Hemma sent. Kört hela vägen från hönefors strax utanför Oslo. Gud vad vackert det är där på hösten.

Glömde bort att det var min tur på bloggen. Kika in imorgon bitti igen så ska ni få förklaringen på dessa bilden samt the story om Hytteplanmila. Det blir saftigt, jag lovar.

/ örnen

Ytterligare några bra dagar har passerat och bokförts in i träningsdagboken. Låret känns av, men det går att träna kontrollerat och relativt hårt. Hoppas det släpper helt hållet under hösten.

I tisdags 14×600 meter med världslöparna Samuel Tsegay och Mustafa Mohammed. Det var hårt. Till en början låg jag med i klungan och det kändes lugnt och fint, men tider verkar inte vara elitlöpares starka grej. Efter ett tag kortade de av både vilan och själva intervalltide med 10sekunder, då blev det genast väldigt hårt för en örn.

Imorgon åker hela gänget till Norge och springer Hytteplanmila. Det ska bli en riktigt go helg. Själv har jag inga ambitioner tidsmässigt, men det ska bli kul att få ta på sig nummerlapp för andra helgen i rad. Oftast när man går in med en avslappnad inställning så brukar det gå ganska bra, men huvudsaken är att låret håller.

Bröderna ingebrigtsen står på startlinjen, men kanske kan våran egen Samuel utmana om seger. Vill ni hänga med under resan så uppdateras det flitigt på team popcorn runners på instagram, in och följ!

Allt gott.

/ örnen

Vi hade det lite på känn dagarna innan. Skulle det vara möjligt att fylla pallen med holaveden. Jag, Oskar och Robert. Alla har varit på pallen tidigare, nu gällde det bara att allt skulle stämma så vi hamnade där samtidigt.

Kort om loppet. Jag och Oskar höll ett högre tempo än övriga fältet och fick därför en lucka tidigt i loppet. Senare rullade jag ifrån och gick i mål strax över en minut före Oskar. Ett kontrollerat lopp som jag är väldigt nöjd med, både tiden och känslan. Men det var dramatiken där bakom som var det intressanta. Ut från elljusspåret ser man att Robert kommer i rygg på dolla. Det ser ut som de joggar. Pratar lite med varandra, kanske har de bestämt att bara ta det lugnt in i mål var min första tanke. Nej, nej, nej. Så fel jag hade. De är ju helt sönderkörda båda två, på stapplande ben springer de in på ÖIS-gården sida vid sida. Robban avgör med en långspurt som Dolla inte har en chans att svara på och en trippel för holaveden är ett faktum.

Det må låta löjligt men jag tror det blir en dag att minnas när vi bli äldre. Bilder förevigar. Sen kan vi sitta där på ålders höst och ljuga om hur bra vi va.

Återigen, och jag vet att du läser detta, tack Peternilsson för ett kanonfint arrangemang! Det är sån glädje att komma till ÖIS-loppet, och igår kände jag varför. Det är så avslappnad stämning, bara gå runt och tjöta med alla som är där är halva grejen med loppet. Det var svårt att åka hem igår, känslan är att man vill stanna kvar och hjälpa till att plocka ihop. Hur många lopp känner man så med? Men strax efter prisutdelningen var klar såg jag att fyrhjulingen med snitslarna från banan  kom tillbaka och borden på gårdsplan hade redan fällts ihop. Sammansvetsat funktionärsgäng det där. Ett tips är bankett, lite mat och dryck senare på eftermiddan så man kan stanna kvar och tjöta hur länge man vill. Kanske när loppet firar 10 år? Tänk vilken lördagskväll det skulle bli!

Jag nämner Eluid Kipchoge lite kort, ni har säkert följt det på egen hand. Ett riggat maratonlopp på 1:59:40, första gången någonsin någon springer under två timmar. Oavsett om det var riggat med harar som byts ut och med den ”perfekta banan” tycker jag det är riktigt ballt, kanske det häftigaste som hänt inom löpning.

