And if somebody’s going to make it
Then this somebody ought to be Mustafa Mohammed. 

För ungefär tio år sedan skiftade Musse sitt fokus från 3000 meter hinder till maraton. Många trodde nog att han var given att utmana det gamla, nästintill mytomspunna svenska rekordet på maraton 2:10:37 som Kjell Erik Ståhl satte 1983. Men maraton är maraton, och den där tiden visade sig inte vara så lätt att bräcka som man först trodde. Musse gjorde låga 2.12 under 2012, men där någonstans tog det stopp. En lyckad karriär som såg ut att sakta men säkert stagnera för att sedan rinna ut i sanden. Han är den störste vi haft, så även utan ett svenskt rekord på maraton skulle han bli ihågkommen.

Så tänkte jag, och kanske många med mig, fram tills igår. Jag visste att Musse skulle springa maran i Sevilla, och jag visste att han var i bra form, det är han i stort sett alltid. Ett försök tidigare i höstas i New York visade just på det när han öppnade första halvan på 63 minuter innan den stenhårda klubban kom och han landade på 2:19. Men så igår i Sevilla hände det. Klubban kom aldrig. Musse var pigg hela vägen och det gick så snabbt att han sänkte David Nilssons relativt nya rekord ner till 2:10:03, och helt plötsligt är Musse med i matchen igen om en OS-biljett. Är inte det häftigt så säg?!

Jag följer Musse på nära håll, vi tränar ofta tillsammans och han dyker då och då in i butiken för att kolla läget med nya skor och prylar. Han är en otrolig förebild. Den passionen för löpning är svår att matcha och hans otroliga fysik vid 42 års ålder är nästan det mest imponerande. Inte bara kapacitetsmässigt utan även på gymmet brukar han plocka ner oss yngre en gång i veckan.
Om du läser Musse – fortsätt vara den du är. Svensk löpning kommer inte vara det samma utan dig.

Det var inte bara Musse som levererade i Sevilla. Micke ekvall sänkte sitt personbästa med nästan en minut ner till 2:11:37, Ebba tulu Chala som tyvärr ännu inte är svensk kapade av en hel del också och landade i mål på 2:11:18. Båda två strax utanför SOKs kvalgränser inför sommaren OS.

Men det var inte bara i Sevilla det gick fort. I telekonsult Arena i Växjö avgjordes i helgen ISM. Det finns mycket att rapportera men det som sticker ut mest i mina ögon är väl ändå herrarnas 3000 meter där Andreas Almgren glädjande nog gjorde comeback efter flera år av skadebekymmer. Han låg med fint i rygg i halva loppet och såg sådär oförskämt pigg ut som man i stort sett bara gör när man är i riktigt riktigt bra form. Med tusen meter kvar tryckte han på gasen ordentligt och när klockan stannade i mål uppdagades det att inte ens det gamla svenska rekordet satt av Kent Claesson hade överlevt  – 7:48:35. Det är väldigt fort som ni kanske förstår. Kilometerpasseringarna sägs ha varit 2:40, 2:38 och 2:30. Det är ganska imponerande för en gammal fotbollsspelare som tränar för 800 meter.

Rolig helg för många men kanske inte vasaloppsarrangörerna. Det såg inte vackert ut under tjejvasan, och Öppet spår sägs ha varit något utöver det vanliga. Det har till och med inkommit rykten om att folk åkte med hjälm. Har vi några läsare som åkte och kan ge en nyanserad bild så lämna gärna det i kommentarsfältet. Kommer skidåkning ha samma status om 10 år om utvecklingen fortsätter såhär? Tveksamt. Jag tror inte Vasaloppet kommer vara lika hett nästa år i alla fall och därefter är bara utför om vintrarna fortsätter att utebli. För många som tröttnar på att jaga snö speciellt när cykla och springa är så mycket smidigare aktivitet.

