på att en del frågor måste ställas. Detta inlägg ska således mera ses ett ifrågasättande av tillstånd, mentalitet och kultur inom sporterna generellt. De idrottare och namn som förekommer är således också de som varit aktuella i den senaste veckans händelser.

Precis som inlägget med Sundby går det dra paralleller till mobiltelefoner och salstentamen för studenter. Studenter som påträffas med mobiltelefon under salstentamen straffas vare sig den använts eller inte. Jag kan pussa fötterna på tentamensvakten och gråta inför disciplinnämnden, men de kommer likt förbannat se mig som en fuskare. Det som händer när ursäkter börjas godtas, och kompromisser accepteras, är att det skapas kryphål och gråzoner för de som verkligen har för avsikt att fuska. Med tanke på den historia som konditionsidrotterna skidåkning och cykel har, samt pengarna som finns i omlopp, är de eventuella riskerna med att skapa dessa gråzoner och kryphål allt för stora enligt mig.

En del menat att fallen Sundby och Johaug pekar på att norrmännen dopar sig systematiskt. Ett sådant påstående är ett övertramp eftersom a) det finns för dåligt med bevis för en sådan slutsats och b) enbart dessa substanser skulle knappast användas. Frågetecken uppstår dock; det vilar någonting mycket motsägelsefullt över den inställning till läkemedel som idag finns i de två giganter som dominerar inom konditionssporterna cykel och skidåkning.

På cykelsidan har vi Team Sky som å ena sidan har sina marginal gains: alla stirrar på sina wattmätare samtidigt som de trampar på den (vetenskapligt uppmätta och personliga) perfekta kadensen, kocken åker med på alla tävlingar, ibland tar de med egna madrasser och kläderna ska testas i vindtunnlar. Team Sky säger att de representerar en ren sport, en ny generation, men detta framstår som ren rappakalja för den skrapar lite på den turkosa fasaden. Trovärdigheten är de facto ungefär lika hög som när Coca-Cola skriver att de tar ansvar för folkhälsan. Team Sky är nämligen inte med i MPCC. Steven de Jongh, Dario Cioni, Michael Barry, Morris Possoni och Davide Appollonio är några namn från lagets historia som kan relateras till doping. Den senaste veckan har vi dessutom kunnat läsa om hur de använder sig av läkemedel inom ramen för TUE-dispenser. Den som säger att Team Sky är experter på att använda läkemedel inom gränsen för regelverket, med hjälp av TUEs, skulle inte ljuga. Bör vi gå med på att Team Sky får deklarera sig själva som den rena cykelsportens främsta riddare när regelverkets gråzoner utnyttjas till max? Svaret är nej.

Skidåkningens motsvarighet är Norge. Precis som med Team Sky säger de att de tränar hårdare, bättre och offrar lite mer för att vara bäst. Det är som om att alla andra sitter hemma på soffan och äter chips. Dessutom ska skidor, med tillhörande valla, analyseras in i detalj och kosten är såklart A och O för att kunna prestera på topp. För att veta hur träningen ska läggas upp tas idrottarna till de bästa laboratorierna i världen där deras fysiska förmåga testas och kartläggs av experter som sedan skräddarsyr träningsprogram. Sedan kommer vi till läkemedel och här verkar helt plötsligt båten inte gå hela vägen in i hamnen. En doktor kan glömma lämna in en TUE, någon har inte koll på sin medicin, en annan missar varningstext och stora röda symboler på en läppkräm. Det är ungefär som att jag skulle skriva här att jag ska vara extremt noggrann med min kosthållning samtidigt som jag sitter och äter smågodis.