1:59:40.. herregud

/ örnen

Himlen är mörk över paradiset
Jag rör mig bort denna vintern
Gör mina avtryck i slasket och isen
Du hittar mig säkert igen
Jag anar en stor stad långt bort, långt bort
I otakt och dissonans
Bland droger och bloggar och ensamhet
Hur ska du ha en chans?
– LW

Sitter och blickar ut från mitt köksfönster. Mellan de höstfärgade träden ser jag gråvita skyår. Det är en tisdag i oktober och utanför leker en hel förskola. En dagisfröken står och tittar ner i sin mobil. Det regnar och jag ska springa intervaller senare idag. Mitt träd utanför är superfint, alldeles knallrött. Häromdagen gick det tre råddjur mitt i våran trädgård, vad vackra djur det är. Speciellt med lite solljus som gör att dom nästan blänker. Blev sugen på att ta jägarexamen.
Är detta mitt paradis? Kanske.

En riktigt bra vecka fick jag ihop, den första sedan jag skadade mig 6e juli. Inget och tänka tillbaka på och stressas upp av utan istället bara blicka framåt och ta lärdom. Det som varit har varit och det kan man inte göra nåt åt. En hård läxa.
Att fokusera på något är nog väldigt bra för mig. Nu när jag springer igen känns det som jag tacklar alla övriga problem lite smidigare. Både privat och på jobbet. Allt handlar om balans i livet, och när det ena benet inte riktigt är starkt nog att stödja på svajar det. Nu känns det stadigt igen. Hoppas jag. Vore väl typiskt om något skulle dyka upp och rasera denna tillvaron jag lyckats landa i.

Öis-loppet?
– Kan du ge dig på. Skulle aldrig missa.

After run hos Robban?
– Vore väl lämpligt eftersom han övergav oss under lidingöhelgen.

Goda hälsningar från Göteborg – mitt paradis.
/ Örnen

ÖIS-loppet 2018

Jag går med en bön om sinnesro
I mina löparskor, i mitt mörker
Lite full, lite glad
Lite vilsen i en främmande stad.

Jag ser redan fram emot 2020, trots min lätta åldersnoja. Bara springa igenom den här hösten, låta det passera smärtfritt. Men något säger mig att det inte kommer att bli så som man önskar. Bilden som Robban la upp i förrgår vittnar om det oväder som är påväg att dra in återigen. Inte bara dåligt väder och tunga moln. Det är någonting annat på gång också, jag bara känner det på mig..
Men man har ett val. Ska man klä på sig för att gå ut och möta ovädret eller bara stanna inomhus där det är varmt och gött. Jag kanske flyger utomlands för att slippa välja. Kanske till Afrika. Kanske borde man stänga av mobilen en månad och bara springa. Kasta tändvätska på den där löpelden och bara skita i allt annat. Fokus fokus.. Blir nog bra.

En helg med holaveden var precis vad man behövde. Längesen vi umgicks men det kändes precis som förr. Palle bygger hus och Oskar bygger batterier. Jag bygger inför att slå igenom på riktigt 2020. Bara gå och kika på husfasader och köpa en bok tillsammans gav mig så mycket energi. Följa David Nilsson på mobilen som sprang i Berlin samtidigt som man blickade ut över Stockholm. En dag som innehöll så lite men som man ändå tar med sig.
Lidingöloppet var väl ingen succé för någon men kul och se Oskar springa bättre än någonsin. Han är stark som vanligt och nu springer han tekniskt bra dessutom. Så blir det när man tränar med duktiga löpare.

För egen del går det sakta men säkert framåt. Efter en lite dipp motivationsmässigt är jag nu åter i träning. Börjar om lugnt och försiktigt denna gången. Inget att stressa inför just nu. Så länge låret håller blir det inga problem att vara tillbaka starkare nästa år och det är mitt huvudmål just nu.

Förresten; jag har fått en ny klubbkompis. Samuel Tsegey värvades av Hälle nu i veckan. Har är gift och har barn tillsammans med Samrawit som redan springer i klubben. Samrawit är duktig. Hon vann både SM 10000 och finnkampen 5000 i år, men hennes man är nog snäppet vassare. 2014 blev han tvåa på halvmaraton i Köpenhamn med tiden 59:21 och har dessutom gjort 2:07 på maraton. Det är rätt häftigt. Helt plötsligt är man klubbkamrat med en såna världslöpare. Terräng-Sm blir första tävlingen för honom i randigt linne.

Det var allt.
Hörs om fyra dagar

/örnen