/ örnen

Vaknade upp med halsont. Vilken tur att man inte är anmäld till Vasaloppet och har lagt ner i stort sett hela hösten på att nöta asfalt för att sen ägna sig på heltid åt att jaga snö. I så fall hade man haft en lättare släng av ångest just nu. Men idag tar jag det lugnt. Lite halsont bara. Längesen sist nu faktiskt. Det där passet i  stormen Dennis kanske man skulle skippat, men sånt där är alltid lätt att säga i efterhand.

Känns annars som jag är pågång. Det är inte jättemycket träning just nu, men det som genomförs börjar kännas bättre. Målsättningen var att ha 70km/v hela februari. Det ser ut att hålla beroende på hur mitt sjukdomstillstånd artar sig. Tanken är att gå upp till 80km/v under mars och sedan ta det därifrån. Huvudsaken är att jag inte ska ha ont i benet, och med lite extra fokus på styrketräning senaste veckorna börjar det faktiskt kännas…ja, kanske inte bra men åtminstone annorlunda.

Jag har egentligen bara två styrkeövningar jag fått från sjukgymnasten, utöver det fyller jag på med eget som jag tycker är kul eller verkar bra.
En dag i veckan kör jag 4×15-20 på en steppbräda som inte är högre än 40 centimeter, med lätt vikt på axlarna. Alltså ca 30-40kg. Jag går upp med ett ben och höjer det andra knät till ca 90grader. Alltså som ett löpsteg ungefär. Anledningen till så många reps är för att verkligen trötta ut muskeln. Anledningen till steppbrädan är för att det är rumpan/baksidan som ska jobba, vid djupa knäböj är det mycket framsida som arbetar och där är jag oväntat stark redan. Min teori är att jag cyklat för mycket.
Pass nummer två är samma övning fast riktigt tunga lyft, gärna maximalt.  ca 4×5 repitioner. Jag kör oftast ett set mer på höger som behöver träna mer.

Utöver det kör jag tunga hamstring-curls. Jag lastar på så mycket jag orkar för att bygga upp styrkan i muskeln, och efter det kör jag lite vanlig allmänstyrka samt axelrehab så att det förhoppningvis ska stanna kvar en längre stund denna gången. Passet tar ca en timme på gymmet.

Låter det kul?
Inte så värst. Men jag börjar uppskatta miljön på gym mer och mer. Det är rätt roligt att hänga bland fria vikter istället för att bara stå på ett löpband.

/örnen

för ett år sedan var jag och sprang halvmaraton i Venlo på 68:48. Nu kör jag rehab. Men det är alltid bra att längta tillbaka till såna dagar för att ha någon slags målbild när man är på gymmet.

Inte nog med att vi hann med en relativt galen svensexa i Botswana och allt vad det innebär, Sydafrika bjöd också på ett magiskt bröllop. Och ett sydafrikanskt bröllop, mellan en Eritreanska och en Etiop var ungefär exakt precis så som jag hade förställt mig plus lite till. Alla fördomar liksom infriades. Det var min kära klubbkompis Meraf Batha som berättade några dagar innan vigseln att hennes kusin skulle gifta sig. Jaha tänkte jag, vad roligt. Hade vi vetat detta tidigare kanske vi hade kunnat planera en resa till Eritrea dit jag först trodde bröllopet skulle vara. Men så tätt inpå blir det svårt att planera kände jag. Då berättade Meraf att bröllopet skulle ske i Johannesburg, en bilresa på drygt två timmar och egentligen bara raksträcka hela vägen. Hallå tänkte jag, det finns ingen chans i världen att jag missar en öppen inbjudan till ett bröllop nu när vi ändå är i närheten och därmed basta. Jag älskar bröllop och nu har jag förälskat mig ännu mer i den afrikanska varianten. Så otroligt mycket folk, så otroligt pampig lokal, så otroligt mycket dans hela natten lång och oväntat mycket sprit och fylla. Det var en match made in Heaven så att säga. Merafs kusin blev gift och jag dansade till nån konstig musik fram till tidig morgon, nästan… tänk att man skulle få uppleva något sådant. Vilken grej!