Det är just detta sista – vad som verkar vara en mindre ignorering av läkemedel när allting annat kontrolleras in i detalj – som framstår vara så paradoxalt i mina ögon. Här skapas ett gigantiskt frågetecken – kanske är noggrannheten med läkemedel helt enkelt inte så hög eftersom medicinkulturen fortfarande regerar inom konditionsidrotterna? Möjligtvis är bedyrandet av en ren idrott och nya generationer bara bra PR. Samtidigt, under ytan, existerar fortfarande samma mentalitet som när Lance Armstrong stod uppför hela Sestriere 1999. Det var också samma Tour som Lance testade positivt för cortisol – något som förklarades med en kräm mot sår i Lance ömma stjärt och, förmodligen, ett förfalskat recept.

Om konditionsidrottare på den högsta nivån verkligen vill framstå som en ny generation och ta ställning för en ren idrott krävs att a) systemets gråzoner inte utnyttjas, b) samma noggrannhet vid användandet av läkemedel som med träning, material etc. och c) alla straff, även om de kommer som påföljd av ett misstag, tas rakryggat för att bibehålla regelverkets funktion. Dessvärre finns idag enbart ett fåtal exempel på förebilder med denna inställning. Advokaten Christian B. Hjort säger till SVT att: ”Therese Johaugs ställning i frågan är att hon inte kan klandras för något. Och ett accepterande av en avstängning innebär ett accepterande av skuld. Därför är det är inte lämpligt för henne att acceptera en avstängning”. Är det denna inställning den nya generationens professionella konditionsidrottare har gentemot WADAs antidopningsarbete och avstängningar så kan de gråta hur mycket de vill utan att jag tycker synd om dem. Jag kan mycket väl gå med på att de är rena och de positiva testen är misstag; det är mentaliteten gentemot medicin och WADAs regelverk som gäckar mig. Uppenbarligen har den inte kommit allt för långt sedan Lance Armstrong stod uppför hela Sestriere 1999. 

Vi tar alltid emot gästinlägg eller frågar via holavedenblogg@gmail.com eller via våran Facebook sida.

Det kom som en chock.

Jag blev tillfrågad att skriva ett par rader i Sveriges bästa löparblogg: Holaveden.

För en utomstående så är det svårt att begripa hur stort det är en för en löpare som ännu inte kan kalla sig för en löpare. En löpare springer Landsjön runt på 60 minuter och Göteborgsvarvet under två timmar, det är ord från Johan Palmer och hans ord är min lag i ärendet. Jag sprang och persade på Landsjön 1.02.27 och jag persade även på det där jävla Götebrgsvarvet som jag sprang för första gången.. Åter till ämnet hur stort var det att bli tillfrågad av legenderna på Holaveden att skriva ett par rader? Jag tycker vi jämför med vår statsminister Stefan Löfven.

Han stod där och svetsade på verkstadsgolvet i godan ro när det lokala fackombudet klev fram, knackade honom på axeln och undrade:

Skulle du kunna tänka dig att bli statsminister?

Robert Davidsson frågade mig, en löpare som ännu inte är en löpare att skriva i en löpar-blogg…..?

Jag känner att jag och statsministern har en hel del gemensamt, det är stort.

Arvid Öhrn är en man som förbryllar mig, ja egentligen så förbryllar hela Holaveden mig. Robert Davidsson, Oskar Lund, Arvid Öhrn gör milen på under 34 minuter tror jag? Lägg därtill Jonas Linderholm. Jag tror Palmér gör milen på runt 40? Samtliga är antagligen både tillverkade, födda och uppväxta inom en mil i anslutning till riksettan. Vi får nog ta oss till de norra byarna i Kenya för att hitta liknande lokal talang.

Nu kommer Marcus Sjöberg tillägga att det helt säkert har med Äpplena i Äppeldalen att göra och allt sånt ordnas av Rudenstams som han då är chaufför för.. Jag har försökt prata med Marcus den sista veckan lite allmänt men det går inte. Han har bara ett ord i huvudet just nu: JORDGUBBAR. Det är skönt, det är riktigt skönt, det är som en paus efter att fått höra om spår, valla och det där förbannade Vasaloppet hela vintern.

JOHAN SJÖBERG HAR RAKAT AV SIG HÅRET.

