Bör arrangörer dela ut gratis startplatser till elitlöpare?

Finalloppet avgjordes i lördags. För egen del gick det relativt bra vill jag nog påstå. Inga större ambitioner innan start utan såg mest fram emot att få springa ett lopp jag aldrig tidigare gjort. Ett väldigt fint lopp som jag starkt kan rekommendera om man gillar lite tuffare terräng. 19 kilometer kuperat, större delen på elljusspår samt en del som var relativt tekniskt nästintill obanat. Där stod jag på huvudet och blev riktigt grisig, men i övrigt höll jag mig på benen som dagen till ära kändes pigga och fräscha. Efter ca två kilometer sprang David Nilsson och Alexander Nilsson (ej bröder) om mig och resten av loppet fick bli en one man show där jag sprang ensam i 17 kilometer och bevakade min femteplats. Ganska tråkigt kan tyckas, men också riktigt bra träning att försöka hålla farten helt alena.

Veckorna innan loppet frågade min coach arrangören lite försynt om vi hade möjlighet att anmäla 4st elitlöpare och eventuellt få några fria startplatser. Det brukar vara hyfsat enkelt om man frågar snällt och håller hög nivå, tävlingsarrangörer med lite känsla vill ju försöka hålla en bra toppbredd. Men där fick vi ett blankt nej till svars, med hänvisning att de istället erbjöd prispengar. Istället fick vi en schysst deal i form av 10% avdrag på efteranmälningsavgiften som låg på 400kr. Generöst.
David Nilsson efterfrågade samma grej, med lite bakgrundsinformation att han gjort Sveriges bästa tid på maraton på nästan 30 år, satt svenskt rekord på halvmaraton och i största allmänhet är en löpare som, de flesta av oss har koll på, brukar prestera på en i stort sett internationell hög nivå. Men han fick också blankt nej, med hänvisning om att de är väldigt restriktiva med att erbjuda fria startplatser.  David erbjöds istället en schysst deal på 15% avdrag på efteranmälningsavgiften. Generöst.

I mina ögon är David Nilsson en arrangörs stora dröm, han är lite av ett affischnamn skulle jag vilja kalla det. Så var det i alla fall när David kom och sprang Landsjön runt, någon som verkligen hottar upp arrangemanget och som man skapa lite publicitet genom. Men det tyckte inte Finalloppets arrangörer. Är det bara snålt eller väldigt ekonomiskt? Vad hade det kostat att erbjuda David en fri startplats kontra vad de förlorar på att framstå som snåla? Vem om inte David är värd en fri startplats om man nu är så restriktiv? Istället hängdes de ut och det blev en liten snackis vill jag påstå.

Nu tror jag inte Davids privata ekonomi svajar eftersom han fick lägga ut pengar för en startplats, det tar nog Calle Nilsson hand om ändå ska ni se. Men visst är det lite pinsamt, eller är det bara jag som drar på stora trumman här?
Om jag vore arrangör för finalloppet hade jag erbjudit startpengar till ett flertal olika elitidrottare. Det är ett lopp där elitlöpare, skidåkare och orienterare hade kunnat mötas och på allvar kunna matcha varandra. Banan är faktiskt så pass krävande. Lägg ut några tusenlappar, gör lite reklam, få dit landslagsmän från de olika idrotterna och få ännu mer marknadsföring. Tillslut vill hela Sverige komma och springa finalloppet bara för att få chans att stå på startlinjen tillsammans med ett så pass vasst startfält. Tidsmässigt ligger det perfekt också. Skidåkarna vill stämma av hur grundträningen går innan säsongen drar igång, löparna vill ha ett lopp mitt i mellan Lidingö och eventuellt terräng-mästerskap, orienterarna har väl precis avslutat sin säsong.

I övrigt vill jag verkligen rekommendera detta loppet. Det påminner mycket om det gamla Sverige. Hård terräng, inte överprisat som de nya extremt överskattade loppen som bara vill tjäna pengar, supersmidigt med nummerlappsutdelning och anmälan, förvånansvärt bra markerat längs med banan även i vid den mest obanade terrängen, varm sportdryck och en bra speaker. Allt som allt ett fem plus-lopp. Man saknade nästan knytnummerlapp för att få den riktiga känslan men lite moderniteter är väl aldrig fel.

Med vänlig hälsning,
/ örnen

Tjena. Arvid här igen. Eftersom gårdagens inlägg var så kass fick jag förnyat förtroende omgående. Tur det. Svårt att skylla bort ett dåligt inlägg, Palle hade ändå inte köpt det. Jag somnade helt enkelt. 16×600 meter är ett hårt pass om man tar i. Några kvällstankar hinner jag pränta ner idag istället innan jag somnar.