Sydafrika var verkligen häftigt. Ett land jag kommer besöka fler gånger är den spontana känslan. Vacker natur men framförallt superhärliga människor. För att inte tala om lägret jag var på, det var en fullträff på många plan bortsett från min krånglande baksida.

Att lära känna Kalle Berglund var roligt. Skulle jag beskriva honom med ett ord skulle jag nog säga kompromisslös, det finns inget som kommer mellan Kalle B och hans träningsupplägg. Det är inga krusiduller, men det är hårt och han gör det med sådan kontinuitet att han nu etablerat sig i världstoppen. Träningen ser relativt likadan ut året runt, speciellt under grundträning. Han rullar runt på 4st olika intervallpass, som han springer i tröskelfart. Dubbeltröskel två dagar i veckan, snabb backe på lördagar och övriga dagar fyller han ut med 2x10km distans, alltid kl 9 och kl 17. Oavsett vad som händer, även om det regnar eller himmelen är blå, Kalle B tränar på hårt ändå. Med rätt förutsättningar, genetik och drivkraft så blir man bra helt enkelt. Kalle är ett bevis på det.

Löparsverige har drabbats av ett mycket tråkigt dopingfall, sagan som var för bra för att vara sann visade sig vara precis så. Jag väntar in B-prov och en eventuell dom innan jag uttalar mig, men att Robel åkte dit var inget vi behövde. Det är givetvis upp till varje atlet att hålla sig på rätt sida gränsen, men i Robels fall tror jag han hade mått bra av ett bättre team runtomkring sig. Svenska friidrottsförbundet kanske skulle gå in och stötta ännu mer på något sätt. Varför ska han tillexempel ha en utländsk manager med viss tvivelaktig historia som tar hand om honom? Kunde man gjort något innan det blev såhär dumt? Ja förmodligen, men nu är det försent.

Ska vi ta något om baksidan också kanske?
En så kallad screening har genomförts på mina baklår, styrketester där man går igenom obalans och hur muskeln reagerar i olika moment. Det visade sig att höger baksida, den skadade, var i runda slängar 30% svagare. Det är ganska mycket, jag har förmodligen inte ens så stor skillnad i mellan min höger kontra vänster arm. Lägg då till att min primära idrott är löpning, där höger/vänster ben idealt borde arbeta lika hårt. Med andras ord så blir det ganska stor belastning för ett ben som jobbar 30% mindre, eller hårdare beroende på hur man ser det.
Ett gymkort har införskaffats och nu känns det som att lyfta vikter och göra hamstring-curls plötsligt blev roligt. Om 4-6 veckor ska jag göra en ny screening och ett önskvärt resultat då vore om benen åtminstone börjar närma sig varandra i styrka och på så sätt slippa all smärta jag dragits med senaste halvåret (!). Fortsättning följer.

Vi säger väl så. Glad alla hjärtans dag på er vänner. Utan er är holaveden ingenting, lite extra kärlek till er som läser varje dag!

/örnen

Armand var en gång världens bästa barn.

Nu är han också världens bästa vuxen.

Och han är red bull som Ivar säger.

Vad säger man? Han är friidrottens största rockstjärna

Himla skit..

Somnade igen.

Men jag tränade dubbelpass, gjorde lunchlådor samt jobbade 8 timmar så dagen får väl ändå ett VG i slutbetyg. Värre dagar har man haft om man säger så. Ska snart skriva om Sydafrika. Det var häftigt.

Idag ska ytterligare en sjukgymnast kika på benet. Siktar på att vara tillbaka i maj. Kanske årsdebuterar man i Eksjö vem vet.

Såg ni Duplantis? Friidrottens största rockstjärna!

the story bakom denna bilden kommer att komma.

/örnen