34.34 var Arvids tid på seedningsloppet till Göteborgsvarvet på Mantorp Park i våras. Han varvade mig, det var stort, jag och Arvid har aldrig varit så nära varandra vid ett upplopp. Efter kom en skäggig man, hade han varit närmare Arvid så hade jag nog prejat honom. Allt för bygden ni vet va… Loppet gick i tre varv på racing-banan och Arvid fick springa yttervarv sista varvet, Jag hade inte klarat den tiden med bil. Hade Arvid varvat mig på upploppet så hade jag aldrig gett mig. Om jag så hade fått gå sista varvet av utmattning.

Jag har ett ganska stort inormationsnät runt mig och ur säkra källor från detta så klagade Arvid på motvind på en bana som är en runda, det bekräftar det jag länge påstått: Är det inte motvind på Landsjön runt så är det uppförsbacke. Jag tycker vi vänder håll på Landsjön runt, jag är helt säker på att det är medvind och nedför på andra hållet, jag ska testa detta en dag och återkomma i ämnet. 34.34 i motvind… I tre varv. En vindstilla dag i Växjö lite senare så sprang han på 32.59. På dom banorna har jag med sprungit och där satte jag min snabbaste km-tid för ett par veckor sen, vi ska inte gå in på hur långt jag sprang men jag rekommenderar er att löpa runt Växjösjön då ni har möjlighet. Banorna där är grus eller asfalt, japp det är bara att välja underlag, de går till största del parallellt. Runt sjön så är det 4.3km så ni i Holaveden kan springa 5 varv och sen avsluta med nått svalkande på 4krogar, jag rekommenderar särskilt den Grekiska på övervåningen.

Juni är annars en tid som innebär mycket bearneisås och annat gott men för mig har det nu blivit en extra träningsperiod. Vågen stod på nyårsafton på 0.093 ton. Numera så står den på ynka 85kg, det är gött, ett steg i rätt riktning och jag har faktiskt inte ändrat min matvanor avsevärt. Jag har dock avstått från strips och fanta, äter något mindre portioner och rör mig mer. (Jag har aldrig gillat coca-cola).

Hösten är den tuffa löparperioden med de roliga loppen:

19aug VP-milen, Platt asfaltsbana, två varv på en femkilometersbana tror jag, pga att Vetlanda är hemskt litet.

3 sept Sisjöloppet. Ett helveteslopp upp och ner som en jävla tvättbräda. Jag hatar att jag håller på med skiten när jag springer där.

10 sept Stockholm halvmarathon. Ingen aning men anmäld är jag.

24 sept Lidingö 15. En tradition som jag nog inte kan bryta, springer för 4:e gången, loppet går på förmiddagen och på eftermiddagen så servar jag mina världstjärnor till bröder.

8 okt? (Nilsson?) ÖIS-loppet. (ÅRETS VIKTIGASTE LOPP) Loppens Lopp, krävs en bilaga för beskriva skönheten i världens vackraste bygd. Jag tror oftast att ingenting är omöjligt men i detta fallet så tror jag ännu inte det finns ord för att beskriva, så tills vidare så uteblir bilagan. Jag är hemskt ledsen för detta. Jag är ännu mer ledsen för att ytterligare en bilaga uteblir: Peter Nilsson han är hjärtat till all konditionsutövning som sker i Ölmstad. Hade det funnits ord så hade det varit onödigt att använda dem. Peter Nilsson kan inte skrivas ner, han måste upplevas på ett intervallpass. Tisdagar ÖIS-gården. Just be there!

Månadskiftet okt-nov så kör man ju Jätten Bule med, efter det drar man i sig en hink med bearneisås och firar jul och sånt!

Jag vill ju gärna inte bli långdragen så Lund, Palmér, Davidsson får vi gå in mer på nästa gång.

Hörs va!

/#10

Vi tackar Hubbe som lär återkomma med fler tankar om löpning och livet.