• Jag ser ett växande problem på internet, framförallt bland influencers som jag följer och som marknadsför sig som löpare. Somliga vill skönmåla sina resultat, alltså skriva att man är bättre än vad man är helt enkelt. Detta är ganska komiskt eftersom resultat och resultatlistor är typ det enklaste att hitta och då får man svart på vitt. Man är inte bättre än sitt senaste race är en klyscha som faktiskt stämmer. Jag sprang 32:34 i Norge för två veckor sedan, bättre är jag inte helt enkelt oavsett vad man tidigare gjort. Vi får se hur bra jag är på lördag när det är dags igen.
• Ett marathon är aldrig lätt. Inte ens när man springer långsamt är 42 kilometer lätt. De som säger något annat ljuger.
• Marklyft är bra grejer.
• Kanye West har släppt ett album som handlar om Jesus. Det är väldigt bra.
• Om man låtsas dansa balett till klassisk musik blir det ganska bra rörelseträning och träning för kroppskontroll. Känner mig mjuk och go i höfterna idag. Kanske borde börja på dans som ett komplement till löpningen.
• Även om jag jobbar med att sälja löparskor vet jag inte vilka skor jag ska tävla i på lördag. Mina vanliga tävlingskor är för utslitna, alldeles döda i sulan. Mina terrängskor är rätt goa men vet inte om det behövs en terrängsko riktigt, det hänger lite på vädret. Regnar det så behövs nog en sula med lite grepp, annars räcker det med vanliga. 19 kilometer är långt, vill inte ha nåt för tunt men vill samtidigt inte ha något för tjockt och tungt. Beslut kommer att fattas närmaste två dagarna och jag låter er veta givetvis.
• Om man tycker det är lite kämpigt med träningen på kvällarna nu när det blivit mörkt är mitt tips att bestämma plats och tid med ett gäng. Igår blev vi 6 st som sprang 15 kilometer tillsammans, det kändes inte alls jobbigt.
• Tips nummer två är att inte äta äppelpaj precis innan man sticker ut och springer 15 kilometer med sina 6 kompisar.
• Tips nummer tre är att ändå baka äppelpaj. Hur gott? Saknar äppelodlingarna hemma i kaxholmen varje gång jag ser ett äpple.

Förra veckan hade jag 100km. Det var första veckan med tresiffrigt sedan jag skadade mig 6e juli. träningen såg ut som följer.

Måndag – 11,5km distans
Tisdag – 8×75-60-45, tot. 19,5km
Onsdag – 8,5km distans
Torsdag – 3x3km tröskel, tot 17,5km
Lördag – 5x4min + 6x2min, tot 17km
Söndag – 27,5km

Kan jag få till ca 10 veckor till med liknande träning tror jag att jag är bra igen. Kruxet är att det sällar blir som man vill.
Allt gott.
/örnen

Jag och Olle efter 27 km i söndags. Nu har han feber. Stackarn.

Att bloggen är försenad är 100% mitt fel.

/ Arvid fuckup örn

Musse springer New York maraton på söndag. Vore kul om det går bra för honom. För några veckor sedan köpte han skor av mig.

Som avslutning på säsongen åkte Hälle If till Norge för att springa Hytteplanmila, ett riktigt fint millopp i Hönefors strax utanför Oslo. 23 löpare i popcorn-randiga linnen, vilken helg!
Väl framme på hotellet mötte jag David Nilsson i lobbyn, vi gick ut och käkade en pizza tillsammans och han fick berätta lite om sin 2:11-mara i Berlin för några veckor sen. Det är sanslöst bra löpt. Bredvid oss satt Samuel Tsegay som gjort 2:07, det är också sanslöst snabbt. Dagen därpå skulle de två mötas på tio kilometer och jag skulle vara ett flertal minuter bakom tätstriden, vilket är ganska ovanligt när man springer millopp hemma i Svea.

Det som gör Hytteplanmila så bra är den fantastiska bredden som startfältet visar upp, och det säger en hel del om den norska friidrottens utveckling vi fått se de senaste åren.  Jag själv gjorde 32:33, vilket är en ganska bra tid, dock en bit i från den nivå jag hade tidigare i somras. Trots det har jag 91st (!) löpare före mig i mål. För att över huvud taget vara top 10 krävdes 29:14, och för att ta hem segern krävdes norskt rekord på landsväg som bara en viss Jakob Ingebrigtsen mäktade med. Han vann alltså på 27:53. Killen är 19 år. Sista kilometern som är den enda riktigt kuperade betade han av på 2:37, och då ska man veta att den faktiskt är i princip bara uppför. Det är helt outstanding. Som jämförelse är svenskt rekord 28:12 på landsväg av Musse.
Sprang man på 35 blankt räckte det bara till en 262a plats. Gjorde man 40 blankt blev man 968a. Skaplig nivå på loppet alltså.

Hur kommer det sig?
Det finns säkert många förklaringar. Toppbredden beror säkerligen på att det var relativt generöst med prispengar. En smart arrangör som erbjuder klubbar som den jag själv springer för en viss startpeng för att det ska bli bra nivå. Men jag tror också det finns en helt annan mentalitet i vårt grannland. Folkhälsan känns påtaglig. Norrmännen är vana vid att träna, och dom gör det rätt så hårt. Att springa ett millopp är liksom inget projekt, och att göra det på 40 minuter är inget folk höjer på ögonbrynen för. Och denna mentaliteten sätter sig redan i unga år. Ut på tur, aldrig sur är nog en trött gammal klyscha som många norrmän faktiskt lever efter.
Några exempel på tider som jag reagerade över, utöver Jakobs segrartid;
Segraren i flickor 14 år hade 35:09. Segraren i flickor 12 år hade låga 39 minuter.  Segraren i pojkar 12 år hade 34:54. Segraren i pojkar 16 år hade 29:33. Alla är ifrån Norge. Ni fattar vart jag vill komma eller?  En liten kille som var 11 år sprang på 36:39. Hallå, vad käkar dom? Finns det ens 11-åringar i Sverige som springer 10 kilometer?

Det är ingen hemlighet att Jakob Ingebrigtsen blivit så bra mycket tack vare sina bröder som han sett upp till. Där ser man verkligen vikten av att ha förebilder. Både Jakob, Filip och deras pappa Gjert satt i samma loge som oss innan och efter loppet.  De är riktiga stjärnor. Världsstjärnor skulle jag till och med vilja kalla dem. Efter loppet när vi skulle tillbaka in till rummet var det fullt av media, publik och säkert ett hundratal fans som stod och väntade på bröderna. Tänk hur många killar och tjejer som också vill börja springa när man har såna förebilder? Bröderna Ingebrigtsen har satt standarden och man kan bara undra vad Norges framtida friidrottare kommer att ha för målsättning?
Vi har sett samma fenomen i Sverige fast bland längdåkare. Det pratas om en Charlotte kalla-generation som i vintras faktiskt dominerade i skidspåren. Jag själv har haft flera förebilder som jag sett upp till, jag flyttade till och med till Göteborg för att få träna med dom. Jag tror vi behöver någon som visar vägen. Någon som visar att det är möjligt. Nu hoppas jag att även Sverige får ett uppsving och kan konkurrera på de större mästerskapen. Kan vi hoppas på en Kalle Berglund-generation som dominerar i framtiden? Vi får se.

Hur gick det för Hälle-gänget då? Vårt nyförvärv Samuel Tsegay, som också är lite av en världsstjärna om än med lite mindre rock n´ roll-aura, var den enda som lyckades utmana de norska bröderna och han knep tillslut en 2a plats på 28:39. Precis före Filip ingebrigtsen som alltså tog hand om 3e platsen.
Min kompis Olle Ahlberg förtjänar lite extra cred för sin insats också. Efter loppet sprang han in och kollade resultatlistan, 29:59. Vilken succé! Vi joggade ner tillsammans, förstummade av hur galet det var att för första gången gå under drömgränsen 30 minuter. Pers med hela 40 sekunder från året innan. Väldigt roligt att dela glädjen med någon man tränar tillsammans med varje vecka. När vi landade i logen igen kom beskedet att resultatlistan hade korrigerats till 30:00 pga ett startskott som ljöd av en sekund för tidigt. Vad ska man säga? Bestulen på sub 30, men jag är säker på att din tid kommer Olle.
Utöver det så hade Hälle som klubb faktiskt 11 löpare under 32:45, och ytterligare 6 st under 40 minuter. Bra nivå på klubben och det känns som man hamnat i rätt sällskap om man vill utvecklas.

Olle är lite märklig. Inget träningspass har egentligen indikerat att sub 30 skulle vara möjligt. Ingen tävling heller för den delen, även om han är en riktigt plus-löpare om man jämför träning/tävling. Ofta har han pratat om sub 30 som att det inte är några problem, därför har han fått smeknamnet hybris-olle lite på skämt. Även denna gången innan start sa han att det är 30 minuter som gäller och vi andra kanske hymlade lite med ögonen, nu var snacket igång igen liksom. Och sen går han in och levererar en supertid,  det är så häftigt!

Jag tror man måste släppa på respekten inför vissa distanser/tävlingar. Många gånger har jag själv känt mig slagen redan på förhand för att man tror sig veta vad man ska och kan springa på. Till exempel under Göteborgsvarvet i år så såg jag mina konkurrenter i en klunga framför och kände ¨nä, det där är inga killar jag kan slå. De är ju mycket bättre¨. Redan då har man förlorat. Jag borde ha lite mer hybris 2020 och bara köra. Chansa lite och kanske landar man då på 30 blankt, och har man lite tur med resultatlistan korrigeras till 29:59 i stället.

/örnen

Team  – Hälle vs Team Ingebrigtsen

– Sveriges snabbaste par? 28:48 + 33:34

– Davids tredje millopp efter Berlin maraton som var för bara tre veckor sen.

– Hybris-olle på en tredjeplats i nån slags juniorklass?